Det finns två huvudsakliga förklaringsgrunder till varför kvinnorna tror att våldet mellan ungdomar och poliser uppstår i Rosengård. Vid sidan av föräldrars bristande ansvar är den mest förekommande förklaringen samhällets (främst omnämnt som skola, polis, arbetsmarknad) orättvisa behandling av ungdomarna i Rosengård. I samtalen framkommer det också att den upplevda orättvisa behandlingen drabbar kvinnorna själva. Kvinnorna återger många händelser i detalj, ibland utifrån egna erfaren- heter, ibland utifrån hörsägen. De uppvisar en stor lokalkännedom, men
också en återkommande känsla av att inte förstå myndigheternas agerande och logik. Både ungdomar, och vuxna känner sig också ofta orättvist be- handlade. Många av de olika berättelserna handlar om att inte ha samma förutsättningar som övriga medborgare i Malmö, vilket också kan tolkas i termer av upplevd orättvisa. Hur ska vi då förstå begreppet orättvisa?
Orättvisa kan definieras i termer av att bli dominerad och förtryckt, enligt Iris Marion Young (1990). Rättvisefrågor handlar enligt Young inte bara om att fördela inkomst, egendom och andra materiella värden, utan också om inflytande över beslutsprocesser, fördelning av arbete och kultur. Förtryck kommer till uttryck genom exploatering, marginalisering,
maktlöshet, kulturell imperialism och våld. Dessa begrepp innehåller delvis
en ojämn resursfördelningsfråga, men det finns också kulturella aspekter att uppmärksamma. Förtryck i Youngs mening är det strukturella för- tryck som sker mot vissa grupper. Förtrycket sker ofta oavsiktligt, genom begränsningar i form av sociala normer, vanor och kollektiva symboler. Youngs begrepp utvecklar och förkroppsligar de tre våldsnivåer vi inledde med att beskriva i kapitel 1; systemiskt, symboliskt och subjektivt.
Utifrån Youngs fem kategorier av förtryck kan konstateras att många kvinnor i fokusgruppsintervjuerna upplever en hög grad av exploatering, som sker när en grupp ger mer av sin energi och sin tid till en annan grupp som drar nytta av detta. Exploatering är en form av våld som Žižek benämner systemiskt. I relation till projektanställningar och lågavlönade arbeten beskriver de erfarenhet av upplevd exploatering. Därtill är flertalet människor marginaliserade, i betydelsen att de utestängs från arbets- marknaden. Genom att bli utestängd från arbetsmarknaden förlorar man även många andra medborgerliga rättigheter som har byggts upp kring ar- bete och därför menar Young, att bli marginaliserad är kanske den svåraste formen av förtryck. Flera kvinnor i fokusgruppsintervjuerna påtalade att de upplevde sig kontrollerade genom att vara beroende av myndigheterna. Den sociala kontrollen upplever många som kränkande. Maktlöshet, den tredje förtrycksformen, finns som ett underliggande tema i många samtal med både kvinnorna och ungdomarna. Young menar att den utbildade medelklassen är en beslutsfattande grupp till skillnad från grupper som saknar auktoritet, status och självkänsla. Avsaknaden av ett socialt nätverk som inkluderar beslutsfattande positioner leder till en bristande insyn i olika frågor. Även om både ungdomar och kvinnor har en ganska god insyn i vissa delar av samhällets organisation som skola och vård, verkar andra delar mer otydliga.
En annan typ av förtryck är att utsättas för eller erfara kulturell im- perialism, vilket innebär att man upplever hur de dominerande åsikterna i samhället bortser från den egna gruppens erfarenheter och osynliggör dem, samtidigt som gruppen blir framställd i stereotypa termer och defi-
nierade som de Andra. Kulturell imperialism innebär att den dominerande gruppens kultur och värderingar betraktas som universella och de enda accepterade sociala normerna. Den dominerande gruppen ger sig själv tolkningsföreträde om vad som betraktas som värdefulla erfarenheter, mål, värden och viktiga prestationer. Andra mål och ambitioner i livet betraktas som avvikande och konstiga. De avvikande tenderar också att beskrivas i essentiella termer, det vill säga att deras avvikande beteende är kopplat till ett naturligt inneboende fenomen hos dem. De som lever under kulturell imperialism blir definierade av andra, positionerade utifrån de domine- randes värderingar som de inte kan identifiera sig med. Den dominerande gruppen ser de andra som underlägsna och denna syn internaliseras ibland också av de underordnade. I kvinnornas beskrivningar av hur de framställs i media blir det tydligt att de är medvetna om hur de betraktas som annor- lunda. Den kulturella imperalismen formeras genom språk och begrepp som tillskrivs dessa grupper, inte minst genom media, och kan likställas med vad Žižek kallar det symboliska våldet.
Den sista förtrycksformen som Young tar upp är våld, och är i detta sammanhang det subjektiva våldet. Våldet i sig är skrämmande, men Young menar att det framförallt är den sociala kontexten kring våldet, att det accepteras, som är ett uttryck för förtryck (Young 1990). När kvin- norna talar om våld är det dels våld som riktas mot deras barn av andra ungdomar eller polis, dels om konflikter i området som skapar oro. De upplever att våldet mot deras barn ignoreras av majoritetssamhället. Den normalisering av våld som sker på flera sätt i ett konfliktfyllt område kan betraktas som en social orättvisa. Det våld som en besökare upplever som extremt, kan i många fall bli en del av vardagen för de boende. Röster höjs ibland för att protestera mot våldet, men boende känner inte stöd från polis eller omvärld (se kommande kapitel). Erfarenheter av våld i området påverkar de boendes uppfattning om trygga och otrygga områden, men tvärtemot vad man kan tro uppfattas ofta det egna bostadsområdet av de flesta kvinnor som tryggt i relation till andra delar av staden, där man be- gränsas i sin rörelsefrihet. Denna relation kan uppfattas som paradoxal då den strider mot erfarenheter från tidigare kriminologisk, risk- och otrygg- hetsforskning, men framstår som mer logisk ifall de sätts i relation till övriga förtrycksmekanismer. Liksom Young påpekar utgör våldet en del av flera sociala orättvisor som de boende upplever (se även Listerborn 2005, Sixtensson 2009).
I nästa kapitel kommer männens synpunkter och erfarenheter att kom- plettera kvinnornas erfarenheter av konflikterna.
6. Mäns röster
Det är alltså... allt är bara negativt. Att de är ute och slåss. Men det är inte så enkelt för man är ändå trygg i Rosengård. Jag kan gå ut klockan två, tre på natten utan att behöva tänka två gånger för att man känner på något sätt, alla, alltså man känner alla på något sätt. Så jag tycker det är mer tryggare att gå ut här än att gå ut i stan
Fokusgruppsintervju 5
Om föregående kapitel gav uttryck för några kvinnors röster, skall detta kapitel återge mäns synpunkter och reflektioner. Vuxna mäns röster är viktiga att artikulera eftersom det framför allt är pojkar eller unga män som deltar i bränder, stenkastning eller deltar i konfrontationer mot po- lisen. I föregående kapitel diskuterades kvinnornas syn på händelserna, hur ser då männen i området på problematiken? Finns här paralleller eller skiljer sig deras synsätt på avgörande punkter? För att få svar på detta har två fokusgruppsintervjuer med framför allt unga män genomförts på en folkhögskola i Rosengård. I båda fokusgrupperna ingick fem män, vilket totalt omfattar tio män. Alla intervjupersonerna har invandrarbakgrund, de har antingen själva invandrat eller har föräldrar som invandrat. Två av männen är medelålders, resterande tillhör gruppen yngre män i åldern tjugo till trettio år. Tre personer var inte boende i Rosengård, men har bott där tidigare under en längre period. Gemensamt för alla är att de hade lång erfarenhet från bostadsområdet, både som boende och genom kontakter i området. Intervjuerna som genomfördes av två personer (en man och en kvinna) var tematiserades i tre fält som berörde erfarenhe- ter av Rosengård som område, graden av tillfredsställelse med boendet samt bränder och stenkastning. I det senare behandlades uppfattningen om orsakerna till konflikter mellan ungdomar och räddningstjänst och/ eller polis samt vilka åtgärder som förespråkades för att förhindra dessa händelser. Samtalen var öppna, och styrning av samtalen handlade endast
om att i görligaste mån leda samtalet inom det område som överenskom- mits. Ambitionen med samtalen var att fånga flera perspektiv. Trots dessa ansträngningar dominerades de av synpunkter om polisen, och polisens relationer till befolkningen. Flera av männen hade negativa erfarenheter av möten med poliser i bostadsområdet, eller i olika situationer där de av olika anledningar kommit i kontakt med dem i form av hastighetskontrol- ler, körkortskontroller etc.