Samtidigt som de fysiska strukturerna tillskrivs en viktig roll för förverkligan- det av det goda samhället, blir den fysiska planeringen en alltmer komplex praktik. Från att ha betraktats som ett i huvudsak tekniskt och estetiskt om- råde, ställs nu krav på att fysisk planering, på såväl övergripande nivå som på detaljnivå, ska bidra till en ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbar utveck- ling. Planeringen av den byggda miljön förväntas skapa strukturer som gyn- nar ekonomisk tillväxt, tryggad arbetsmarknad, minskad segregation, hälso- sam livsmiljö, minskad klimatpåverkan, ett tryggt vardagsliv och ett attraktivt stadsliv. Komplexiteten blir inte mindre av att planeringen dessutom äger rum på olika samhällsnivåer och med hänsyn tagen till olika lagar och regelverk. Detta leder ibland till att olika aspekter av planeringens strävanden hamnar på kollisionskurs. Ett exempel på detta är när lokala miljöhänsyn till bullernivåer och luftkvalitet förhindrar långsiktiga strategier för minskad klimatpåverkan. Ett annat exempel är då byggande av attraktiva boendemiljöer motverkar strä- van till social integration.
Att olika sektorskrav motverkar varandra i den fysiska planeringen är re- laterat till människors och gruppers föreställningar om nödvändiga strategier och framkomliga vägar för önskvärd utveckling. Dessa kan ses som diskursiva idéer vilka har en avgörande betydelse inte bara för vilka alternativ som priori- teras, utan också för vad som överhuvudtaget identifieras som alternativ i den kommunala stadsbyggnadspolitiken.
Hållbar utveckling – olika tolkningar
Begreppet hållbar utveckling är centralt i de kommunala strategierna för en önskvärd framtid. Att begreppet används flitigt i kommunala översiktsplaner betyder dock inte att det är särskilt väldefinierat i kommunala sammanhang (Holmberg 008). Den gängse definitionen av hållbarhet, med rötter i 980- talet och den så kallade Brundtlandkommissionen, delar in hållbarhet i tre dimensioner; ekologisk, ekonomisk och social, vilket pekar på vikten av ett tvär- sektoriellt förhållningssätt till hållbarhetsbegreppet. Ofta får dock hållbarhets- arbetet en tyngdpunkt på den ekologiska dimensionen, vilket innebär att det organisatoriskt inordnas under ett miljö- och klimatparaply. Ekonomisk håll- barhet likställs i allmänhet med tillväxt medan social hållbarhet ofta definieras
mycket brett i översiktsplanerna. Kopplingarna mellan fysisk planering och exempelvis integrations- och genusfrågor blir därmed mycket vaga.
Det finns med andra ord diskrepanser i tolkningarna av begreppet håll- barhet som kan få konsekvenser för möjligheterna att arbeta tvärsektoriellt och integrerande. Orsakerna till svårigheten att skapa en enhetlig bild av håll- barhetsbegreppets innehåll kan sökas i strukturer och kulturer kopplade till bland annat intressen, professioner, organisationskultur och även genusupp- fattningar (Dovlén och Skantze 00; Tornberg 008; Friberg m.fl. 004). Avsaknaden av tvärsektoriellt tänkande bidrar också till att olika sektorskrav uppfattas motverka varandra i den fysiska planeringen. Förtätning av stadskär- nor kan, till exempel, innebära lokala miljöbelastningar i form av utsläpp och buller, samtidigt som förtätningen i ett vidare perspektiv kan motiveras som långsiktigt hållbar, dels ekologiskt genom förmodade energivinster och dels i ekonomiskt hänseende, kopplat till idéer om urban attraktivitet.
Social hållbarhet – ett svårgripbart tema?
Jag vill lyfta fram en särskilt problematisk dimension av hållbarhetsbegreppet i relation till stadsbyggnadsfrågor, nämligen den sociala hållbarheten. Dels är idéer om social hållbarhet ofta vagt formulerade i kommunala plandokument, dels finns ibland en mer eller mindre uttalad övertro på den fysiska plane- ringens möjligheter att lösa sociala problem, till exempel integrationsfrågor. Diskussionen kring sociala effekter av svenskt stadsbyggande tycks främst hålla sig på ett akademiskt plan och inom arkitektfacket.
Ett exempel på detta är hur arkitekten och forskaren Jerker Söderlind pekar på betydelsen av att skapa stadsmiljöer som appellerar till en ekonomisk elit, för att undvika att denna isolerar sig i enklaver utanför stadskärnorna (Söderlind 998). Detta menar Söderlind är enda sättet att skapa möten mellan olika samhällsklasser och att undvika städernas förslumning, en bild som återkom- mer i skönlitterära dystopiska skildringar (Atwood 003). En annan arkitekt och forskare, Lars Mikael Raattamaa, går dock till angrepp mot Söderlinds plä- dering för den täta staden. Han menar att Söderlind ogiltigförklarar en annan urban erfarenhet som delas av allt fler, nämligen erfarenheten av förorten som en dynamisk och berikande livsmiljö (Raattamaa 003). Betonandet av in- nerstadens fysiska strukturer som norm förstärker uppfattningar om vad som är centrum och periferi.
Även om kritik kan riktas mot idéerna om betydelsen av förtätning och storstadsmässiga fysiska strukturer, finns det tankar om social hållbarhet bak- Den så kallade nyurbanistiska rörelsen har till exempel stort inflytande vad gäller norma-
tiva föreställningar om hur städer ska planeras samtidigt som kritiken mot rörelsen skjuter in sig på dess avsaknad av sociala perspektiv. Se t.ex. Arkitekten nr , och 8, 007.
40
om många stadsbyggnadsidéer. En tanke är att stadens fysiska strukturer bidrar till att skapa den kosmopolitiska urbanitet som en ”blandad” stad kan erbjuda. ”Blandningen” handlar om byggnaders användning och ålder men också om en socioekonomisk och etnisk blandning. Staden skapas genom att olika sam- hällsgrupper kan mötas där.
Föreställningarna om att sociala problem kan lösas genom skapande av ”stadsmässiga” livsmiljöer medför att den modernistiska förorten blir en slags motbild till idealstaden. Lars Mikael Raattamaa uppfattar detta som ett förakt mot förorten och menar att det hänger samman med att arkitektur framhålls som en neutral vetenskap, som saknar politiska och ideologiska dimensioner. Arkitektoniska planeringsverktyg tolkas som objektiva redskap och leder, till- sammans med oreflekterade idéer om urbanitet och stadsmässighet, till att makten koncentreras till designade, likriktade storstäder och till fortsatt bränn- märkning av det suburbana (Raattamaa 003; Raattamaa 00).
Den debatt som förs av Söderlind, Raattamaa med fler, tycks emellertid ha svårt att nå ut till det kommunala stadsbyggandets beslutsfattare och prakti- ker. Orsakerna till de sociala aspekternas relativa frånvaro i kommunal politisk stadsbyggnadsdebatt är förstås flera. Kraften i den förenklade tanken att en vacker, attraktiv stad leder till att flera människor vill bo där, och att detta i sig ger ekonomiska fördelar som på sikt också skapar social hållbarhet, är lätt att förstå. Likaså är tanken att skapandet av fysiska strukturer kräver ett långsiktigt tänkande, som sträcker sig bortom partipolitik och mandatperioder, begriplig. I planeringen av större infrastrukturprojekt ses en lokal politisk konsensus som avgörande för möjligheten att genomföra projekten.
En ytterligare orsak till frånvaron av debatt är ett traditionellt sektorstän- kandet i kommunerna. Den fysiska planeringens teknisk-estetiska bas bidrar till att de sociala frågorna förpassas till andra kommunala nämnder, kontor och expertfunktioner. Kunskaperna om de sociala idéer som ligger bakom stadsbyggandets trender förblir vaga i den kommunala planeringssektorn. Den fysiska planeringen äger rum i en särskild sfär. I den är idéer om tillväxt och regionalisering styrande och fysisk planering, arkitektur och infrastruktur ses som lösningen på sociala problem, istället för att vara en del av ett större sam- manhang.