Dagens frågor
En modigman
LO-chefen Gunnar Nilsson är förvisso inte populär bland sina politiska och fackliga motståndare. Särskilt har kritiken riktats mot hans extrema metoder att driva de fack-liga intressena. Likt Arne Geijer låter han oförblommerat LO:s krav
gå
före vad som är samhällsekonomiskt möjligt.Men på sista tiden har han gjort något, som fått även hans motståndare att säga: hurudan den mannen än är, moraliskt mod saknar han inte. Hr Nilsson tillät sig nämli-gen kort före julfridens inbrott att göra ett uttalande, som i socialdemokratiska öron torde ha varit lik värdigt med att svära i k yrkan.
Han påpekade nämligen i TV att "det är tveksamt om det i fortsättningen går att säkra pensionerna mot en penningvärdes-fiirsämring ... " Samhället skulle i stället sat-sa mer pengar på omsorgen om de äldre, menade han, och syftade då tydligen fram-fiir allt på sjukvården. Han trodde att "vi kan komma i en debatt där man prioriterar den svenska v~ilfärden i stället för att höja pensionerna".
Argsinta protester från Olof Palme och elen socialdemokratiska pressen liksom från Arne GeUer, numera i hans egenskap av partidirektör fiir Pensionärernas Riksorga-nisation, kom som ett brev på posten. Efter det blev hr ilsson märkbart tyst.
Man kan tänka sig den socialdemokratiske partisekreteraren Sten Anderssons känslor, när LO-chefen på detta sätt avslöjade vad som är socialdemokratins Akilleshäl, nämli-gen den oundvikliga spänninnämli-gen mellan SAP och LO, när de ställs inför de skilda generationsintressena. LO:s medlemskader, de aktivt arbetande, vill ha trygghet, ökat stöd åt barnfamiljerna och högre löner. En oumbärlig del av SAP:s väljarkår, pensionä-rerna, som partiet försöker få ett monopol på genom Pensionärernas Riksorganisation, vill ha värdesäkra och höjda pensioner samt
bättre åldringsvård, framför allt bättre lång-tidsvård för åldringarna. Här står SAP i ett dilemma. Följer man LO-linjen stöter man bort pensionärerna och kan göra svåra röst-förluster. Går man däremot på pensionärer-nas önskemål kommer man på kollisions-kurs med LO-väljarna. Hur man än vänder sig riskerar man att förlora röster
Inom regeringspartierna bör man dock inte fröjda sig alltför mycket över SAP:s trångmål. Den generationskonflikt som ska-par allvarliga problem för socialdemokratin kommer att drabba dem också. Det är allt skäl att redan nu tänka efter hur den pro-grammatiskt skall mötas.
En tröst kan det kanske vara att för SAP spelar pensionärsväljarna en så stor roll och partiet satsar så hårt på att få än starkare grepp över dem, att generationskonflikten blir ett särskilt svårt problem just för social-demokraterna.
Stöd till småföretagen
Vår regering har alltsedan starten haft fullt upp med att agera näringspolitisk städ-gumma. Det visade sig att situationen för det svenska näringslivet var värre än man be-farat. Den ena branschen efter den andra befann sig i akuta svårigheter, och omedel-bara stödåtgärder var nödvändiga. I en del fall, t ex den manuella glasindustrin och te-koindustrin, har de tillskjutna summorna va-rit förhållandevis måttliga. På andra områ-den - bl a varven och stålindustrin - har det rört sig om miljard belopp.
Även om regeringen i görligaste mån sökt ge de statliga insatserna karaktären av hjälp till självhjälp, har det knappast varit den här politiken de styrande i själ och hjärta önskat föra. För ickesocialistiska makthavare kan det aldrig få bli något självändamål att öka statens inflytande över det enskilda närings-livet. Det kan endast vara motiverat då ex-empelvis den internationella
marknadssitua-tionen förändrats, eller då företagen av and -ra orsaker d-rabbats av svårigheter som de inte kunnat förebygga - kort sagt då ingen annan utväg än statens bistånd återstår.
Med regeringens länge väntade småföre-lagarpaket i november kom någonting nytt och fräscht, en borgerlig näringspolitik i en-lighet med de riktlinjer som drogs upp före 1976 års val. De samlade åtgärderna kostar statskassan cirka 600 milj kr, men det är väl använda pengar. I ell längre perspektiv kan de få större effekt på sysselsättningen än de flesta av de tidigare brandkårsutryckning-arna till krisdrabbade branscher.
Småföretagen - d v s företag med högst 200 anställda - spelar en utomordentligt viktig roll för svenskt näringsliv. På många mindre orter är de avgörande för bygdens existens. Åtskilliga storföretag har en gång startats under blygsamma omständigheter av personer som trott på en ide och vågat satsa på den. Denna anda har varit en av förutsättningarna för vårt lands välståndsut-veckling. Därför har den låga nyetablering-en av företag på senare år varit oroande, liksom de många nedläggningarna. Det har också varit beklämmande att notera den socialdemokratiska regeringens politik gent-emot mindre och medelstora företagare. De pålagor näringslivet drabbats av har blivit tunga att bära för småföretagen. En farlig stämning av pessimism bredde följaktligen ut sig, särskilt mot slutet av den socialdemo-kratiska regeringsperioden.
Ett betydelsefullt inslag i småföretagarpa-kelet är omvandlingen av företagarförening-arna till självständiga regionala utvecklings-fonder. Det innebär en decentralisering av verksamheten till organ som har förutsätt-ningar att på nära håll arbeta tillsammans med företagen. Staten satsar 400 milj kr på detta. Därtill kommer uppbyggnaden av två regionala investmentbolag, vissa utbildnings-insatser och bidrag till kommunerna i det inre stödområdet för uppförande av
indus-7
trilokaler för sammanlagt 100 milj kr. Värdefull är också sänkningen av kapital-skatterna - d v s arvs-, förmögenhets- och gåvoskatterna - så länge pengarna är kvar i företagen. För en totalkostnad på ungefär JOO milj kr kommer dessa pålagor all i stort sett halveras. Därmed underlätlas genera-tionsskiftena i familjeföretagen. Företaga-ren behöver inte längre ta ut en orimligt hög årsinkomst för att kunna betala sina skaller. Mera kapital blir kvar i företaget, till fromma för dess utveckling och personalens anställningstrygghet.
Regeringens politik gentemot småföreta-gen kan knappast kallas revolutionerande. Med fog kan hävdas att man borde gått ännu längre och helt avskaffat kapitalskat-terna på pengar som behålls i företagen. Men det kommer kanske senare. Avgörande ::ir ändå att paketet utgör ett första steg på vägen i en riktning motsatt den som socialde-mokraterna anvisat. Förutsättningar har ska-pats för ett avsevärt bättre företagsklimat här i landet. Det är vackert så.
Samma bekymmer
I Västtyskland har CDU att brottas med ett problem, som inte är okänt i Sverige. Den västtyska televisionen är nämligen så infil-trerad av socialistiska eller rent vänsterextre-mistiska krafter, att trycket från detta mäk-tiga massmedium leder till en snedvridning av opinionsbildningen.
Det senaste valet, säger man sålunda i le-dande CDU-kretsar, skulle sannolikt lett till regimskifte om inte den västtyska TV i valets slutskede släppt alla hänsyn och öppet enga-gerat sig på regeringens sida. Bakom denna taktik stod samma element, som vänster-vrider den politiska opinionsbildningen ock-så i Sverige - grupper av radikala program-producenter och skjuuärnsintervjuare, vilka genom en smygande men väl planerad infil-tration skaffat sig ett starkt inflytande på
8
programvalet liksom över· programmens ton
och tendens. l Västtysklands TV har man till
och med krafter, som uppenbart står på
ter-roristernas sida. De har på ett mycket
skick-ligt sätt utnyttjat terroristkriserna till att
spri-da misstro om inte rentav förakt gentemot
det västtyska demokratiska systemet, både i
sitt eget land och i utlandet.
De har till och med lyckats skapa en
pseu-dodebatt i frågan om den västtyska
för-bundsrepubliken är en polisstat eller inte.
Med tanke på vad som hänt det tyska folket under detta århundrade är det ju snarare anledning att glädjas över att den västtyska demokratin på så kort tid kunnat nå en så
förvånande motståndskraft mot de
oer-hörda påfrestningarna utifrån och inifrån, där inte minst TV:s ständiga
undermine-ringsarbete utgör en verklig fara. Bland många uttrycksfulla bevis på att de
demokra-tiska humanitetsidealen försvaras kan näm-nas att de västtyska statsmakterna trots alla
provokationer från terroristernas sida
be-stämt avvisar de yrvakna krav på återinfö-randet av dödsstraffet, som höjts av
upphet-sade opinioner.
l Sverige har vi liknande problem. Vår TV är dålig: dess självtillverkade underhåll
-ning är ofta usel, dess information speglar mindre opinionen än TV-folkets önskemål om hur opinionen bör reagera och dess de-battarrangemang är mången gång så till den
grad partiska att de blir intresselösa eller förargelseväckande. Det finns visserligen
undantag från detta, till och med lysande
sådana, men de är tyvärr enstaka.
Om regeringen inte använder
möjlighe-terna nästa år att göra de nödvändiga
orga-nisatoriska och personella förändringarna kan vi råka lika illa ut här som i Västtysk-land. Hittills har vänsterkamarillan i
Sveri-ges Radio nöjt sig med att genom indirekta metoder bekämpa regeringen. Den får inte
ges möjlighet att gå till öppen attack.
Några råd till min dotter
Anna Maria Lenngren hade det egentligen ganska enkelt när hon skrev "Några råd till min k. dotter, i falljag hade någon". Åtmins-tone jämfört med dagen gymnasistföräldrar. Vilket råd bör man ge sina döttrar och söner för att de skall ha en chans till högre
studier? För att bli tex läkare räcker inte
alltid att ha femmor i alla ämnen. För
närva-rande krävs det upp till 6,7 poäng, dvs ink! tilläggspoäng för bl a arbetslivserfarenhet.
Ytterligare poäng kan enligt det i höstas införda systemet erövras om man varit
sty-relseledamot eller haft annat tungt uppdrag
inom en förening under två års tid efter det
man fyllt 16 år. Litet synd är det onekligen om dem som går ut högsta ring i vår. Har de
koncentrerat sig på skolarbetet och därför ej deltagit i föreningslivet, har de också gått miste om chansen till extrapoäng för för-eningsverksamhet.
Men de om ägnar sig åt arbete som
juniorledare inom församlingen eller är gymnastikinstmktör för barn ett par kvällar
i veckan kan väl få poäng för detta. Tyvärr
inte. Arbetet får ej vara avlönat och en gymnastikinstruktör får 9 kronor i timmen
och en juniorledare 25: - per kväll. UHÄ utgav i juni l 977 en PM med
till-lämpningsföreskrifter enligt vilken följande typer av föreningar ger meriter: facklig,
ko-operativ, politisk, nykterhets-, religiös,
elev-råd, idrottsförening,
handikapporganisa-tion, förening för miljöskydd, frivillig
för-svarsorganisation, Svenska Röda Korset,
Länkarna, förening mot tobak och droger, kyrklig förening, söndagsskoleverksamhet på förenings uppdrag samt fredsförening.
På UHÄ uppger man att ungdomarna får förete intyg om sitt föreningsarbete och
se-dan bedömer man från fall till fall om upp-dragen kan ge poäng. Som exempel nämner man att en naturvetenskaplig förening ej
styre!-seuppdrag inom scouterna eller i en politisk förening godkännes.
Har man ingen möjlighet att få tillgodo-räkna sig föreningsmeriter får man väl läsa utomlands så länge och sedan räkna dessa tudier som en merit för fortsatta språkstu-dier vid svensk högskola. Tyvärr går det ej. Studier vid utländskt universitet räknas ej som merit. Men man kan arbeta au pair och
få tillgodoräkna sig arbetslivserfarenhets-poäng. Vilket lär en blivande språkstude-rande sig mest franska av - att läsa vid Sor-banne eller att passa en tvååring? Saken kan diskuteras.
l de flesta fall återstår en mi~lighet fiir en ranlig g)·mnasist. Att skaffa sig arbetslivser-farenhet inom Sverige. Man kan då komma upp i maximalt 2 extra poäng. Arbetet måste ha omfattatminst 15 m:mader varav g må na-der på samma arbetsplats. Det blir onekligen mogna studerande vid högskolorna i fort-sättningen.
I en del fall har det vid intagningen till högskolan hösten 1g77 varit betydligt lättare för gymnasisternas föräldrar att få börja stu-dera än för ungdomarna. Rent absurt blir det när man tar in studerande vid medicins-ka fakulteten som blir pensionsmässiga vid studiernas slut. SACO/SR:s ordförande pro-fessor Osborne Bartley har föreslagit att man skall sätta en åldersspärr för tillträde till högskolestudier av det mera kostsamma sla-get.
Reglerna för inträde till högskolan måste justeras. De har redan visat sig olämpliga. Rimligt vore väl också att styra arbetslivserfa-renheten något, så att en blivande läkare eller sjukskiiterska fick tillgodoräkna sig högre poäng om hon arbetat inom sjukvård än om hon t ex arbetat som extra brevbä
-rare. Det n uvarande systemet leder till att ungdomar hoppar av gymnasieutbildningen och bö1jar arbeta så snart de fyllt 16 år. Så småningom tar de eventuellt upp studierna rid vuxengymnasiet, om de inte tappat
su-g
gen dessförinnan. Man vinner verkligen ing-et på att splittra skoltiden och förlänga stu-dierna.
Avslöjande i Helsingfors
När Finland fi1·ade 60-årsminnet av sin själv-ständighet, inträffade någonting i Helsing-fors, som man inte fått veta mycket om. Den ryske regeringschefen Kosygin sammanträf-fade där med de nordiska regeringsche-ferna. Han utnyttjade egendomligt nog till-fället för att fara ut mot dem i någon slags utskällning. Axel Waldemarson har i sin sön-dagsartikel i SvD den 18 december beskrivit vad som hände. Han framh;dler, att det vis-serligen förekommit att ryssarna behandlat något enstaka land på det sättet. Vice utri-kesministern Zemskov besökte n01·ska am-bassaden i Mos k va den l 7 m~j och talade där om Norge i "ordalag som minst av allt kan kallas diplomatiska". Nu gjorde herr Kosy-gin detsamma mot alla fyra nordiska län-derna på en gång. Det var minst sagt uppse-endeväckande.
Man skall inte föreställa sig att detta var en tillfällighet. Ryska regeringsmedlemmar uppträder inte oöverlagt. De tror tydligen att det kan vara värt försöket att skrämma de nordiska länderna på samma sätt som före-kommit med satellitstater, som vill slingra sig ur det ryska greppet. Den ryska vokabulär, som vid sådana tillfällen används, lär vara särdeles grov.
Syndaren i Helsingfors var säkert i första hand Norge. Norrmännen har fört segslitna förhandlingar om sina fiske- och oUerättig-heter uppe kring Svalbard. De är ännu inte avslutade, och samtidigt har ryssarna i flera avseenden överträtt avtalet om sitt eget upp-trädande på ~jälva ön. Detta har nonmän-nen i stillhet accepterat; däremot har de inte velat avstå från vad de betraktar som sina ekonomiska rättigheter. Därtill kommer, vil-ket kanske är viktigare, att de fiir fiirsta
lO
gången medgivit att tysk trupp skall få an-vändas i Nordnorge i en Nato-övning. Det tycks röra sig om l 500 man och är alltså en obetydlighet. Ryssarna gör emellertid stor sak av detta.
Danskarna har länge övat tillsammans
med tysk trupp, och tyskarna deltar i
kon-trollen av utfarterna ur Östersjön. Det är
självklart. Om Sveriges nya fiskegräns i Ös-tersjön också ansetts vara förgriplig är inte känt.
är detta nummer av Svensk Tidskrift går till tryckeriet, är Zemskov på officiellt
besök i Norge. Förmodligen blir det inga
julbetraktelser om frid på jorden som han
kommer att hålla där. Hur långt han
kom-mer att gå är omöjligt att säga. Några ryska eftergifter blir det inte tal om.
Den egendomliga historien i Helsingfors hade två goda ting med sig. Det första var att statsminister Fälldin tycks ha fått tillfälle all
understryka den svenska solidariteten med
övriga nordiska länder, oberoende av hur
dessa löst sina säkerhetsproblem. Man skulle
inte ha trott att en sådan försäkran
be-hövdes. När den nu var både nödvändig och
lämplig, var det bra att just statsministern gjorde den.
Det andra var att händelsen måste ha av-slöjat för alla de nordiska inblandade, att vi inte lever vid sidan av de strategiska kraftfäl-ten. Tvärtom. Här kan komma överrask-ningar, och det är ryssarna som bestämmer
om de skall komma. Sverige har i sådant fall
inte Natoatt falla tillbaka på. Vi är helt hän-visade till våra egna resurser eller, fiir att tala rent ut, våra försvarsresUJ·ser.
Droppen som kom bägaren att rinna över Nu har det hänt. Sveriges Riksdag har
lyc-kats knäcka de sista laglydiga medborgarna.
Det har suttit hårt åt. Trots allt har en stark decimerad skara envisats med att leva efter lagens bokstav. De har inte överträtt
hastighetsbegränsningarna, ej gått mot röd
gubbe, inte cyklat mot färdriktningen på
enkelriktade gator, deklarerat minsta extrainkomst och framhärdat i att leva som den aldrig sinande raden förordningar lär.
Men nu är det slut. När riksdagen beslöt
att kriminalisera tillverkningen av
maskros-vin från l januari var måttet rågat.
Fördäm-ningarna brast. Den sista lilla smulan frihet togs ifrån svenskarna.
Tror verkligen riksdagens ledamöter att
det är personer med alkoholproblem som
gör maskrosvin? Väntar alkoholister 2-3 år
för att kunna stilla sin törst? Knappast. Det kan alltså inte vara för att bekämpa alkoho-lismen som beslutet tagits.
Är då statens inkomstbortfall på grund av
hemtillverkning av maskrosvin så
svind-lande stort att man av skatteskäl måste
infö-ra förbudet? Eller vad är orsaken?
Hur har man tänkt sig kontrollen av att förbudet efterlevs? Skall spritkontrollanter smyga runt välansade maskroslösa trädgår-dar och lyssna efter väsande ljud av jäsande vin? H u r mycket kostar kontrollen av att
förbudet efterlevs? Säkerligen mycket mer
än den förväntade skatteintäkten.
De hittills laglydiga kommer inte att
efter-leva detta förbud. Kanske bryter de också på
rent trots några andra, som upplevs som lika
dumma och onödiga. Riksdagen får tydligen
bära ansvaret för den fortsatta
