Mot bakgrund av det ovan sagda finns anledning att reflektera över om, och i så fall hur, partierna ska anpassa sig för att de ska klara av att vara den lokala representativa demokratins huvudaktörer. Klart är att modellen för folkrörel- separtiet befinner sig under press. I den internationella forskningen är man tämligen överens om att partiernas medlemsberoende har blivit allt mindre (till exempel Blyth och Katz 00 s. 40; Seyd och Whiteley 004 s. 38, 363). Jämfört med för cirka trettio 30 år sedan har …
– partierna blivit mindre beroende av medlemmarna som ambassadörer för partiet. Medlemmarnas roll som opinionsbildare genom dörrknack- ning och torgmöten urholkas i takt med att partierna allt effektivare kan nå ut med sitt budskap med hjälp av starka personligheter via de stora massmedierna eller genom ren marknadsföring, det vill säga rek- lam.
76
– partierna blivit mindre beroende av medlemmarna som opinionsmät- ningsinstrument. Om partiledningen förr behövde medlemmarna för att kunna skaffa sig en uppfattning om vilka stämningar som rörde sig bland väljarna, har detta blivit en överflödig funktion i takt med att opinionsmätningar och fokusgrupper kommit att hantera uppgiften på betydligt mer träffsäkert sätt.
– partierna blivit mindre ekonomiskt beroende av medlemmarna. Sedan 96 har de svenska partierna själva kunnat besluta om partistödets omfattning. Partierna har med tiden ökat sin finansieringsandel med skattepengar. Idag svarar det statliga och kommunala partistödet för så mycket som 70–80 procent av partiernas finansiering, medan med- lemsavgifterna bara svarar för 4– procent (SOU 004:: s. 34f, s. 44f).
Två huvudstrategier verkar finnas på menyn. För det första kan man sträva efter att restaurera folkrörelseidealet (om det nu någonsin existerat i praktisk politik, jfr Jan Teorell [998 s. 340–34]). För det andra kan man välja att helt överge folkrörelseidealet och anpassa sig till omvärldens krav på mer flexibla och lite mer toppstyrda så kallade kampanjpartier.
Låt mig börja med en diskussion om vad man kan göra för att restaurera folkrörelseidealet. Till att börja med kan konstateras att ett sådant projekt kan bli en grannlaga uppgift mot bakgrund av att endast sju procent av medbor- garna är medlemmar i ett politiskt parti, och bara två procent på något sätt är aktiva (Holmberg och Oscarsson 004). Mot den bakgrunden finns knappast några färdiga ritningar eller blåkopior för ett komplett restaureringsprojekt, men väl ett par idéer värda att reflektera över. Här borde förstås höjandet av medlemstalen och medlemsaktiviteten vara en prioritet.
Trivialt kan tyckas, men för att få till stånd högre medlemstal handlar det mycket om att partierna till fullo kommer till insikt om att de faktiskt gör anspråk på människors värdefulla tid. De konkurrerar till exempel med arbete, partners och familjeliv, vänskapsrelationer, hobbyer och fritidsaktiviteter samt engagemang i olika slags frivilligorganisationer och enfrågerörelser. En fråga som partierna måste ställa sig är därför: Om vi vill höja våra medlemstal – vad kan vi då göra för att öka vår attraktionskraft så att folk prioriterar oss framför andra saker som gör anspråk på deras tid? För att få fler medlemmar, men även höja deltagarantalet på medlemsmöten, är det också en fråga om att se över hur det typiska medlemsmötet ser ut och kritiskt ställa frågor om det på dessa möten finns strukturella hinder eller icke-välkomnande bemötanden som kan avskräcka medlemmarna från att komma och få dem som trots allt är på plats att vantrivas med möteskulturen.
att uppfinna nya fora och arenor för medlemmarna att mötas på. Själv är jag mycket nyfiken på i vilken utsträckning och på vilket sätt de lokala medlems- organisationerna arbetar med de verktyg som internet erbjuder, men känner inte till någon forskning som kartlagt detta. Det är sannolikt nödvändigt för partierna att bygga upp mötesplatser på internet för att hantera den genera- tionsväxling som svensk partipolitik står inför. Det är mycket tänkbart att fler människor, och en annan typ av människor, kan komma att åtminstone enga- gera sig i partiernas interna lokala samtal om de själva kunde bestämma när de lägger ned tid på sitt engagemang. Här skulle alltså internetbaserade lösningar – som till exempel slutna fora där medlemmar loggar in i egenskap av icke- anonyma användare – kunna hjälpa partierna att höja såväl medlemstalen som det aktiva engagemanget bland dem som redan är medlemmar.
Men om man nu inte ser folkrörelsemodellen som något ideal? Ja, då är den andra huvudstrategin att acceptera utvecklingen, att stilla nicka förstående inför det faktum att människor verkar föredra att göra andra saker med sin tid än att vara just partipolitiskt aktiva. När man väl accepterat detta, kan man släppa ambitionerna att involvera massorna i politiska beslutsprocesser, varpå det också blir lättare att trimma verksamheten till de krav som omvärlden har på partier och politiker att bland annat fatta snabba beslut, ge snabba besked samt agera på utomkommunala arenor utan formella mandat. Ett parti som gör en sådan analys behöver därför inte sörja medlemsförlusterna eller minskad medlemsaktivitet – snarare omfamna utvecklingen. Man behöver heller inte se den ökade klyftan mellan medlemsorganisationen och partigruppen som ett problem, och man kan till och med acceptera att mycket makt koncentreras till de lokala partiorganisationernas toppolitiker. Denna strategi – att resignera inför folkrörelseidealet och omfamna kampanjmodellen – kräver emellertid att vi inte accepterar att maktkoncentration och kampanjpartier har en oberoende negativ effekt på förtroendet för partier, politiker eller politiska beslut (alter- nativt ska man inte acceptera analysen att förtroendebekymmer ska ses som ett allvarligt problem i den representativa demokratin). Vad ett kampanjparti däremot fortfarande kan oroa sig över, och se som ett problem, är bekymret att ha tillräckligt många medlemmar så att man trots allt kan rekrytera kandidater till de förtroendeuppdrag partiet ska besätta. Det saknas visserligen färska siff- ror, men 998 rapporterade hela 8 procent av de lokala partiorganisationerna att de hade problem med att få ihop tillräckligt många kandidater vid nomi- neringen till kommunfullmäktigevalen (siffran var 4 procent 99 och 3 procent 979, se Gidlund och Möller 999). En institutionell tillpassning till kampanjpartierna som faktiskt dryftats av Sveriges Kommuner och Landsting är att halvera antalet fullmäktigeledamöter i kommunerna. Härvid skulle man
78
kunna komma tillrätta med problemet att få ihop tillräckligt många lämpliga kandidater till kommunala förtroendeuppdrag.
Så, vad avgör hur man ska ställa sig till dessa två huvudstrategier? När allt kommer omkring handlar frågorna om hur vi ska diagnostisera demokratins hälsotillstånd och om partiorganisationernas vägval om såväl människo- som demokratisyn (jfr Teorell 998 s. 33ff). En person som tycker att människor i grunden är politiska varelser, och menar att en förutsättning för systemets legitimitet är att det politiska beslutsfattandet involverar så många som möj- ligt av dem som i slutändan berörs av besluten, tycker nog att den utveckling vi ser i lokalpolitiken är oroväckande och förordar reformer för att restaurera folkrörelsepartiet. Tycker man däremot att det är upp till var och en om man vill vara politiskt engagerad, att medborgerligt missnöje kan vara ett sundhets- tecken, och tror man att vissa är bättre skickade att fatta politiska beslut än andra, då har man inte heller några större problem med den utveckling som vi kan skönja. Då kan man också utan tvekan förorda kampanjpartivarianten. Kampanjpartiet passar nämligen alldeles utmärkt för en så kallad konkurrens- demokrat som definierar demokrati som en metod, ett institutionellt arrang- emang för att uppnå politiska beslut där partier, precis som företag på en fri marknad för varor och tjänster, konkurrerar om väljare.
Litteratur
Blom, Agneta P. (994). Kommunalt chefskap: En studie om ansvar, ledarskap och demokrati. Lund: Dialogos.Lund: Dialogos.
Blyth, Mark och Richard S. Katz (00). ”From Catch-all Politics to Cartelisation: The Political Economy of the Cartel Party”, West European �olitics 8(), 33–60.
Bäck, Henry (000). Kommunpolitiker i den stora nyordningens tid. Stockholm: Liber.
Bäck, Mats & Tommy Möller (003). �artier och organisationer. Stockholm: Norstedts Juridik.
Förtroendebarometern. <http://www.medieakademien.se/sv/Arkiv/ Fortroendebarometern/>
Gidlund, Gullan och Tommy Möller (999). Demokratins trotjänare. SOU 999:30. Stockholm: Fakta Info Direkt.
Hagevi, Magnus (999). �rofessionalisering och deltagande i den lokala representativa demokratin. En analys av kommunala förtroendeuppdrag 1���. Göteborgs universitet, CEFOS: Göteborg.
Holmberg, Sören och Henrik Oscarsson (004). Väljare: Svenskt väljarbeteende under 50 år. Stockholm: Norstedts Juridik.
Holmberg, Sören och Lennart Weibull (997). ”Förtroendets fall”, i Sören Holmberg och Lennart Weibull (red.) Ett missnöjt folk.. Göteborg: Göteborgs universitet, SOMinstitutet.
Jag hör av mig när jag är redo: Medborgarinflytande i 27 kommuner (004). Stockholm: Svenska kommunförbundet och landstingsförbundet. Johansson, Folke, Lennart Nilsson och Lars Strömberg (00). Kommunal
demokrati under fyra decennier. Malmö: Liber.
Makten och möjligheten i kommunpolitiken (00). Stockholm: Sveriges kommuner och landsting.
Montin, Stig (006). �olitisk styrning och demokrati i kommunerna: Åtta dilemman i ett historiskt ljus. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting.
Montin, Stig (004). Moderna kommuner. Malmö: Liber.
Möller, Tommy (000). �olitikens meningslöshet. Om misstro, cynism och utanförskap. Malmö: Liber.
Nilsson, Thorbjörn (00). Den lokalpolitiska karriären. En socialpsykologisk studie av tjugo kommunalråd. Växjö: Växjö University Press.
Pierre, Jon (99). ”Den kommunala politiken: problem eller lösning?” i Lennart J Lundqvist och Jon Pierre (red.) Kommunal förvaltningspolitik.. Lund: Studentlitteratur.
Petersson, Olof, Jörgen Hermansson, Michelle Michelletti och Anders Westholm (996). Demokrati och ledarskap. Demokratirådets rapportDemokratirådets rapport 1��6. Stockholm: SNS.
Seyd, Patrick och Paul Whiteley (004). ”British Party Members: An Overview”, �arty �olitics 0(4), 3–366.
Soininen, Maritta och Nils Etzler (006). �artierna nominerar. Exkluderingens mekanismer: etnicitet och representation. SOU 006:3. Stockholm: Fritzes.
SOU 000:. En uthållig demokrati. Stockholm: Fritzes.
SOU 00:48. Att vara med på riktigt: demokratiutveckling i kommuner och landsting. Stockholm: Fritzes.
SOU 004:. Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter. Stockholm: Fritzes.
Strandberg, Urban (996). ”I den författningspolitiska debattens frånvaro: Behövs kommuner i svensk demokrati?”, i Kommunal självstyrelse och lokal demokrati. Svenska kommunförbundet: Stockholm.
Teorell, Jan (998). Demokrati eller fåtalsvälde? Om beslutsfattande i partiorganisationer. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.
80
Wrenne, Petter (997). Kontakter och förankring. En studie av
kommunstyrelsens ordförande. CEFOS rapport nr 8. Göteborg: CEFOS, Göteborgs universitet.
Anna Eskilsson