Under de senaste åren har intresset för äldres boende och bostadsbehov ökat, inte minst från kommunernas sida. Med en åldrande befolkning behövs en strategi för hur kommunen ska möta äldres bostadsbehov. Det handlar inte bara om de allra äldsta och deras behov av vård- och omsorgsboende, utan minst lika mycket om att det ska finnas boendealternativ som man kan åldras i
och med, kanske från det att man är kommande äldre tills man är riktigt gam- mal. Kommunerna har således ett bostadsförsörjningsansvar, som omfattar många olika kategorier av äldre, vars behov och önskemål kan förändras över tid. Osäkerheten är överlag stor om bostadsbeståndet, befintligt och planerat, kommer att tillfredsställa de behov som äldre har. Det finns exempel från flera kommuner i vilka äldre sökt sig till nya bostadsområden i oväntat hög grad. Det nya området har tillgodosett ett bostadsbehov som fanns, men som man ur ett planeringsperspektiv inte varit medveten om. Andra exempel på bris- tande överensstämmelse mellan bostadsbehov och bostadsutbud har blivit up- penbara genom en omfattande nyhetsrapporteringen om äldre som nekas plats i vård- och omsorgsboende, trots att de känner sig oroliga och otrygga i sina egna hem. Detta har accentuerats i och med några tragiska händelser då äldre tagit sitt liv för att de inte har fått möjlighet att flytta till ett tryggare boende (TT Kalmar, SvD 0 okt 006).
Äldres bostadsval kan påtagligt påverka omsättningen av bostäder på bo- stadsmarknaden. Om de som är äldre bor kvar eller flyttar har därför betydelse för andra åldersgruppers boende. Statistiskt kan vi ännu inte se några tydliga förändringar i äldres flyttmönster, till exempel att fler skulle vara benägna att flytta från sina småhus till lägenhet, radhus eller kedjehus. Generellt är äldre mindre benägna att flytta än andra grupper och de bor gärna kvar i den bo- stad de har bott i under en längre tid (Fransson, 004). Majoriteten av dem som flyttar gör det först när de av hälsoskäl inte längre orkar eller vill bo kvar. Det finns dock de som flyttar av livsstilsskäl, det vill säga de vill förändra sin boendesituation av olika skäl (Longino, Perzynski, & Stoller 00 ). Denna grupp är ofta kräsna i sitt val av bostad och kan vänta tills rätt bostad dyker upp på marknaden (Abramsson & Berg 004). Hur pass omfattande dessa flyttningar är vet vi inte, men i den allmänna debatten diskuteras en ökning av den här typen av flyttningar i synnerhet i den grupp som nu blir pensionärer. En förklaring till detta är att det som karakteriserar dessa flyttare förekommer mer frekvent bland de kommande äldre än bland de nuvarande; fler har högre utbildning, högre inkomst och en historia av flyttningar och även skilsmässor (Abramsson 003, Abramsson & Berg 004). De kommande äldre är också mer heterogena i etniskt och kulturellt avseende vilket även kan påverka hur och var de vill bo. Osäkerheten om äldres flyttmönster är således stor, och där- för är det viktigt att följa hur deras flyttmönster utvecklas under de närmaste åren.
Under senare år har intresset för speciella bostäder för äldre, seniorbostä- der avsedda för hushåll över år, ökat och antalet sådana bostäder har stigit under 000-talet, från drygt 000 i början av 000 till cirka 33 000 år 008 (Larsson 006, Äldreboendedelegationen 008). Den geografiska spridningen
har också ökat. Från att tidigare endast ha återfunnits i storstäderna finns nu seniorboenden även i mindre städer och samhällen, vilket tyder på såväl ett intresse som en betalningsvilja för den här typen av bostäder (Abramsson & Niedomysl 008, Paulsson 008). Om utbudet av och variationen i bostäder för äldre ökar är det också sannolikt att fler är beredda att flytta eftersom det då blir lättare att hitta en passande bostad. Bland dem som flyttar till senior- boende är det många som är beredda att betala för ett gott boende, man vill unna sig att bo bra när man blir äldre och man vill komma ifrån underhåll och trädgårdsarbete (Abramsson & Berg 004 samt pågående studier).
Äldreboendedelegationen, som presenterade sitt slutbetänkande i decem- ber 008, har tagit upp behovet av trygghetsbostäder. Syftet är att stimulera en boendeform där den som åldras och blir skröplig i princip kan klara sig med utökad hemtjänst och hemsjukvård. Äldre ska enligt förslaget själva kunna besluta att flytta till trygghetsboenden utan biståndsbedömning av kommunen om de upplever sin bostad som otrygg och ensam. Att tillgodose behovet av trygghetsbostäder blir en ny utmaning för kommunerna.
Trygghet och tillgänglighet har i tidigare studier visat sig vara av stor vikt för äldre, i synnerhet för dem som flyttar till boendeformer särskilt avsed- da för äldre till exempel seniorboenden (Croucher, Hicks, & Jackson 00, Abramsson 004b). Dessa boenden marknadsförs också ofta med ledorden trygghet, tillgänglighet och gemenskap. Lagergren (008) visar att flyttningar till vård- och omsorgsboende är färre bland dem som bor i boendeformer som liknar trygghetsboenden än bland kvarboende i ordinärt boende
Kommunens kostnader för vård- och omsorgsboenden överstiger kostna- den för hemtjänst och annat stöd i andra typer av boenden för äldre. Det finns således all anledning för kommunerna att se över sitt bostadsbestånd. Det är sannolikt att olika former av seniorboenden, som är anpassade till äldres be- hov och preferenser, kan minska och/eller förskjuta behov av större insatser och därmed bidra till att minska kommunernas kostnad för vård och omsorg. Förklaringen är kanske så enkel som att den gemenskap som ofta uppstår i seniorboenden bidrar till ökat välbefinnande och därmed till bättre psykisk hälsa. Flera pågående forskningsprojekt visar just att grannkontakterna stärks och att de boende månar om varandra.
Även om de kommande äldre och de yngre äldre är mer välbeställda än tidigare motsvarande grupper, kommer ekonomin för de flesta som lever länge att försämras över tid, vilket i sin tur kan påverka deras bostadskonsumtion (Malmberg 004, Malmberg & Lindh 000). Många ensamstående kvinnor har låg pension och därmed svag ekonomi. Kvinnor som mister sin partner tenderar att i större utsträckning än män byta bostad, ofta som en följd av försämrad ekonomi (Larsson 006 s. 30–3). Det finns således en genusdi-
4
mension i val av boende. En risk med den nuvarande starka fokuseringen på äldrebostäder för välbeställda är att andra äldres behov glöms bort. Utifrån sitt bostadsförsörjningsansvar måste emellertid kommunerna kunna erbjuda bo- städer åt alla. En politik för det goda åldrandet förutsätter därför att kommu- nen kan erbjuda ett bra boende på den ordinarie bostadsmarknaden också för gruppen äldre med låga inkomster och de som har särskilda behov av trygghet och tillgänglighet.