6 Hur har det blivit? Förhållandet mellan innehåll och organisering
9 Frågor att diskutera inom Malmömodellen
9.3 Praktik och teor
Det har inte varit möjligt att undvika att ta upp frågan om praktik och teori även i avsnitten om innehåll och organisering eller om högskola och skola. Allt hänger så nära samman. Tre aspekter behöver därför renodlas här, nämligen frågan om fältdagar utan av högskolan givna uppgifter, didaktikens roll och – en av de springande punkterna inom detta partnerskolesystem – avsaknaden av ett mittfält, en arena för reflektion!
• Hur kan erfarenheter från den skolförlagda tiden vara utgångspunkt för teoretiska resonemang i kurserna, om man inte kan ge uppgifter från kursen?
En brännande fråga som uppstod med partnerskolesystemets införande var ju att högskolan inte kunde ge uppgifter som studenterna skulle utföra på partnerskolorna. På skolan ska man arbeta med det som sker där. Skolan har sin verksamhet, sina styrdokument och sin planering liksom högsko- lan har sin. Detta behöver vi respektera från båda håll. Naturligtvis ska man iaktta och ställa frågor och relatera så mycket som möjligt av det man är med om till de kurser man läser. Detta har upplevts som problematiskt. Alla studenter har inte under den tid kursen pågår möjlighet att få till- gång till ett visst ämne p. g.a. den organisation som kan råda i skolan. Hur gör man då kopplingen? Under denna fråga ligger kvar en föreställning om att det är möjligt att testa eller undersöka det man varit med om på högskolan samtidigt ute i skolan. På samma sätt kanske det kan vara att man från skolans sida ibland tycker att det där du varit med om får du frå- ga om mer på högskolan – men var? Det finns ingen kurs där man just nu sysslar med detta. Riskerar kopplingen teori och praktik att bli innehålls- lös om man inte kan göra den här typen av direkta kopplingar?
Å andra sidan lämnar vi grundtankarna för partnerskolesystemet om vi börjar införa uppgifter från högskolan. Därmed skulle högskolan igen kun- na styra skolans verksamhet. Hur kommer man bort ifrån sådana exakthe- ter i tid och rum? Risken blir att man ställer upp mål för varje 10 poängskurs vilka kan komma att styra på ett sådant sätt att samarbete med skolorna äventyras. Då blir kurserna en ensidig utgångspunkt. I stället behöver vi ömsesidiga utgångspunkter, från både högskola och skola.
Frågan blir hur man i stället för den samtidighet som en del önskar, kan se på den här typen av frågor mera långsiktigt: vissa studenter kan redan före den pågående kursen under sina fältdagar ha mött sådant som kursen berör, medan andra möter det långt efter kursen. Hur kan man bygga ett ämne (ett huvudämne, som vi utrycker det vid lärarutbildningen i Malmö, som är en fusion av lärandefrågor och ”ämne”/innehåll att undervisa om) så att man under hela den tid ämnet har till sitt förfogande mera långsik- tigt kan arbeta med kopplingen mellan teori och praktik?
• Vilken roll kan didaktiken ha både i kurserna och på partnerskolorna? Tanken har varit att studenter och lärare på partnerskolor ska kunna disku- tera didaktiska frågor på ett helt annat sätt än tidigare, eftersom studenter- na är ute på skolorna kontinuerligt under s.k. ämneskurser och inte bara som tidigare under rena PPU-kurser och praktik. I de förändringar som gjorts för att få möjlighet till en viss mängd fältdagar inom varje kurs har även didaktiken berörts. En viss del av didaktiken har flyttats från kurser- na med motiveringen att denna har sin naturliga plats i mötet mellan stu- dent och lärare på partnerskolan.
När man hör kritiska röster om partnerskolesystemet är just föränd- ringen av förutsättningarna för didaktiken något som lyfts fram. Det ver- kar av vissa sådana uttalanden att döma som om det är åtskilliga poäng som försvunnit. Så är inte fallet. Visst har några pass32didaktik försvunnit i vissa ämneskurser, som t.ex. i Lund för 4–9 studenter, men det rör sig om ett antal timmar, inte om flera poäng.
Vissa lärare på partnerskolor säger själva att de är osäkra och skulle behöva en uppfriskning eller fördjupning av sina didaktiska kunskaper. Vad kan då göras för att ge den didaktik som förekommer ute på skolorna bättre status och även en fördjupning? Förväntningar finns från skolorna på en dialog med högskolan kring detta. Hur kan vi få till stånd detta utan orimliga kostnader och på ett sådant sätt att lärare verkligen hinner ägna sig åt det?
Hur kan vi få didaktiken integrerad i de s.k. ämneskurserna? Att viss didaktik kunnat plockas bort från kurser visar ju också att den inte på all- var varit en integrerad del i kurser. Didaktiken fick en plats i kursena då grundskollärarutbildningen infördes 1988. Men man kan se att flera kur- ser snarast varit kurser med didaktisk fernissa. En annan aspekt som behö- ver vävas in här är att viss kritik funnits mot att en del didaktik varit allde- les för lite teoribaserad. Har det inte mera varit vad vi brukat kalla metodik? Hur får man ett annat innehåll i lärarutbildningen så att den på allvar blir en akademisk yrkesutbildning och en respekterad sådan?
• Det saknade mittfältet – det största problemet inom partnerskole- systemet i Malmö!
Som en röd tråd genom allt material jag gått igenom finns detta med det saknade mittfältet – eller arenan för reflektion – där teori och praktik möts! Detta kan nog sägas vara ett speciellt problem för Malmömodellen. Genom att införa en skolförlagd tid med fältdagar i alla kurser och med en portalmening i alla kursplaner om bearbetning av erfarenheter från fältda- gar fanns det en tro på att det skulle kunna gå att få till stånd ett verkligt möte mellan teori och praktik. Detta möte kan sägas ha lyckats på ett stäl- le, nämligen under PPU-kurserna, då praktiklärarna som följer studenter- na genom utbildningen och som känner skolorna och deras verksamhet varit de som är kursledarna. Här har man kunnat bolla mellan praktiken som utgångspunkt och teorin som utgångspunkt. Här har erfarenhetsutby- tet kunna äga rum och på olika sätt har mötesplatser skapats med möjlig- het till seminarier mellan studenter, lärare på partnerskolor och högsko- lans lärare. Men detta har varit det lysande undantaget!
Vällovliga försök i andra typer av kurser har gjorts. Det behöver dock sägas att många möten trots allt fungerat hyfsat. Man behöver hela tiden tänka på att det skett på en tung och svårmanövrerad oceanångare!
Om man har lyckats med att koppla samma teori och praktik, har man i de allra flesta fall misslyckats med att få med partnerskolans lärare i t.ex. seminarier. I vissa andra kurser har studenternas erfarenheter från fältda- gar inte blivit de utgångspunkter för kursen som det varit tänkt, ja kopp- lingen kanske helt uteblivit om lärarna inte varit direkt knutna till lärarut- bildningen.
Dessutom finns det många frågor som fallit mellan stolarna, varför den tidigare nämnda 0-poängskursen infördes för att fånga upp sådant. Det som saknats har varit enkla möjligheter att organisera möten, att kun- na arbeta mera långsiktigt med praktik-teori frågor och att komma på dju- pet inom dessa.
Hur hittar man alltså detta mittfält där man smidigt kan hitta nya öpp- ningar och skapa nya konstellationer för att nå målet, en kvalificerad aka- demisk yrkesutbildning?