Åldrandet som en kollektiv företeelse brukar framställas som ett av de fun- damentala problem som det moderna samhället har. Att antalet äldre ökar görs till en svårighet inom snart sagt varje samhällssektor. De demografiska förändringarna är emellertid komplexa och sammanvävda med andra proces- ser som globalisering, migration av människor mellan och inom länder, en snabb teknikutveckling och förändringar av förutsättningarna att upprätthålla god hälsa. Ingen kan veta hur dessa komplexa processer kommer att omskapa åldrandets villkor i ett land som Sverige. Men att de äldre blir fler och kommer att utgöra en större andel av befolkningen är ett faktum.
Under perioden 00–00 kommer andelen äldre att öka från 7 procent till 4 procent av befolkningen. I takt med att de som är födda på 940-talet rör sig uppåt i åldrarna förändras sammansättningen av äldregruppen. Fram till 0 är antalet gamla (8+) ungefär oförändrat jämfört med 009, men därefter är ökningen kraftig. År 00 kommer drygt 40 000 gamla att leva i Sverige, vilket är nära dubbelt så många som 00 (4,7 procent av befolkning- en jämfört med ,7 procent). Just år 00 när alla kvarlevande fyrtiotalister passerat sin hundraårsdag kommer det enligt SCB att finnas 00 personer som är 00 år eller mer, fler än någon gång tidigare (SCB, maj 009).
Ökningen av antalet äldre kommer inte att balanseras av de att de yngre och medelålders ökar i antal. Den sammantagna förändringen av befolknings- strukturen brukar tas till intäkt för att utmåla framtiden som hotfull. Hur ska ”vi” kunna klara försörjningen och omsorgen av en stor äldrepopulation när antalet som är i de ”produktiva åldrarna” är så få? Det är emellertid inte möjligt att bygga slutsatser om hur det kommer att bli i framtiden på uppfattningar om hur det är idag. Den framtida gruppen av äldre kommer exempelvis att
vara mer heterogen än dagens motsvarande åldersgrupper. Olikheterna mellan äldre kommer att bli större vad gäller till exempel ekonomiska resurser, hälsa, intressen, livsformer samt religiös och etnisk tillhörighet. I många framtids- bilder är just skillnaden mellan dagens äldre och morgondagens en central punkt. De kommande äldre framställs som handlingskraftiga och beredda att ta sitt åldrande i egna händer. De antas flytta mer, ha goda resurser och där- för anpassa sig bra till sitt åldrande. De förmodas utgöra underlag för en helt ny marknad av tjänster och produkter, allt ifrån nya boenden, livsstilskon- sumtion, hur vården och omsorgen organiseras till tekniska system som kan underlätta livet. Sammantaget skapas möjligheter att upprätthålla ett aktivt liv (Daunfeldt m.fl., Kempe m.fl. 00). Just skillnaden mellan de nuvarande äldre och de kommande äldre ser vissa som en lösning på ”problemet med för många äldre”.
Om vi flyttar oss från den nationella till den lokala nivån blir det mer komplicerat. Det åldrande samhället ser nämligen, vilket troligen alla kom- munalpolitiker vet, väldigt olika ut i olika delar av landet. Äldre fördelar sig inte jämt över landet och andelen äldre kan därför variera en hel del mellan olika kommuner och landsdelar (Andersson 004). Även i Östergötland är skillnaderna stora. I de mindre kommunerna, med en stor andel som bor på landsbygden, är obalansen mellan yngre och äldre redan stor och den blir allt större. På kort sikt ökar antalet äldre i alla kommuner. I och med att män- niskor pensioneras och inte längre är bundna av förvärvsarbete eller ansvar för barn kan de göra viktiga insatser lokalt. I detta avseende har de mindre kom- munerna en fördel genom att relativt sett fler är i åldern –64 år (se bilaga). Vilka val som dessa nya äldre kommer att göra, exempelvis av hur och var man ska bo, kommer att ha stor betydelse för alla kommuner. Av bland annat denna anledning måste alla kommuner ha en långsiktig och helhetsinriktad politik för vad som bedöms vara ett gott åldrande som omfattar både nuvarande och kommande äldre medborgare. Frågan som uppstår är: Vad kännetecknar en god äldrekommun?
Hur man svarar på den frågan beror på hur man ser på ”de äldre”. I de två senaste utredningarna om den nationella äldrepolitiken, Senior 2005 och Bo bra hela livet försöker utredarna bygga sina framtidsbilder på att de äldre är en resurs genom hela sitt åldrande och liv, att de är och fortsätter vara individer som tillför något viktigt till samhällslivet. Med den utgångspunkten blir den politiska uppgiften att lägga en grund som gör att de äldres nyttighet och handlingskraft kan göra sig gällande. Politiken måste dels motverka diskrimi- nering och ålderism, dels undanröja hinder för att äldre ska kunna engagera sig i både det offentliga och civila samhället. Boendedelegationens synsätt leder
0
bland annat till att det bör byggas senior- och trygghetsboenden som underlät- tar för äldre att vara aktiva och ta ansvar för andra långt upp i åren.
Behovet av äldreomsorg är stort och kommer att öka. Omfattningen är beroende av antalet. Lever fler längre med åldersrelaterade sjukdomar ökar behoven. Om vi utgår från den demografiska utvecklingen så kan emellertid bilden av det snabbt ökande behovet av vård och omsorg nyanseras. Under de kommande –0 åren är den växande gruppen äldre relativt unga och aktiva och de bör rimligen utgöra en förstärkning av omhändertagandet av de personer som behöver hjälp och stöd i vid mening. Därefter ökar antalet
gamla kraftigt och då blir matchningsbehovet akut mellan vad gamla män- niskor vill och kan, hur samhället ser på deras liv och värde och hur omsorgen organiseras. En slutsats är att vad som sker med inställningen till ålderdomen, äldreomsorgen och äldres boende de närmaste –0 åren kommer att forma förhållandet mellan yngre och äldre generationer för lång tid.