Vi har hittills uppehållit oss vid generella förändringsprocesser och synsätt på samhällsnivå. När man ser på bostaden och bostadsorten, som en plats att åldras på ur enskilda individers perspektiv, framträder delvis andra mönster. Individers olika förhållningssätt till platsen där de bor hänger samman med den position man innehaft och den egna biografin. För en del är platsen där man bor självklar och bostaden är noden i det sociala nätverket. Hemmahörigheten är självklar. För andra, som kanske har flyttat många gånger, bor på flera stäl- len under året, har sina släktingar och vänner på andra håll, är hemhörigheten mer kluven. De är både förankrade på den plats där de bor, men också på platser som de har lämnat, men återbesöker eller vill återvända till. En plats är således både en avgränsad egen unik miljö med en historia, som de som bor där förhåller sig olika till, och en knutpunkt för många nät av sociala relationer (Easthope 004, Phillipson 007).
För att få bättre kunskaper om hur individer genom sitt boende är knutna till hem och plats, och hur man resonerar om boendet i förhållande till att man blir äldre, har vi genomfört en intervjustudie i stadsdelen Ljura i Norrköping. Ljura byggdes på 90-talet och kännetecknas fortfarande av den tidens kvar- tersideal, med väl utformade i huvudsak trevåningshus, gröna gårdar och ett mindre centrum. Stadsdelen Ljura var ett led i kommunens ambitioner att ersätta Norrköpings många områden med trånga, dåligt utrustade lägenheter med nya kvarter där alla bostäder var moderna, hade centralvärme, badrum, ordentligt kök och tvättstuga i källaren (Hagberg 008). Att flytta till moderna lägenheter i Ljura var som att ”komma till himmelriket”, minns flera av de intervjuade. Med dagens mått är lägenheterna i Ljura små och i de flesta husen saknas hiss. Andelen äldre är hög.
I Ljurastudien ingår individer, tolv kvinnor och nio män. De är mellan och 7 år gamla. De flesta har bott i flera årtionden i Norrköping. Fem är födda i Norrköping. Tiden som man har bott i Ljura varierar mycket. Några I Västra Ljura är nära 30 % 6 år eller äldre (SCB:s boendeprofil 00).
flyttade till området redan på 90-talet och några flyttade dit på 000-talet, således bara några år innan intervjun gjordes.
Här lyfter vi fram några resultat från Ljura-studien som har med det sociala livet att göra. De intervjuades sociala nätverk sträcker sig över hela staden, men också till det övriga landet och i vissa fall över nationella gränser. Nätverken består av familjemedlemmar och släktingar, vänner och gamla arbetskamra- ter. Det lokala nätverket i grannskapet är litet. Få umgås med sina grannar. Trots detta vet alla ganska väl vilka som bor i samma trapphus som man själv. Grannarna hälsar och byter några ord när de möts, men umgänget utvecklas sällan till något djupare. Att veta vilka som bor i trapphuset eller i huset inger trygghet.
I detta avseende liknar invånarna i Ljura andra som bor i stadsmiljö. Det urbana livet kännetecknas av en kombination av fysisk närhet till andra män- niskor i grannskapet och samtidig frånvaro av nära sociala kontakter med gran- nar. Nära kontakter har man med vänner på andra håll, med familjemedlem- mar och släktingar som i ökad grad bor i andra delar av staden eller i andra orter.
Den övervägande delen av de intervjuade bor ensamma. Endast fem är gifta eller samboende. Av de övriga är de allra flesta frånskilda eller separe- rade. Några är änkor eller änklingar, någon har varit ensamstående hela sitt vuxna liv. De intervjuade har, med få undantag, barn, men de är utflugna se- dan länge. Många har också barnbarn. Ibland hävdas att det urbana livet inte gynnar familjeliv och att familje- och släktband är svagt utvecklade (Elander 00). Utan att uttala oss om familjebandens karaktär eller innehåll kan vi dock konstatera att de flesta intervjuade har nära familjemedlemmar, det vill säga barn och barnbarn, antingen i Norrköping eller i någon av grannkom- munerna. Ett par av de intervjuade har barnen boende i södra Sverige eller i Stockholmstrakten. Flera anger att de har syskon och likaså att de har en förälder kvar i livet. I flera fall bor barnen och föräldrarna i Norrköping eller i näraliggande kommuner. I något fall bor en förälder till intervjupersonen också i Ljura. Några har nära släktingar utomlands.
En stor del av de intervjuade bor som nämnts ensamma. Detta betyder inte att de känner sig ensamma. Flera av de frånskilda och separerade fram- häver det självvalda i livssituationen. En del av dem har sällskap, men väljer ändå att bo ensamma. Vissa hyser dock känslor av ensamhet, vilket framträder i några intervjuer. Exempelvis berättar en man att han inte använder telefonen särskilt mycket eftersom han inte har någon att ringa till. Han berättar att alla hans nära vänner är döda. Att åldras medför att kretsen av familjemedlemmar, släktingar och bekanta i samma ålder blir mindre.
6
divider och grupper (Elander 00). Detta framträder i individers och grup- pers rörelsemönster i staden. Intressant är sambandet mellan de intervjuades livsvillkor, i första hand deras ekonomiska situation och deras sätt att utnyttja staden. De affärer och den service, som finns i Ljura, används inte av de in- tervjuade i någon större utsträckning, eftersom de upplevs vara dyra. I stäl- let handlar de i första hand i ett närbeläget köpcentrum och i andra hand i Norrköpings centrum. Som skäl till att handla i ett köpcentrum anges att det finns ett större utbud av affärer, har lägre prisnivå och att där finns apotek och systembolag. Det förekommer emellertid att de intervjuade kompletterings- handlar i Ljura. Några få är köptrogna med argumentet att de vill att affärerna i Ljura ska vara kvar.
Ljuraborna tycks således i likhet med andra stadsbor vara vana vid och beroende av att kunna förflytta sig till andra delar av staden och resa till an- dra orter för att umgås med andra, göra inköp och utnyttja service. Att kun- na förflytta sig är helt enkelt en central del i stadens sociala liv (Urry 003). Grannskapets betydelse ligger i att det ramar in och ger karaktär åt den plats man bor på och genom dess sociala karaktär delvis berättar vem man är (jfr. Andersson 00).
De som vi har intervjuat är relativt unga äldre eller hör till kategorin kom- mande äldre. Alla har fortfarande god förmåga att förflytta sig i staden, vara urbana och kan resa till andra orter. Flera ägnar sig åt olika slags aktiviteter. Det kan vara dans, körsång, bingo eller fiske. Några har kolonistuga eller som- marstuga att ta hand om. Vi såg i förgående avsnitt den starka kopplingen mel- lan vad som uppfattas vara ett gott åldrande och hög aktivitetsgrad. I en studie, som vi gjort med gamla Norrköpingsbor (8+), hade deltagandet i aktiviteter utanför bostaden minskat kraftigt för de flesta (Larsson, Haglund & Hagberg 009). Kan man räkna med att kunna upprätthålla många av vardagens akti- viteter när man blir gammal? Orkar man då ta spårvagnen till stadens centrum eller bussen till stormarknaden? Kan man cykla till frisören, ta en promenad till systembolaget eller köra bil till sommarstugan? Kan man vara med vid familjehändelser som dop, bröllop, födelsedagar och begravningar? Om inte kommer det sociala nätverket att tunnas ut och beroendet av stadsdelen och det nära grannskapet växer. Om detta också innebär att grannar kommer att spela en annan roll än tidigare vet vi inte. Inte heller vet vi i vilken grad som virtuell rörlighet via datorer och nya kommunikationssystem kan ersätta fysisk rörlighet. På den senare punkten visar den forskning, som hittills gjorts, att i takt med att man blir äldre minskar intresset för att ta i bruk och lära sig nya tekniksystem (Hagberg 008, Larsson & Hagberg 009).
Studien i Ljura visar att intervjupersonernas rörelser i bostadsområdet och i staden inte bara är en fråga om fysisk rörlighet utan också om hur stadsdelen
uppfattas. Det finns en oro och rädsla som leder till försiktighet. Både män och kvinnor kommenterar hur de väljer att inte röra sig ute på kvällar och nätter på grund av att de upplever otrygghet. Områden som parker, som ger rekreation på dagtid, upplevs vara otrygga på kvällar och nätter. Samma sak gäller områ- dets och stadens gator. Detta tyder på att bostadsområden och staden inte är tillgängliga för många äldre under dygnets alla timmar. En man bosatt i Ljura, som vid intervjutillfället var 74 år gammal, berättade hur han gärna ville träffa folk och ta en öl på en pub, men att han avstod från att göra det därför att han upplevde det som att ”utmana ödet”. Han var rädd för att bli nedslagen.
Exemplen från Ljurastudien visar hur äldres vardagsliv och handlingsut- rymme mycket påtagligt påverkas av både den lokala miljöns fysiska utform- ning och den sociala karaktär som den har. En del i det goda åldrandet måste innebära att lokala miljöer skapas som äldre känner trygghet och säkerhet i. Miljöer där man kan bo kvar när man blir gammal. Miljöer som är rika på upplevelser och möjligheter, och ger lugn och trygghet också för dem som är bundna till bostaden och det närmaste grannskapet.