land?” Men uppgiften att lösa det lägger man till stor del på de som
bor på landet idag.”
Terese Bengard är verksamhetschef för organisationen Hela Sverige ska leva. Hon var tidigare socialdemokra
tiskt kommunalråd i Ragunda Kommun.
Innebär urbaniseringen att Sverige håller på att glida isär?
I det långa loppet så kommer det inte att vara bra för Sveriges utveckling. Det är aldrig bra med klyftor som skapar ojämlikhet. Vi bor i ett och samma land och borde ha någorlunda samma möjligheter till den grundläggande service som vi sagt att vi ska ha.
Det som folk i stora eller växande kommuner tar för givet måste man i vissa andra kommuner jobba för själv eller slåss för. Att ha lätt att handla mat eller ha nära till skola för barnen eller att det finns bred- band och mobiltäckning, det tar man i stora delar av landet för givet. Men i andra delar av Sverige börjar man nagga i kanten på vad vi har råd med.
Nu växer inte storstadsregionerna längre av att det kommer busslaster med folk från Norrland till Stock- holm. Busslasterna kommer från Syrien, Afghanis- tan eller Somalia. De krympande landsbygdskom- munerna beror på att vi har en befolkningspyramid som en gång uppstod när urbaniseringen drevs av att folk flyttade från landet in till staden. De så kallade krympande kommunerna består alltså av fler äldre personer, medan det finns fler barnfamiljer i stor- stadsregionerna, vilket innebär att det av naturliga skäl föds fler barn i städerna. In- och utflyttning i de krympande kommunerna är numera ungefär plus minus noll.
Går det att påverka den här utvecklingen? Jag är ju före detta politiker och politik är ju sam- hällsförändring. Det är inte så att urbaniseringen är någon slags naturlag. Det är ju inte sant, för i så fall skulle inte heller kvinnor ha rösträtt i Sverige idag. Så lät retoriken innan kvinnlig rösträtt – att kvinnor inte var förmögna att ha hand om sin egen ekonomi eller att delta i det demokratiska samhället. Samhäl- let är konstruerat av människor och kan förändras av människor.
Jag drar gärna paralleller mellan jämställdhet och landsbygdsfrågor. Idag finns det inte lika många utta- lade jämställdhetsorganisationer utan det är integre- rat i hela samhället och det är accepterat att man strä-
var efter att det ska vara helt jämställt. Men det finns inte en jämställdhet mellan stad och land. Det är en obalans där både i hur man ser stad och land, men också en skuldbeläggning av folk på landsbygden och att det är lite deras eget fel att det ser ut så här. Själv- bilden och självkänslan är något man måste våga pra- ta om. Vi kallar det för en urban norm – att det urba- na är det normala och det som finns runt de urbana miljöerna är det som är avvikande och inte lika högt rankat. Då blir det idiotiska uttalanden som att ”stock- holmare är smartare än lantisar”, och liknande. Så vad kan man göra åt sådana attityder?
Vi måste våga ifrågasätta sådana normer och värde- ringar. Vi ska ha en debatt där vi vågar dra ut konse- kvenserna av en utveckling där vi bara har urbana miljöer. Skulle det fungera? Svaret är ju nej. Då kan vi inte lösa grundläggande saker som rent vatten, livs- medel, drivmedel eller energiförsörjning. Det kan vi inte göra i urbana miljöer. Skogsnäring och gruvnä- ring, sådant är ju jättestora delar av vår BNP och vi har inget som kan ersätta det. Har vi inga som ska jobba där eller om man anses som en loser om man bosätter sig och jobbar i Norrlands inland, då är det en fara för Sveriges ekonomi och tillväxt också.
Stadsborna borde stå på barrikaderna och fråga sig ”Hur ska vi klara av att ha ett fungerande sam- hälle om vi inte både har stad och land?” Men upp- giften att lösa det lägger man till stor del på de som bor på landet idag. Det är i alla fall så de uppfattar det.
Hur ser attityderna ut på landsbygden?
Jag lyssnade på en tjej som i 19 års tid bara hade vän- tat på att få flytta från sin by strax utanför Östersund. Det var normen som fanns. Skulle hon lyckas i livet så skulle hon flytta någon annanstans. Hon är duk- tig journalist och kulturarbetare och flyttade till en större stad, men insåg att hon inte trivdes där alls utan trivdes med att leva där hon var uppvuxen. Hon flyttade tillbaka och skapade sig ett jättebra liv. Hon beskriver det som att hon har blivit rånad på 19 år
när hon gått och trott att hon bott på fel plats. Det visar att vi måste fundera över vad vi matar våra ung- domar med.
Ser du några goda politiska initiativ?
Ja, SKL tar fram den här rapporten, SVT Debatt ord- nar debatt på temat Ett Sverige och regeringen till- sätter Landsbygdskommittén som ska jobba med frå- gorna om en politik som har med hela Sverige at göra och inte bara se landsbygdsfrågor som begränsade till lantbruksfrågor. Visst, vi pratar om frågorna även om vi är för mycket i början för att se om det kan leda till en förändring. Jag hoppas att det kan innebära visioner om hur landsbygden kan se ut och gå bortom räddningsinsatser för mjölkbönder, glesbygdens sko- la eller rädda den infrastruktur som finns kvar.
Vi har försökt att översätta Maslows behovstrap- pa till samhällets behovstrappa. Där är infrastruk- tur och arbete är första steget. Det andra steget är serviceinrättningar som ger säkerhet. Nästa steg handlar om sådant som skapar en gemenskap, som till exempel mötesplatser och möjligheter till kultur, folkbildning och fritidsaktiviteter. Det fjärde steget är när människor har möjlighet att utveckla sådant som självkänsla och kreativitet.
När man drar undan sådant som tillgodoser grund- läggande behov är det svårt att komma bort från en glesbygdspolitik som handlar om räddningspaket. Det är svårt att hålla på med självförverkligande om du inte har en bra väg fram till ditt hus. Då blir det svårt att hålla på med kreativitet, innovation och entreprenörskap. Den mest grundläggande servicen måste finnas på plats i hela Sverige och det är inga orimliga krav det handlar om. Men de måste säker- ställas för att vi ska kunna skapa innovationskraft. Det är så vi har byggt Sverige. Det handlar inte om att rädda Norrland eller att rädda landsbygden utan Sveriges totala möjlighet att kunna utvecklas. Vi behö- ver varandra. Självklart behöver vi urbana miljöer
och den typen av kreativa miljöer som skapas i urba- na miljöer, men vi kan inte enbart ha det i ett håll- bart samhälle.
Du har själv bakgrund som kommunalråd i Ragunda kommun. Hur påverkar urbaniseringen den lokala demokratin?
Det är inget som jag är speciellt oroad för. I en kom- mun som Ragunda representerar en politiker i Ragun- da kanske några hundra invånare. Jag som kommun- styrelsens ordförande träffade mina väljare varje dag. Den lokala demokratin lever på att det går att möta väljarna öga mot öga. Problemet i de här kommuner- na är att hela tiden brottas med en krympande eko- nomi och svåra beslut. Det finns inte en chans att en politiker i Ragunda kan åka på en av SKLs konferen- ser. Om det kostar 10 000 kronor så måste de peng- arna hamna i förskolans budget. Det viktigaste är att upprätthålla den kommunala servicen och det är där- för det är en konstant jakt på folkbokförda männ- iskor och skatteunderlag. Demokratin i Sverige fung- erar riktigt bra. Problemet är hur det ser ut med den ekonomiska fördelningen av välfärden resurser. Hur urbaniserat tror du att Sverige är om 20 år? Just nu kommer det tusentals flyktingar till Sverige varje vecka och det är ingen som kan säga vad det kommer att innebära. Det vi står inför nu kommer att förändra samhället totalt. Sedan finns det så många spår i det här. Spår som Per Schlingmans Urban Express kontra det spåret som vi harvat på i om hur vi ska få hela landet att leva. Och på det kan du lägga flyktingfrågan och diskussionerna om hur vi kan finansiera en bestående välfärd utan att någon vill höja skatten. Jag avundas inte de som sitter i reger- ingen för det är en svår samhällsutmaning just nu som kommer att påverka oss alla, oavsett om du bor i staden eller på landet.
”För egen del tycker jag inte det är statsmaktens sak att tala om för
människor var de ska bo – det ska folk få välja själva.”
Klas Eklund är Seniorekonom på SEB, adjungerad professor vid Ekonomihögskolan, Lunds Universitet, och
ordförande för Regeringens Analysgrupp för framtidens arbetsmarknad. Innebär urbaniseringen att Sverige håller på att
glida isär?
Två starka, långsiktiga och svårbrutna trender dri- ver utvecklingen. Den första är en åldrande befolk- ning, den andra är urbaniseringen. Tillsammans gör de att en stor grupp kommuner får färre invånare, som dessutom blir allt mer vårdkrävande i ett läge där de unga som ska vårda dem flyttar. Resultatet blir att många kommuner måste höja skatten varpå de blir ännu mindre attraktiva, får ännu svårare att dra till sig nya jobb eller behålla unga förvärvsarbe- tande. En ond spiral, således.
I den förra regeringens Framtidskommission var detta en av de viktigaste trender vi urskilde. Den gör många kommuner demografiskt sårbara; kommunen får allt svårare att fullgöra alla sina uppgifter, och det blir allt svårare för privat service att bli lönsam. När de äldre blir fler och de yngre färre blir det helt enkelt allt svårare att rekrytera tillräckligt med folk till centrala välfärdsfunktioner som en allt tyngre äldrevård. Trenden visar inget tecken på att mattas. Den är inte heller hemlagad – den är i stort sett gemen- sam för alla utvecklade industriländer, vilket visar att vi talar om grundläggande, starka krafter. Går det att påverka den här utvecklingen?
Nja, i grund och botten handlar det om att många människor, främst unga och bland dem främst kvin- nor, vill välja själva var de ska bo. Och sedan några generationer har de uppenbarligen velat lämna lands- bygden och småstaden, som ofta – rätt eller fel – anses vara inskränkt, med hård social kontroll och begrän- sad valfrihet, för att i stället flytta till storstaden med dess rikare utbud av jobb, utbildning och kultur.
Den trenden är global. Urbaniseringen finns över- allt, i alla länder. De enda ”framgångsrika” exemplen att stoppa den jag känner till var Mao Zedongs och de Röda Khmerernas försök att bygga bondesocia- lism med våld – exempel som knappast är föredömen i dagens Sverige. Man kan tycka olika om den globa- la urbaniseringen; de som bor kvar beklagar ofta tren- den eftersom den riskerar att utarma närmiljön. Jag hör dock sällan de som flyttar till utbildning och bätt- re betalda jobb beklaga sig. För egen del tycker jag inte det är statsmaktens sak att tala om för männ- iskor var de ska bo – det ska folk få välja själva.
Dessutom bör staten välja sina och skattebetalar- nas strider. Om urbaniseringen är en universell trend, som dessutom avspeglar de flyttandes vilja, lär det bli extremt dyrt att stoppa eller vända den. Dessutom krävs antagligen olika regleringar och ingrepp i den fria rörligheten som många av oss skulle se som inte- gritetskränkande. Däremot kan det vara statens upp- gift att mildra nackdelarna med att bo i småstäder eller glesbygd. Framför allt om de som flyttar gör det motvilligt – om de känner sig tvingade in i en urba- niseringsspiral som de helst skulle slippa.
Det kan göras genom att bygga infrastruktur, såsom bredband, att garantera en viss miniminivå av servi- ce eller liknande. Staten måste i så fall ta över vissa funktioner som mindre kommuner inte klarar själva – något som kan vara rimligt i ett läge när statsmak- ten trycker ut allt mer ansvar och allt fler uppgifter till den kommunala nivån. Men utökat statligt ansvar betyder ju inte att tjänsterna blir gratis, bara att utgif- terna sprids ut på en större grupp skattebetalare.
Det samma gäller kommunsammanslagningar – att slå ihop två glesbygdskommuner till en större gles- bygdskommun är ingen långsiktig lösning på det underliggande problemet. Att låta den regionala nivån bli viktigare kan i och för sig göra det lättare att stöt- ta medelstora städer som regionala centra – men det vänder knappast flykten från glesbygden. En viktig uppgift kan dock vara att vidga den lokala arbets- marknaden, till exempel genom kollektivtrafik och pendlingsmöjligheter. Men det är lättare sagt än gjort i glesbygden. Det finns ju ett skäl till att den kallas glesbygd: Den är gles.
Följaktligen har jag svårt att tro att sådana åtgär- der uppväger storstadens och den högre utbildning- ens dragningskraft.
Hur tycker du att politiker har agerat hittills i frågan?
Att prata om att ”Hela Sverige ska leva” är bara att stöta ut varmluft. Alla vet att det är fullkomligt omöj- ligt att garantera invånarna i glesbygden samma ser- vicenivå som i storstaden. Jag saknar en saklig dis- kussion om var miniminivåer bör gå och vad som är statens ansvar.
Inom alla partier finns en klyfta mellan partierna på riksnivå och den lokala partiorganisationen, till exempel på kommunal nivå. Den lokala politiken är mer pragmatisk, mer samförståndsinriktad – och mer lokal. Men ofta blir den en lista av krav på sta- ten; på mer pengar, lokalt självbestämmande, infra- struktur med mera. En del sådana krav är bra, men alltför ofta blir de ekonomiskt orealistiska önskelis- tor.
Det kommunala skatteutjämningssystemet är oge- nomträngligt, men om jag tolkar det rätt fungerar det i dag så att Storstockholm netto för över pengar till samtliga andra delar av landet. Att förstärka den omfördelningen än mer kan kanske hjälpa en del fat- tigare kommuner på kort sikt men slår mot Sveriges ekonomiska motor, vilket får andra negativa effekter. Hur kan Sverige bäst agera ur ett
företagarperspektiv i både glesbygds- och storstadskommuner?
Sverige bör försöka skapa ett nationellt företagskli- mat som attraherar kompetenta människor och kapi- tal från andra länder, och som också får svenska före- tag att vilja behålla verksamhet i landet. Det kräver god utbildning, bra infrastruktur, skatter som sti- mulerar företagande, nyanställningar, entreprenör- skap och så vidare.
Den typen av åtgärder för nationens företag som helhet är långt viktigare än att försöka skräddarsy speciallösningar för olika avfolkningskommuner. Man måste förstå att alla orter och regioner – inte bara i Sverige utan i hela världsekonomin – är inbe- gripna i konkurrens om kapital och individer. Och den konkurrensen sker numera minst lika ofta över nationsgränser som över kommungränser. I prakti- ken konkurrerar inte Vilhelmina och Stockholm om samma investeringar; Stockholms konkurrenter är snarare Hamburg, Seoul, San Francisco och liknan- de städer.
Att säkerställa en god attraktionskraft på natio- nell nivå betyder i praktiken att föra en politik för att de stora tillväxtregionerna ska kunna dra till sig utländska investeringar, utländska experter och inte minst behålla jobb som annars skulle flytta utom- lands. Det betyder att höja universitetens kvalitet, så att de kan locka till sig fler gästprofessorer och stu- denter från andra länder. Det betyder att stimulera uppbyggnad av informationstäta och kreativa klus- ter för start-ups och entreprenörer – med interna- tionell lyskraft. Det betyder att se till att det finns bostäder i tillväxtregionerna.
Du var ordförande i Bokriskommittén. Hur anser du att Sverige kan underlätta för växande kommuner när det gäller tillgång till bostäder?
Jag har svårt att förstå den politiska passivitet som råder och som rådde även under alliansregeringen. I dag är situationen på väg att gå fullständigt över- styr. Inflyttningen till storstäderna har under många år varit ungefär fem gånger så snabb som bostads- byggandet. Dessutom är utnyttjandet av det existe- rande fastighetsbeståndet dåligt och rörligheten är låg. För att råda bot på problemen, som nu skärps av det stora inflödet asylsökande, krävs omfattande strukturreformer. Kommunernas planeringsprocess måste gå mycket snabbare, planmonopolet bör inskränkas, staten bör pressa dem att anvisa mer mark för byggande. Hyresregleringen bör mjukas upp och i stället bör bostadsbidrag användas mer, rea- vinstskatten bör sänkas, avdragsrätten för skuldrän- tor begränsas med mera.
Men inget av detta sker. Regeringen är kraftlös. Oppositionen saknar rejäla alternativ. Situationen lär därför bli ännu värre. Det betyder inte bara att många ungdomar och familjer får svårt att förverk- liga sina drömmar och livsprojekt, det betyder också att sysselsättningen drabbas och att – faktiskt – ett antal företagsetableringar som skulle ägt rum i Sve- rige i stället sker i andra länder där viktiga anställda kan hitta bostad.
Hur tror du att urbaniseringen förändrat Sverige om säg 20 år?
Svårt att veta. Sverige är ju redan starkt urbaniserat, så vi talar antagligen inte om några stora ytterligare förskjutningar mellan stad och land. Mycket beror på hur infrastrukturen byggs ut så att pendlandet i förstorade arbetsmarknadsregioner utvecklas.
Den nya informationsteknologin är en joker. För 20 år sedan spådde många att internet skulle rädda massor av jobb i glesbygden, eftersom fler skulle kun- na vara uppkopplade hemifrån. I dag ser vi att det snarare blivit tvärtom. Visst, en del kan jobba från hembyn, men det uppvägs med råge av att teknik- och designutvecklingen frodas i täta kluster i stor- stads- och universitetsmiljö som därför blivit ännu mer attraktiv.
Hur teknikutvecklingen ser ut om ytterligare 20 år är omöjligt att spå. Kanske kan 3D-printing göra en del lokal tillverkning möjlig – men den tekniken kanske i stället driver på klustereffekterna i tillväxt- regionerna ytterligare. Jag vet faktiskt inte.