I Danmark kom bonde- och lokala handels- och hantverkarintres- sen att finnas med i den politiska processen på ett annat vis än i Sverige. De olika intressena har dessutom kunnat samarbeta. Den danska modellen kännetecknades mera av ständigt kompromiss- ande och samarbete mellan flera, relativt jämstarka, intressen och kombinationerna har växlat. Landsbygds- och småföretagarintres- sena har dessutom sett till att politiken – även den som hanterade yrkesutbildningen – inte lyfts alltför högt över det lokala.
Jesper Due och Jørgen S. Madsen har beskrivit Danmark och bland annat citerat Walter Galenson, som i sin forskning om ”industrial relations” använde uttrycket ”The Danish genius for compromise” för att beskriva det ständiga kompromissandet och samarbetet mellan olika intressen. Därtill kom att inget politiskt parti varit så domine- rande att det kunnat föra blockpolitik, vare sig med borgerlig eller med socialdemokratisk dominans (Due & Madsen 2000, s. 9). Ser vi exempelvis på arbetsmarknaden, så har varken arbetsgivare eller fack kunnat satsa på en politisk allians i stället för kompromisser och samarbete med motparten. Därmed har den självregleringsprincip som arbetsmarknadens parter bekänt sig till sedan sekelskiftet inte på allvar ifrågasatts. Det innebar bland annat att man hamnade i ett system där staten delvis var finansiär av yrkesutbildningen i ledningen för ett trepartssamarbete, men där regleringen av den i realiteten överlämnades till branscherna.
Cecilie F. Stokholm Bankes syn liknar Due & Madsens. Socialde- mokratin har inte kunnat dominera som i Sverige. En annan skillnad var att den allians med intellektuella som kännetecknade svensk socialdemokrati under mellankrigstiden inte förelåg i Danmark.
Det danske socialdemokrati ... kunne ikke som det svenske køre enegang i sin politiske strategi, men måtte hele tiden samarbejde
med andre. Det kunne heller ikke optage den nye generation af veluddannede folk fra middelklassen og tildele dem centrale posi- tioner, men måtte vente med att spille ud med den nye videnska- belig anlagde kurs til efter krigen. (Stokholm Banke 2003, s. 191)
Den danska staten var överhuvudtaget av en något annan karaktär än den svenska. Den småskaliga och agrart betonade näringslivsstrukturen hade gynnat lokala och i hög grad traditionella intressens inflytande på stat och politik. Staten hade ju bl.a. använts för en restauration av det lokalt förankrade lärlingssystemet. Systemet blev formellt centralistiskt, men det var lokala intressen som i hög grad tillgodosågs. En ömsesi- dighet fanns mellan näringslivsstrukturen och den decentraliserade traditionen. Man kan tala om en tidigt etablerad produktionsregim som lyckosamt kunde inkorporera arbetsmarknadens organisationer och även klara av parternas och statens gradvisa rollförändring. Ele- ment som den moderniserade lärlingsutbildningen – vekseluddannel- sen, fackliga yrkesförbund, småindustri och hantverk, lokala nätverk samt speciella ideologiska och kulturella hållningar kompletterade och stärkte varandra – vilket motverkade alltför omvälvande förändringar. Småindustri och hantverk lärde sig att vara flexibla, att snabbt ställa om produktionen vid nya marknadslägen.
Det hindrar inte att viss oenighet förelåg på 1940-talet, avseende lösningen på de problem som de växande ungdomskullarna antogs ge upphov till. Ett omfattande utrednings- och lagstiftningsar- bete igångsattes. Efterhand uppmärksammades även olika problem rörande utbildningssystemets sammansättning – exempelvis gäl- lande fördelningen mellan fackutbildade och icke-fackutbildade. 1945 års Arbejdsmarkedskommission landade i relativt blygsamma rekommendationer. Bland annat antogs de stora ungdomskullarna innebära att specialiseringen behövde öka och lärlingstiden minska, vilket skulle ge fler unga möjlighet till yrkesutbildning. De faglærte bekämpade förslagen. De menade att arbetsgivarnas drivkraft här var deras intresse att ersätta fackutbildad arbetskraft med outbildade som kunde betalas lägre. På grund av denna och andra motsättningar överlämnades de mera grundläggande problemen till 1952 års Lær- lingekommission, som kom att ge underlag till 1956 års lærlingelov (Sigurjonsson 2000, s. 39).
Den danska industrins småindustriella och hantverksmässiga prägel gjorde att Danmark inte i samma utsträckning som Sverige kunde rida på efterkrigstidens industrialiseringsvåg, som ju till stor del handlade om applicering av den tidens högteknologi. Danmarks NATO-tillhörighet innebar dessutom att någon omfattande egen specialarbetar- och teknikerkrävande rustningsindustri ej byggdes upp (Pettersson 1983, s. 75). Mot slutet av decenniet växte dock ett efterfrågeöverskott på bland annat industriella nyckelgruppers arbets- marknad. Det blev inte lika stort som i Sverige, vilket inte hindrade att tidiga pläderingar för ökad utbildningsvolym förekom i en rad utredningar som berörde yrkesutbildningen. Här framfördes förslag om förändringar, framförallt motiverade av de stora ungdomskul- larna samt av det ökande behovet av kvalificerad arbetskraft. 1952 formulerades problemet som brist på utbildad arbetskraft och stor arbetslöshet bland icke-utbildad arbetskraft. Man resonerade dessutom om rörlighet både geografiskt och från icke-utbildade till utbildade. Man påstod att ”en för liten tillgång på tekniskt utbildad arbetskraft kommer att verka hämmande på industrins utveckling och därmed försvåra en indragning av de stora årskullarna i produktivt arbete” (Mathiesen 1978, s. 46). Det handlade om tämligen enkel anpassning till ungdomskullarnas storlek och till förmodad framtida efterfrågan.
I övrigt kokade rekommendationerna ned till att lärlingsutbild- ningens breda fackmässiga kvalifikation borde ges upp. Genom specialisering och förkortning av lärlingstiden skulle fler ungdomar beredas plats. Hotande ungdomsarbetslöshet, kombinerad med industrins behov av kvalificerad arbetskraft, fick alltså motivera 1956 års ändringar i Lærlingeloven (Rasmussen 1995, s. 6).Hittills hade lärlingarna, vid sidan av sin upplärning hos mästarna, fått undervisning i mer allmänna ämnen i aftonskola, samma för bagare, smeder, murare etc. Nu blev dagundervisning införd i klasser, varje yrke för sig och undervisningen blev efterhand alltmer skollik och försiggick i större skolenheter. Antalet tekniska aftonskolor sjönk från 350 år 1956 till cirka 50 tio år senare. Antalet handelsskolor blev på kort tid halverat. Många arbetsgivare ville emellertid behålla lärlingsutbildningen i sin äldre form. De ville ha kontroll över lär- lingarna hela dagen, så att deras kvällar blev fyllda av ”förnuftigt, karaktärsskapande arbete”, som ytterligare kunde socialisera de unga
in i arbetslivet. Löntagarna tryckte mera på den kvalificering som dagskola skulle innebära. Samtidigt fanns en motsättning mellan specialiserade och icke-specialiserade arbetarkategorier i frågan – som slutade i en kompromiss (Sigurjonsson 2000, s. 32).
Existerande yrkesgrupper blev uppdelade i två eller flera, med kortare lärlingstid än ursprungsyrkets. Förenklat uttryckt resulte- rade det hela i att näringslivet behöll möjligheterna att socialisera lärlingarna till existerande organisation och arbetsdelning. De tek- niska skolorna fick ett större ansvar för själva kunskapsinlärningen. Karaktären av lärlingsutbildning behölls trots att ansvaret för och finansieringen av yrkesutbildningen alltmer flyttades över till under- visningsministeriet. De lokala arbetsgivarna behöll kontrollen över rekryteringen till lärlingspraktiken och fortfarande kunde lärlingar fungera som billig arbetskraft. Överhuvudtaget aktade man sig för bestämmelser som kunde äventyra mästarnas/arbetsgivarnas benä- genhet att ta emot lärlingar (Sigurjonsson 2000, s. 39).
I Samordningsbetænkningen 1956 efterlystes ekonomisk politik som kunde skapa ekonomisk tillväxt, bland annat genom bättre samordning mellan de olika aktörerna (Betænkning 1956). I den enkla meningen fanns planeringsaktivism. Läser vi i en utredning från 1959, Teknisk og naturvetenskabelig arbejdskraft, finner vi dock inga avancerade prognoser av svensk typ av teknikerbehovet. Man hävdade helt enkelt att prognoser inte låter sig göras i en föränderlig tid och nöjde sig med att konstatera att behovet av tekniskt utbildad personal kommer att öka och att god tillgång på sådan var nödvändig för att den danska ekonomin skulle kunna hävda sig internationellt (Betænkning 1959, s. 17). Avancerad social ingenjörskonst, som inbegrep den industriella arbetskraften, kan överhuvudtaget inte spåras i 1950-talets danska utredningsmaterial. Får vi tro Mats Mailand fanns inte heller någon arbetsmarknadspolitik att tala om i Danmark. Det skulle dröja en bit in på 1960-talet innan grunderna till en sådan implementerades (Mailand 2001, s. 160).
Ser vi nu på den danska långa marschen från 1870-talets kommission till 1950-talets reformer, så finner vi att den varit avsevärt spårbunden. 1889 lagfästes flera av de förslag som framkom under 1870-talets utredningsarbete. I början av 1900-talet blev de organiserade parterna på arbetsmarknaden viktiga element i regimen. Därefter kompromis-
sades, lappades och lagades. Så växte den teoretiska skolbänksdelen steg för steg i omfattning och betydelse över tiden – liksom det statliga inflytandet. Men förändringarna var inte systemändrande. Det stora inslaget av småföretag och hantverk, som bidragit till restaurationen, stärktes ytterligare av restaurationen, vilket i sin tur bidrog till att bevara mesterlæren. Detta bidrog i sin tur till att gynna småföretagen och så vidare. Det kumulativa inslaget var betydelsefullt.
Arbetsplatsutbildningens roll i vekseluddannelsen försvagades alltså efterhand i relation till skolbänksutbildningens, men avskaffades inte. Statens finansierande roll ökade efterhand, men arbetsgivarnas delvisa finansiering försvann inte. I den danska produktionsregimen kvarstod överhuvudtaget åtskilliga element med hög grad av ”stabil reproduk- tion”, för att tala med Thelen. Lärlingskontraktet och arbetsgivarnas – mästarnas – kontroll över rekryteringen var sådana element.