Det finns många tecken på att lärlingsutbildningen upplevde något av en renässans under en kort period i slutet av 1950- och början av 1960-talet. Hantverkarnas reaktion på reformen kan avläsas i proto- kollen från 1961 års kongress. Ordföranden Stig Stefansson framhöll där att statsmakterna visade en ”låt vara sakta” växande förståelse för hantverkets speciella utbildningsproblem och pekade på de ökade bidragen till lärlingsutbildningen hos hantverksmästare. Han hävdade emellertid också att mycket återstod att göra. Den högt kvalificerade yrkeskår som hantverkarna utgjorde skulle under överskådlig tid framåt behöva en flerårig utbildning. Han vidgade även perspektivet och hävdade att en sådan utbildning också var personlighetsutveck- lande och hjälpte till att slå vakt om ett kulturarv. Kongressen antog ett kommittéförslag som behandlade hantverkets och den mindre industrins villkor och funktioner och där synen på yrkesutbildning framgår väl. Den grundläggande inställningen var att yrkesutbildning fortfarande kunde sägas vara företagens egen uppgift. Men SHIO hade i viss utsträckning anpassat sig till utvecklingen under 1950- talet. Kommittéförslaget framhöll nämligen också att tillverkning och distribution även kunde sägas vara en samhällsuppgift och eftersom det är en samhällsuppgift att vara konkurrenskraftig på världsmark- naden är yrkesutbildning även en uppgift för det allmänna ”i lika hög grad som folkundervisningen”. Man konstaterade att yrkeskunskaper förvärvades på två olika sätt. Det första, förmedling av kunskaper på arbetsplatserna med hjälp av utlärda arbetare, hade fortfarande stor omfattning både på större och mindre företag. Det andra sättet, yrkesutbildning på skola, genomgick vid den tidpunkten en ”enorm expansion” där bara varannan sökande kunde tas emot. Kommittén ansåg att de båda huvudlinjerna borde utgöra varandras komple- ment i yrkesutbildningen och hävdade att det främsta problemet var att finna utrymme åt alla som ville skaffa sig en god yrkeskunskap. Kommittén tryckte också på behovet av fortbildning och nämnde särskilt den kursverksamhet som Statens hantverksinstitut bedrev.
Yrkesutbildning diskuterades också från principiella synpunkter och kommittén anförde att en hög yrkesstandard är en nödvändig
förutsättning för tillfredsställelse med yrket och arbetslivet. Yrkesut- bildningen ska hjälpa ung och gammal att anpassa sig till sin uppgift, att förstå arbetets betydelse för individ och samhälle och samtidigt som den tar sikte på den rent tekniska yrkesskickligheten också bidra till personlighetens växt. Yrkesutbildning är också en försäkring. Den skicklige yrkesmannen är alltid efterfrågad ”såvida inte strukturella omdaningar helt förändrar läget för hans yrke”. Vidare diskuterades vilka krav som måste ställas på den yrkesman, som får ansvaret att på sitt eget företag leda en lärlingsutbildning. Han måste hela tiden göra sitt allra bästa med tanke på lärlingens undervisning, se till att utbildningsmiljön är lämplig på olika sätt, svara för att lämpliga utbild- ningskrafter står till förfogande, kontrollera att gällande läroplaner följs etc. Han måste vidare vara en god pedagog samt ha intresse för ungdomen och dess framtid, inte bara inom det egna yrket (SHIO 1961, Funktionskommitténs rapport).
Lärlingsutbildning hos hantverksmästare hade ökat markant sedan början av 1950-talet, då ungefär 300 bidrag till sådan utbildning för- delades (SHIO 1951). 1964 hade antalet stigit till 1150 och ökningen fortsatte decenniet ut (se figur 4.2). Det förefaller vidare som att den centrala yrkesnämnden och de lokala lärlingsnämnderna fungerade väl för hantverkets del. Redan vid 1951 års kongress hade CYN:s verksamhet omtalats i positiva ordalag och så var fallet även 1961. Kravet på en lärlingslag hade uppenbarligen avförts definitivt från dagordningen. Frågan hade inte varit uppe sedan 1945 års kongress.
Även inom industrin tyder det mesta på att lärlingsutbildningen upplevde en expansionsperiod. Lärlingslönerna fortsatte att öka, både i absoluta tal och relativt lönerna för yngre, okvalificerade arbetare. År 1957 motsvarade lönen för en nyanställd lärling 94 procent av lönen för en jämngammal okvalificerad arbetare. På många mindre orter utvecklades en lärlingsliknande yrkesutbildning. Emmaboda har valts som exempel på en sådan ort inte enbart för att det är en liten kommun utan också för att näringslivet är diversifierat och än idag svarar tillverkningsindustrin för hälften av sysselsättningen (Närings- livet i Emmaboda kommun). Skolstyrelseprotokoll från 1960-talet visar på ett nära samarbete mellan det lokala näringslivet och ortens yrkesskola. Skolstyrelsen 1960 initierade en ettårig verkstadsskola för metallarbetare som skulle byggas på med en tvåårig ”inbyggd kurs” vid
Figur 4.2. Antal beviljade och sökta bidrag till hantverksmästare för lärlings- utbildning 1964/65–1977/78. Källa: SCB 1974:3, tabell 64 och SCB 1978, tabell 7.2.
industrierna i Lindås (Emmaboda skolstyrelse 1960). Inbyggd kurs innebar att all undervisning var förlagd till en arbetsplats (se kapitel 2). År 1962 tillstyrkte styrelsen ett förslag om en regional yrkesskola med den praktiska undervisningen förlagd till glasbruk och den teo- retiska undervisningen till skolan i Nybro (Emmaboda skolstyrelse 1962). 1963 beslöt skolstyrelsen att inrätta ännu en inbyggd verkstads- skola för sömmerskor tillsammans med Emmaboda Konfektions AB (Emmaboda skolstyrelse 1963). Exemplen visar att samarbetet var mycket väl utvecklat och att näringslivet hade ett betydande inflytande på vilka kurser som skulle anordnas. Det är också mycket sannolikt att eleverna på Emmaboda yrkesskola i stor utsträckning fick jobb vid de företag de haft stora delar av sin utbildning på, kanske inled- ningsvis som lärling (det upplyser protokollen inte om). Men även om begreppet ”lärling” inte använts i skolstyrelseprotokollen är det uppenbart att yrkesutbildningen i Emmaboda bedrevs i former som i allt väsentligt liknar lärlingsbaserad yrkesutbildning.
På ett mer övergripande plan kan man peka på att företagsskolor, där utbildningen oftast bedrevs som lärlingsutbildning, tredubblade sitt elevantal på kort tid och hade mellan 5 000 och 6 000 elever årligen under större delen av 1960-talet (se kapitel 2). Lärlingsutbildningen vid Kockums var en del av denna expansion. Där hade utbildningen av maskinarbetare breddats från omkring 1950 eftersom det rådde
brist på välutbildad arbetskraft inom många yrkesområden. Vid mit- ten av 1950-talet antogs lärlingar även till skeppsbyggnad, rörinstal- lation, ångpannebyggande samt till elektriker. Lärlingsutbildningen var treårig och sedan början av 1950-talet helt förlagd till företaget. När företaget tog över den teoretiska utbildningen (som på 1940-talet bedrevs vid yrkesskolorna i Malmö) förlades den till dagtid för att lärlingarna skulle få en bättre chans att tillgodogöra sig den. Riksdags- beslutet 1955 hade inneburit att även företagsanknuten utbildning skulle få ett förbättrat statligt stöd (se kapitel 2) och Kockums tillhörde de företag som utnyttjade den möjligheten. Hösten 1957 togs en ny lärlings- och verkstadsskola i bruk, som då betecknades som ”Sveri- ges största och modernaste” (Jönsson 2010:124).Skolan var under- ställd KÖY och fick ett årligt bidrag som det första året uppgick till
Lärlingarna deltog i det löpande arbetet. Här ser vi ångpannebyggarlärlingar under byggandet av tankfartyget Iowa, som sjösattes 1958. Foto: IBL Bildbyrå.
270 000 kronor, vilket motsvarade tio procent av företagets kostnader för lärlingsutbildningen (KMV Verkstadsskolan).
Lärlingsutbildningen vid Kockums attraherade många ungdomar. Vid början av 1950-talet hade ett trettiotal lärlingar antagits årligen, men när den nya företagsskolan togs i bruk ökade antalet markant till cirka 120. Det var konkurrens om platserna; i genomsnitt antogs knappt hälften av de sökande. Gallringen till trots skedde det också en del avhopp under lärlingstiden. Det bevarade materialet säger inget om orsakerna, men under perioden 1958–1966 var det 28 procent som inte genomförde utbildningen. Dessutom tog några färdiga lärlingar anställning på annat håll, vilket sammantaget medförde att företaget Kockums bara kunde räkna att drygt hälften av de antagna lärlingarna arbetade vidare inom företaget (KMV Årsrapporter). Trots det var företagsledningen uppenbarligen mycket nöjd med utbildningen.
De båda utvecklingslinjer som hade etablerats genom 1955 års reform var således fortfarande aktuella i början av 1960-talet. Den ena utvecklingslinjen, som förespråkade att grundläggande yrkesut- bildning skulle vara skolförlagd och där lärlingsutbildning bara var en marginell fråga, är den som främst har uppmärksammats i forsk- ningen. Den viktigaste indikatorn på den linjens utveckling är den oerhört kraftiga ökningen av elever på yrkesskolans heltidskurser.
Den andra utvecklingslinjen, att yrkesutbildningen skulle bedrivas i nära samarbete mellan näringsliv och skola med tyngdpunkten av utbildningen förlagd till arbetsplatserna, har hittills inte fått så mycket uppmärksamhet men den var fortfarande livskraftig. Det förefaller till och med ha varit så att lärlingsutbildningen upplevde en renässans åren kring 1960 (och för hantverkets del under hela 1960-talet). Ett skäl till den bristande uppmärksamheten är sannolikt att det trots allt rörde sig om en mindre del av yrkesutbildningen, men ett troligare skäl är att i efterhand kan man konstatera att vid den här tidpunk- ten befann sig lärlingsutbildning på ”utvecklingens baksida”. Det är onekligen en historisk ironi att just när lärlingsutbildning tycks ha funnit fungerande former började förutsättningarna för den att ändras i grunden.