vändare får förpliktas att bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd för att slutanvändarna ska nå varandra ska föras över till den nya lagen med den ändringen att bestämmelsen ska gälla den som omfattas av anmäl- ningsplikt.
Den som tillhandahåller en nummeroberoende interpersonell kommu- nikationstjänst med betydande täckningsgrad och antal användare får för- pliktas att göra sin tjänst kompatibel med andra tjänster för att säkerställa
187 att slutanvändarna kan nå varandra. Förpliktelsen får förenas med skyldig-
het att tillämpa särskilda standarder och att offentliggöra information samt med villkor om att informationen får användas av andra. En sådan skyldig- het får endast åläggas om Europeiska kommissionen enligt artikel 61.2 andra stycket i EU-direktivet har antagit genomförandebestämmelser som närmare beskriver de skyldigheter som får åläggas.
Även definitionen av samtrafik ska föras över till den nya lagen. Bedömning: Nationella regleringsmyndigheters åläggande att främja och säkerställa tillträde, samtrafik och interoperabilitet behöver inte genomföras separat utan följer av den nya lagens portalparagraf och bestämmelser om tillträde, samtrafik och interoperabilitet som helhet. Inte heller bestämmelsen om att myndigheterna ska tillhandahålla vägledning och offentliggöra tillämpliga förfaranden beträffande till- träde och samtrafik kräver något separat genomförande. Eftersom den nationella regleringsmyndigheten har befogenhet att ingripa på eget initiativ krävs heller inget särskilt genomförande av artikel 61.6.
Skälen för föreslaget och bedömningen
Regleringsmyndighetens uppgifter i fråga om tillträde och samtrafik
Av artikel 61.1 första stycket framgår att nationella regleringsmyndigheter i enlighet med direktivets mål ska främja och säkerställa tillträde, samtrafik och interoperabilitet för tjänster och därvid utföra sina ålägganden på ett sätt som främjar effektivitet, hållbar konkurrens, anläggning av nät med mycket hög kapacitet, effektiva investeringar och innovation samt medför största möjliga nytta för slutanvändarna. Enligt andra stycket i samma artikel- punkt ska myndigheter tillhandahålla vägledning och offentliggöra tillämp- liga förfaranden för beviljande av tillträde och samtrafik för att säkerställa att mindre operatörer och operatörer med begränsad geografisk utbredning kan dra nytta av de skyldigheter som införs.
Artikel 61.1 första stycket motsvarar i allt väsentligt artikel 5.1 första stycket i tillträdesdirektivet, med den skillnaden att den senare bestämmelsen hän- visar till målen i ramdirektivet. Artikel 5.1 i tillträdesdirektivet är genomförd genom portalparagrafen 1 kap. 1 § LEK samt genom 4 kap. som helhet. Motsvarande bestämmelser föreslås i denna promemoria. Därigenom genom- förs artikelpunkten.
Definitionen av samtrafik
I artikel 2.28 finns definitionen av samtrafik. Samtrafik anges vara en sär- skild typ av tillträde som genomförs mellan operatörer av allmänna nät genom en fysisk och logisk sammankoppling av allmänna elektroniska kommunikationsnät, som används av samma eller ett annat företag för att göra det möjligt för ett företags användare att kommunicera med samma eller ett annat företags användare, eller få tillgång till tjänster som erbjuds av ett annat företag, där dessa tjänster kan tillhandahållas de berörda parterna eller andra parter som har tillträde till nätet. Definitionen motsvarar med mindre redaktionella ändringar den som finns i artikel 2 b i tillträdesdirek- tivet.
188
I 1 kap. 7 § LEK är samtrafik definierat som fysisk och logisk samman- koppling av allmänna kommunikationsnät för att göra det möjligt för an- vändare att kommunicera med varandra eller få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten. Den definitionen bör föras över till den nya lagen. Även allmänna kommunikationsnät finns definierat i LEK och definitionen föreslås föras över med den ändringen att definitionen ska avse allmänt elektroniskt kommunikationsnät, se avsnitt 7. Definitionen av samtrafik bör anpassas därefter.
Regleringsmyndigheten ger vägledning och service
Av andra stycket i artikel 61.1 följer att regleringsmyndigheterna ska till- handahålla vägledning och offentliggöra förfarandena för beviljande av tillträde och samtrafik för att säkerställa att små och medelstora företag och operatörer med begränsad geografisk utbredning kan dra nytta av skyldig- heterna. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i tidigare direktiv.
Det följer av myndigheternas serviceskyldighet, se 6 § förvaltningslagen (2017:900), att samtliga operatörer kan vända sig till regleringsmyndigheten för att få information om tillämpliga förfaranden. Även offentlighetsprin- cipen innebär att den som vill kan få tillgång till myndighetsbeslut om skyldigheter som har införts. PTS har sedan länge publicerat material, bl.a. beslut och domar, i fråga om samtrafik och tillträde på myndighetens webbplats. Det saknas därför anledning att vidta någon åtgärd med anled- ning av bestämmelsen.
Skyldigheter att bedriva samtrafik och att säkerställa interoperabilitet
Av artikel 61.2 första stycket a framgår att regleringsmyndigheterna sär- skilt ska kunna införa skyldigheter för företag som omfattas av allmän auk- torisation och som kontrollerar tillträde till slutanvändare, i den utsträckning som är nödvändig för att säkerställa att de kan nå varandra, bl.a. skyldig- heten att bedriva samtrafik mellan nät om detta inte redan sker. Enligt punkten b ska myndigheterna också kunna ålägga skyldigheter för sådana företag som kontrollerar tillträde till slutanvändare i syfte att säkerställa interoperabilitet mellan tjänsterna.
Artikel 61.2 första stycket a och b motsvarar i allt väsentligt artikel 5.1 andra stycket i tillträdesdirektivet, som har genomförts i 4 kap. 3 § LEK. En nyhet är att det numera anges att skyldigheter att bedriva samtrafik och säkerställa interoperabilitet gäller för företag som omfattas av allmän auk- torisation. Eftersom artikel 12.2 föreskriver att endast andra tjänster än nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster får underkastas allmän auktorisation, medför detta att företag som tillhandahåller nummer- oberoende tjänster (se närmare avsnitt 7) utesluts från tillämpningen. Bestäm- melsen i LEK bör överföras till den nya lagen. Även om företag som till- handahåller nummeroberoende tjänster sällan torde komma i fråga för den sorts åtgärder som aktualiseras av bestämmelsen, bör den nya bestämmelsen kompletteras i jämförelse med LEK så att skyldigheten endast omfattar dem som är anmälningspliktiga. För äldre förarbeten, se prop. 2002/03:110 s. 169 f. och s. 375 samt prop. 2010/11:115 s. 71 f. och s. 160 f.
En skyldighet enligt bestämmelserna som nu föreslås ska föregås av samråd enligt artikel 23, 32 och 33, se avsnitt 15.21.
189
Interoperabilitet för nummeroberoende kommunikationstjänster
Av artikel 61.2 första stycket c och andra stycket framgår i sammandrag följande. När det är motiverat får skyldigheter införas för tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella elektroniska kommunikationstjänster som har betydande täckning och användarantal på marknaden, för att säker- ställa interoperabilitet mellan tjänster i den utsträckning som är nödvändig för att säkerställa slutanvändarnas möjlighet att nå varandra. Sådana skyldig- heter får införas endast i den utsträckning som är nödvändig för att säker- ställa interoperabiliteten. Skyldigheterna får enligt andra stycket i inbegri- pa proportionella skyldigheter för tillhandahållarna att offentliggöra och god- känna myndigheters och andra tillhandahållares användning, ändring och omfördelning av relevant information, eller att tillämpa och genomföra stan- darder eller specifikationer som förtecknas i artikel 39.1 eller andra rele- vanta standarder. Enligt andra stycket ii förutsätter införandet av skyldig- heter att kommissionen i samråd med Berec har konstaterat att det i hela unionen eller inom minst tre medlemsstater finns en avsevärd risk för att slutanvändare inte kan nå varandra och att kommissionen därför har antagit genomförandebestämmelser som anger arten och omfattningen av skyldig- heter som får införas.
Bakgrunden till bestämmelserna beskrivs i skäl 149–151 i EU-direktivet. Slutanvändarnas möjlighet att nå varandra och tillgång till nödsamtals- tjänster är för närvarande huvudsakligen beroende av att nummerbaserade interpersonella kommunikationstjänster, dvs. i praktiken traditionell röst- telefoni, används. Nummeroberoende interpersonella kommunikations- tjänster, som t.ex. meddelandetjänster i internetbaserade appar eller knutna till sociala medier, är däremot i allmänhet inte interoperabla sinsemellan. En slutanvändare som använder en nummeroberoende tjänst kan därför inte nödvändigtvis nå en slutanvändare som använder en annan sådan tjänst. I en möjlig framtid där nummeroberoende tjänster växer på bekost- nad av traditionell rösttelefoni kan det medföra en bristande interoperabilitet mellan kommunikationstjänster, vilket potentiellt skulle kunna hota slut- användarnas möjlighet att nå varandra. Dessutom skulle betydande hinder kunna uppstå för marknadsinträde och fortsatt innovation. Av skäl 151 i EU- direktivet framgår att skyldigheter ska införas endast för tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster som har bety- dande täckning och användarutnyttjande. Tillhandahållare som har ett be- gränsat antal slutanvändare eller en begränsad geografisk täckning och som endast marginellt skulle bidra till att uppnå detta mål bör normalt sett inte omfattas av sådana krav på interoperabilitet.
Mot denna bakgrund innebär EU-direktivets bestämmelser att reglerings- myndigheten ska kunna införa skyldigheter för företag som tillhandahåller nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster att göra sina tjänster interoperabla med varandra. Med hänsyn till intresset av en samman- hållen inre marknad får dock sådana skyldigheter endast införas om kom- missionen har antagit genomförandebestämmelser som anger arten och om- fattningen av vilka skyldigheter som får införas. En bestämmelse som mot- svarar de regler som uppställs i direktivet bör införas i den nya lagen.
190
Myndigheternas oberoende vid beslut om samtrafik och interoperabilitet
Medlemsstaterna ska enligt artikel 61.6 säkerställa att den nationella regle- ringsmyndigheten vid tillämpningen av artikel 61.1 och 61.2 har befogen- het att ingripa på eget initiativ för att säkerställa de politiska målen i enlig- het med direktivet.
Ett beslut om skyldighet att bedriva samtrafik eller annat beslut om tillträde är ett förvaltningsbeslut som avses i 12 kap. 2 § RF. Detta innebär att regleringsmyndigheten på eget initiativ fattar beslutet självständigt och oberoende av den övriga statsförvaltningen, se också avsnitt 24.2. Artikel 61.6 kräver därför inget särskilt genomförande.