De svenska kommunerna har genom sitt planmonopol och utpekade ansvar för riskhantering en viktig roll i klimatanpassningen. Kommunernas möjlighet att agera är dock avhängig förmågan att bygga upp medvetenhet, avsätta re- surser och aktivt prioritera klimathänsyn i planering och beslutsfattande. Hur de lyckas är beroende av att det finns nyckelaktörer med vilja, engagemang, mandat och kompetens. Forskningen betonar ofta att politikerna har en nyck- elroll för att åstadkomma ett mer strategiskt beslutsfattande och ett tydligt budgetutrymme för arbetet med klimatfrågorna. I praktiken är kommunala aktörer ofta överbelastade av arbetsuppgifter, samtidigt som de har begrän- sade personella och ekonomiska resurser. Dessutom är ansvarsförhållanden inte alltid klart definierade. Även om de senaste årens klimatdebatt har ökat medvetenheten om klimatförändringarnas samhälleliga konsekvenser, har an- passningsarbetet inte tagit fart ännu. Som en representant för en central myn- dighet uttrycker saken:
Det ligger ju tickande miljö- och säkerhetsbomber i detta som alla är medvetna om, men som ingen orkar ta tag i eller lägga på det egna ansvaret.
Vid en kartläggning av hanteringen av översvämningar, ras och skred i den kommunala planprocess som genomfördes 00, svarade 40 av landets 90 kommuner. Endast 36 kommuner uppgav att de tog hänsyn till ett förändrat klimat i sitt planarbete. De 8 kommuner som uppgav anledningen till att de inte beaktat klimatförändringarna, betonade att riskerna inte ansågs tillräckligt kända, att underlaget för att bedöma situationen upplevdes som bristfälligt samt att resurser och kunskap för att ta itu med frågan saknades. Vidare uppgav
6
de att klimatfrågan är relativt ny på agendan och att information och direktiv från experter och myndigheter inte varit tillräckligt tydliga (Viehhauser m.fl. 006). Även om betydligt fler kommuner idag uppger att de arbetar konkret med klimatanpassning så kvarstår samtidigt problemet med kunskapsunderlag (SKL 009), vilket även framkommer i intervjuerna. En tjänsteman från en av de medelstora fallstudiekommunerna ger sin syn:
Man kan fråga sig om det finns tillräcklig kunskap om det här i varje kommun. Hur ska exempelvis små kommuner kunna bygga upp kunskap runt det här? De har ju fullt sjå med att hålla näsan över vattnet och hantera det som finns. Det måste komma från mer centralt håll så inte varje kom- mun sitter och gissa och famlar i luften.
Enligt denna tolkning torde många mindre kommuner vara benägna att vänta på nationella initiativ, riktlinjer och bidrag snarare än att själva ta sig an frå- gorna – samtidigt som det ibland kan vara lättare att driva frågor i en mindre kommun med färre och kortare beslutsvägar. En av de kommuner som in- gått i denna studie är att betrakta som liten, enligt SCB:s kommunindelning, samtidigt som den är i yttersta framkant när det gäller initiativ, engagemang och kompetens inom sitt område. En bidragande orsak till detta tycks vara existensen av en lyckosam trojka, bestående av en starkt drivande kommunal chefstjänsteman (med en mindre grupp tjänstemän i ryggen), en framstående och välrenommerad professor, med ett intresse för att ge riskfrågor en tydligare roll på den svenska politiska dagordningen, och en f.d. fastighetsmäklare som via lokala föreningar (och en stigande telefonräkning) bedriver en aktiv lobby- verksamhet gentemot myndigheter och beslutsfattare på olika samhällsnivåer. Utifrån sina olika arenor, mandat och resurser har, sammantaget, ett ökat lo- kalt handlingsutrymme möjliggjorts.
Kommunernas ansvar för klimatanpassning och fysisk planering har tydliggjorts sedan den januari 008. I plan- och bygglagstiftningen fram- hålls numera vikten av att klimatförändringens konsekvenser beaktas i plan- processen. Risken för översvämningar och erosion har lagts till som kriterier vid lämplighetsprövning i översiktsplaner, detaljplaner och bygglovprövning. Dessutom har Klimat- och sårbarhetsutredningen pekat på behovet av en tyd- ligare roll för landets länsstyrelser, genom att en särskild klimatanpassnings- delegation inrättas vid varje länsstyrelse. I nuläget har bland annat länssty- relserna i Mellansverige (en samverkan mellan Stockholm, Södermanland, Uppsala, Värmland, Västmanland, Örebro och Östergötland) tagit fram all- männa rekommendationer för hantering av översvämningsrisker i fysisk pla- nering (Ösam 006). Länsstyrelserna i Skåne och Blekinge har gjort detsam-
ma med avseende på hanteringen av stigande havsnivå och fysisk planering (Länsstyrelserna i Skåne och Blekinge 008). Fördelen med att ge länsstyrelsen en större betydelse i dessa sammanhang är att den kan anlägga ett regionalt perspektiv. Samtidigt har länsstyrelsen av tradition haft svårt att ge sig in på kommunernas arena i frågor som rör fysisk planering. Under de intervjuer som genomförts i fallstudiekommunerna, pendlar kommunerna mellan att, å ena sidan, efterfråga regionalt stöd, och å andra sidan, påpeka att länsstyrelsen inte ska lägga sig i för mycket av den lokala planeringen. En representant för en nationell myndighet ger sin syn:
Kommunerna både efterfrågar riktlinjer och så gör de det inte. Det beror på vem du frågar för det är jäkligt känsligt med planmonopolet. Frågar du miljöfolk så vill de ha strikta riktlinjer, helst en siffra. Men frågar du planfolket så ska det vara lite mer luddigt i kanten. Det skiljer sig också från kom- mun till kommun.
Arbetet med att ta fram rekommendationer för ökad klimathänsyn i fysisk planering beskrivs som en ständig balansgång mellan länsstyrelsernas tillsyns- roll och det kommunala planmonopolet, där öppen process och dialog utgör ledord. Att hantera denna balansgång torde bli än mer angeläget med den nya roll som klimat- och sårbarhetsutredningen föreslagit för landets länsstyrelser. Viktiga kommunstrategiska frågor är:
– Hur kan vi öka den kommunala medvetenheten om klimatförändring- arnas konsekvenser bland politiker och tjänstemän?
– Hur kan vi omsätta medvetenhet till handling: hur kan exempelvis kli- mathänsyn tas i långsiktiga kommunala strategier, planer och beslut? – Hur kan vi agera proaktivt utifrån lokala förutsättningar och på bästa
sätt samspela med regionala och nationella myndigheter?