nellt sätt med handverktyg som utvecklats under den andra halvan av 1800-talet då den svenska träexporten fick sitt starka uppsving. Det betydde att man använde sig av såg, yxa och barkspade under avverkningsarbetet. Den enskilde skogsarbetaren ägde och skötte själv sina verktyg. Även om dessa var enkla, sett med moderna ögon, spelade skötseln av verktygen, som framför allt innebar att man slipade sin såg, en stor roll för hur mycket man kunde producera. Detta var en fråga som var viktig för den enskilde arbetaren som arbetade på ackord.
I slutet av 1930-talet bildades två arbetsstudieavdelningar (Fören- ingen Skogsarbetens och Kungl. Domänstyrelsens Arbetsstudieavdel- ning, SDA, och Värmlands Skogsarbetsstudier, VSA) med syfte att höja produktiviteten i det svenska skogsbruket. Det skulle dock dröja innan mekaniseringen av skogsbruket tog fart. Andersson (2004, s. 106) hävdar att den främsta anledningen var att ”de förbättringar som uppnåtts i den ’gamla’ tekniken gjorde den konkurrenskraftig mot förnyelse”. Det var inte enbart i avverkningsarbetet som de gamla metoderna, låt vara med alltmer förfinade redskap, levde kvar. Transporten av virket från avverkningsplatsen skedde långt fram i tiden med häst och flottlederna utgjorde viktiga transportvägar. Liksom redskapen effektiviserades även hästtransporterna. Från att tidigare endast ha kunnat transportera timret på snötäckta skogsvägar blev det med hjälp av gummihjulsvagnar möjligt att även utnyttja barmark för transport (Andersson 2004, s. 104–107).
Dålig lönsamhet i skogsbruket under 1950- och 1960-talen ledde till ett nytt och ökande intresse för rationalisering av skogsbrukets arbetsmetoder. De första framstegen skedde genom att transporterna
underlättades och blev effektivare. Maskiner för vägbygge importe- rades och skogsbilvägar anlades, vilket innebar att lastbilar kunde ta över hästarnas arbete. I avverkningsarbetet hade avbarkningen av stammarna varit det tidsmässigt och fysiskt mest krävande momentet. Genom införandet av avbarkningsmaskiner i början av 1950-talet kunde barkspaden läggas åt sidan och produktiviteten fördubblades i ett slag (Andersson 2004, s. 107–108).
De första motorsågarna som kunde skötas av en man kom till Sverige i slutet av 1940-talet, men det tog tid för motorsågen att slå igenom, vilket tycks ha berott på flera olika faktorer. För det första var motorsågar dyra och fortfarande var det den enskilde skogsarbe- taren som stod för de egna arbetsredskapen: att köpa en motorsåg
Under lång tid dominerade enkla handverktyg som yxa och såg skogsavverk- ningen. Här är en bild från Dalarna 1 september 1947. Foto: IBL bildbyrå.
var en stor investering för en skogsarbetare. Åke Pettersson berättar att hans första motorsåg, som införskaffades 1955, kostade 1 200 kronor, vilket då motsvarade ungefär 2,5 månadslöner för en skogs- arbetare.1 För det andra var de tidiga motorsågarna mycket tunga.
Det var inte ovanligt att de vägde över 20 kg! För det tredje hade man ibland problem med att starta dem och få dem att gå utan stopp under arbetet i det kalla svenska klimatet. I artikeln ”Motorsågen kom – och försvann”, publicerad i Skogshistorisk tidskrift, beskrivs problemet med de första motorsågarna så här:
Motorsågsmannen och jag gjorde en middagsbrasa, och snart sam- lades mannarna för att skåda det nymodiga redskapet. Ett inhugg gjordes på en ca tio tums gran. … Om jag minns rätt stannade sågen tre gånger under fällningen. Någon större succé blev inte denna vår demonstration. (Wallenius 1994, s. 40–42)
Den tekniska utvecklingen gick emellertid framåt och motorsågarna blev allt lättare och alltmer driftsäkra och i slutet av 1950-talet hade motorsågen i princip slagit igenom när det gällde fällning, kapning och i viss mån kvistning (Hjelm 1991). Det senare momentet ansågs länge vara alltför farligt att utföra med motorsåg och yxan var därför i bruk långt in på 1970-talet (Wallenius 1994, s. 41).
Samtidigt med att motorsågen slog igenom i avverkningsarbetet skedde även en utveckling när det gällde transporter. Traktorn hade förvisso använts sedan tidigare, men så sent som år 1960 använ- des häst för mer än 80% av all transport i terräng (traktorerna var fortfarande i princip bara användbara på vägar (Andersson 2004, s. 109). I slutet av 1960-talet gick emellertid mekaniseringen fort även på transportsidan. Traktorerna försågs med griplastare och en ny maskin, skotaren, med hydraulisk drift på samtliga hjul togs i bruk. Forskningsstiftelsen Skogsarbeten gjorde 1968 en uppskattning av antalet olika tranportmedel samt deras effektivitet. År 1966 upp- skattades antalet hästar i skogsarbete till 16 000 för att året därefter ha halverats. Även traktorer med enklare utrustning minskade. Denna förändring innebar en kraftig effektivisering av arbetet med att transportera virket. Redan tidigare kunde traktorer med enkel utrustning på årsbasis transportera nästan dubbelt så mycket som
Det moderna skogsbruket är höggradigt mekaniserat. Bilden föreställer en skördare i skogarna kring Knäred i Halland. Foto: IBL bildbyrå.
Figur 3.1. D
en tekniska utv
ecklingen i skogen 1930–1980. Källor: S
hästtransporterna. Med traktorer försedda med griplastare ökade transportkapaciteten med 7,5–8,5 gånger (Skogsstatistisk årsbok 1968, s. 66). Ett ytterligare bidrag till effektiviseringen av virkes- transporten kom med utvecklingen av kranförsedda lastbilar som efterhand tog över de transporter som tidigare skett med hjälp av flottning (Andersson 2004, s. 109).
I slutet av 1960-talet började man använda avverkningsmaskiner, så kallade processorer, som kunde flyttas från en plats till en annan. Dessa maskiner kunde både kvista träd, kapa dem och placera virket i högar. Även inom detta område gick utvecklingen snabbt, kanske inte minst därför att den svenska tillverkningen av skogsmaskiner tog fart under 1960-talet. Fortfarande fällde man emellertid med motorsåg och det var först i mitten av 1970-talet som själva fäll- ningsarbetet kunde börja mekaniseras i och med att den så kallade skördaren togs i bruk (Andersson 2004, s. 110).
I figur 3.1 visas schematiskt den tekniska utvecklingen inom skogsbruket från 1930-talet och fram till 1980-talet. Utvecklingen av nya skogsmaskiner innebar efterhand en kraftig rationalisering av skogsbruket. I Skogsstatistik årsbok 1976, s. 51 anger man att meka- niseringsgraden år 1972 var 16 procent, två år senare 24 procent och år 1976 hela 43 procent.2
Rationaliseringarna innebar att produktiviteten ökade och att antalet sysselsatta i skogsbruket snabbt minskade. I figur 3.2 visas produktionsutvecklingen. När det gäller antalet sysselsatta i skogs- bruket är statistiken svårtolkad. Det beror på flera faktorer. Till- gänglig statistik bygger på inrapportering från enskilda skogsbolag och denna inrapportering har varit bristfällig, vilket lett till senare kompletteringar och förändringar i statistiken. En annan faktor är att sysselsättningen i skogen varit ojämnt fördelad över året och att det varit vanligt att skogsarbete kompletterats med annat arbete. Ytterligare en tredje faktor är att det är svårt att överblicka hur många som varit sysselsatta inom det mindre skogsbruket.3 Den
uppskattning av antalet anställda i skogsbruket som Skogsstyrelsen gjort pekar mot att antalet anställda minskade med cirka 30 000 man under perioden 1960–1975 (Skogsstatistisk årsbok 1960–1977).