Påverkan på arkeologiska föremål och hällristningar

Ökad markförsurning påverkar arkeologiska föremål av främst järn och benmaterial, men även bronsmaterial. Nedbrytningen i mark av dessa typer av material har accelererat under de sista 50 - 100 åren. På hällristningar i urkalksten (marmor) kan vittringen ha ökat cirka 3 gånger på grund av försurningspåverkan.

Luftföroreningarnas inverkan på kulturarvet har varit mycket uppmärksammat internatio- nellt de senaste decennierna. Det gäller framför allt det byggda kulturarvet och kulturob- jekt ovan mark, och även påverkan på hällristningar. I Sverige har också uppmärksam- mats att de arkeologiska föremål i jord som nu grävs fram generellt sett är sämre bevarade än tidigare fynd från samma region. Försurande luftföroreningar har framförts som en möjlig bidragande orsak.

3.5.1 Arkeologiska föremål

De arkeologiska material som kan påverkas mest av markförsurning är järn och benmaterial. Även glas, keramik, brons och i viss mån silver påverkas relativt mycket, medan guld inte påverkas nämnvärt. Organiska ämnen som trä, läder och textilier påverkas mycket litet av de vanligaste antropogena föroreningarna, utan bryts huvudsak- ligen ned av luftens syre och mikroorganismer.

Brons- och järnföremål

Under 1990-talet har Riksantikvarieämbetet genomfört två omfattande studier av vilka faktorer som i störst utsträckning påverkar nedbrytningen av arkeologiskt material. I projektet ”Fynd och Miljö”, studerades nedbrytning av ca 4500 brons- och järnföremål i museimagasin samt 300 nyutgrävda metallföremål från 45 utgrävningar. Resultaten från undersökningarna av arkeologiska brons- och järnföremål bekräftar en påtagligt

accelererad nedbrytning under de senaste 50-100 åren i alla regioner64,65,66_{. Järnfynden var} generellt mer korroderade än bronserna. Markförsurning var den tydligaste påverkande faktorn. Även sot och salter i jorden, hög fuktighet, sandhaltig jord är några av de faktorer, som påverkar nedbrytningen.

Fornlämningar som saknar jordfyllning, d.v.s. en stor del av gravarna från bronsåldern och järnåldern, är särskilt utsatta för förändringar i miljön67_.

64 _{Nord A. G., Ullén, I., Tronner, K., Sjöstedt, J. & Runesson, H. (2000). The deterioration of archaeological}

metal artefacts in soil. The year 2000 status report of a national Swedish project. Internrapport, pp. 1-50, Antikvarisk-Tekniska Avdelningen, Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

65 _{Nord A. G., Tronner, K. & Mattsson, E. (2002). Factors influencing the deterioration of archaeological}

bronze artefacts in soil. Insänd till Corrosion Science.

66 _{Nord A. G., Ullén, I. & Tronner, K. (2002). On the deterioration of archaeological iron artefacts in soil,}

Fornvännen, volym 97, sid 298-300

67 _{Borg G. Ch., Jonsson, L., Lagerlöf, A., Mattsson, E., Ullén, I. & Werner, G. (1995). Nedbrytning av}

arkeologiskt material i jord. Målsättning och bakgrund. Konserveringstekniska Studier vol. 9, 1-190. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

Benmaterial

För benmaterial är nedbrytningen mer kontinuerlig och tycks ha pågått under längre tid – ben från stenåldern är generellt sämre bevarade än medeltida eller nutida benmaterial. Benmaterial är dock mycket känsligt för markförsurning, och många lämningar håller på att försvinna. I EU projektet ”The degradation of bone as an indicator in the deterioration of the European archaeological property” studerades nedbrytning av arkeologiskt

benmaterial i jord i ett samarbetsprojekt mellan Nederländerna, Sverige, England och Italien. Totalt insamlades cirka 300 benprover.

Resultaten från EU-projektet68 _{visade att:}

• Benmaterialet från Sverige var sämst bevarat, särskilt benfynden från Västkusten var mycket nedbrutna. Materialet från Italien var bäst bevarat.

• Markförsurningen påverkar framför allt den oorganiska delen av benen. En kalk- berggrund ger en skyddande effekt.

• De hydrologiska förhållandena är viktiga. Stor vattengenomströmning påskyndar nedbrytning av benmaterial.

Påverkan störst på västkusten

Situationen är särskilt allvarlig på västkusten. Hög deposition av försurande svavel- och kväveföreningar i förhållande till den kritiska belastningsgränsen utgör en stor risk för nedbrytning av arkeologiska fynd. Bronsfynd från Västkusten är generellt i sämre skick än föremål från Gotland och Öland. Lösfynd och depåfynd funna före 1920 i Bohuslän var i lika gott skick som motsvarande fynd från andra regioner, vilket styrker hypotesen om en accelererad nedbrytning p.g.a. ökad markförsurning.

Arkeologiskt material bevaras inte alltid bäst i jord

I värsta fall kan försurningspåverkan i kombination med andra aktiviteter såsom ändrad markanvändning eller stora vägbyggen medföra, att ett ovärderligt kulturarv kommer att försvinna. Den tidigare rådande uppfattningen att arkeologiskt material bevaras bäst om det får ligga ”intakt” i jorden måste således ifrågasättas. Miljöhotet har på kort tid aktualiserat bevarandefrågorna. Problemen har uppmärksammats i många andra länder i Europa, men situationen är särskilt allvarlig i Skandinavien, vilket bland annat beror på ogynnsamma geologiska förhållanden. Berggrunden är ofta magmatisk, med ett tunt lager jord ovanpå som är känsligt för olika slags påverkan.

3.5.2 Hällristningar

De flesta svenska hällristningar härstammar från bronsåldern. De förekommer spridda i många delar av landets södra hälft, medan de är ovanligare i norra delen av Sverige. I

68 _{Kars H. & Kars, E. (Eds.) (2002). The degradation of bone as an indicator in the deterioration of the}

norra Bohuslän finns Sveriges rikaste ristningsområde och hällristningarna i Tanum finns med på UNESCOS Världsarvslista.

De granitytor som legat permanent exponerade för atmosfären är starkt vittrade. Den kemiska vittringen styrs av den naturliga nederbörden, främst dess mängd och pH-värde. Eftersom luftens försurning omfattat en kort period på några decennier, kan påverkan på silikatbergarter knappast påvisas på ytor som legat exponerade 1000-tals år. På sikt kan dock fortsatt försurning få negativa konsekvenser. Störst effekt har den kemiska

vittringen haft på hällytor i karbonatterräng, som vittrar mycket snabbare än silikatbergar- ter. I exempelvis Södermanland, med ett flertal ristningar i urkalksten (marmor) kan vittringen ha ökat cirka 3 gånger på grund av försurningspåverkan.

De åtgärder som motverkar den kemiska vittringen är i princip skydd genom övertäck- ning. Denna minskar också den fysikaliska vittringen orsakad av frys-/töcykler eller stora temperaturvariationer under dygnet på solexponerade ytor. Övertäckning med naturligt lösmaterial längre tidsperioder, som neutraliserar sur nederbörd vid dess väg till hällytan och isolerar mot frysning torde vara effektivt, men är svår att utvärdera i ett kort

tidsperspektiv. Den är dock negativ med tanke på turism och allmänhetens möjlighet att se hällristningarna. Den andra metoden som utnyttjas är temporär övertäckning, främst under vinterhalvåret och då för att minska antalet frys/töcykler. Inneslutning i en klimatkontrollerad byggnad eller avskärmning med en takkonstruktion är andra metoder med begränsat skydd, som av estetiska och ekonomiska skäl ej är aktuella för närvarande.

På längre sikt är det viktigt att pH-värdet i nederbörden ökar, och att mängden koldiox- id i luft inte får öka för mycket. De diskuterade förutsättningarna gäller naturligtvis även för andra äldre meddelanden på sten som hällmålningar, inskrifter på gotländska

bildstenar och runinskrifter.