Under 1960-talet skapades nya förutsättningar för rekryteringen till yrkesutbildningen genom grundskolereformen och tillkomsten av fack- skolan. Beslutet om den nioåriga grundskolan 1962 som ersättning för de tidigare skolformerna folkskola, enhetsskola, realskola och flickskola (Richardson 2004) medförde bland annat att de flesta ungdomar som påbörjade en yrkesutbildning hade en mer omfattande utbildning än tidigare. Redan i samband med 1955 års reform hade man förutsatt att en stor del av ungdomarna i yrkesskolan skulle ha gått det sista året i enhetsskolans yrkesförberedande gren (9 y), trots att den skolformen då fortfarande var en försöksverksamhet. Med grundskolans successiva införande skulle alla ungdomar ha en nioårig skolgång och inledningsvis fanns det flera yrkesförberedande grenar under det nionde skolåret. Detta innebar att yrkesutbildningen kunde börja på en högre nivå än tidigare. Fackskolan var en ny utbildningsform som startade i begränsad skala 1963. Året efter fattade riksdagen beslut om fortsatt utbyggnad och 1965 hade skolformen definitivt etablerats (SCB 1974). Facksko- lan var tvåårig med tre linjer: social, ekonomisk och teknisk. Det var en slags mellanform mellan teoretiskt gymnasium och yrkesskola och trots att den bara existerade några få år kom den att konkurrera med yrkesskolorna om ungdomarna. Fackskolans ekonomiska linje ersatte successivt yrkesskolans ett- och tvååriga handelskurser och på liknande sätt ersatte den tekniska linjen de tekniska skolorna samtidigt som de kunde konkurrera med verkstadsskolor om elever (SCB 1974, KMV Årsrapporter 1965).
Dessutom reformerades gymnasiet. År 1964 beslöts att föra sam- man de tidigare formerna allmänna gymnasier, handelsgymnasier och tekniska gymnasier till en ny skolform kallad gymnasiet. Det bestod av fyra stycken treåriga linjer (humanistisk, samhällsvetenskaplig, eko- nomisk och naturvetenskaplig linje) samt den fyraåriga tekniska linjen (Richardson 2007).
Vid mitten av sextiotalet höll alltså utbildningslandskapet på att ombildas kraftigt och två riksdagsbeslut 1964 spelade en viktig roll för den fortsatta utvecklingen av yrkesutbildningen. Det ena beslutet innebar att den särskilda överstyrelsen för yrkesutbildning KÖY avskaf- fades och att alla skolfrågor på grundläggande nivå t.o.m. gymnasie- åldern skulle hanteras i en myndighet, Skolöverstyrelsen. Det var ett tecken så gott som något på att den grundläggande yrkesutbildningen i första hand var en fråga för utbildningsmyndigheter, inte för arbets- marknadens parter. Det andra beslutet 1964 var ett principbeslut att det frivilliga skolsystem som byggde på grundskolan skulle utgöras av tre likställda former: det reformerade gymnasiet, den nybildade fackskolan och en yrkesskola som höll på att utredas och också skulle reformeras (jämför Lundgren 2012).
Den utredning som skulle komma att lägga fram radikala förslag för en omstöpning av yrkesutbildningen tillsattes 1963 med namnet Yrkesutbildningsberedningen (YB). Vid utformningen av den nya yrkesutbildningen spelade arbetsmarknadens parter en relativt undan- skymd roll, i synnerhet om man jämför med 1940- och 1950-talen. Det innebar inte att LO och SAF saknade inflytande, långt därifrån. Av de tolv ordinarie ledamöterna i YB representerade fem arbetslivet och dessutom var parterna representerade i YB:s olika arbetsgrup- per (Lundahl 1997). Men arbetsmarknadens parter var inte längre drivande i utvecklingen och ett viktigt skäl till det var att LO och SAF hade lite olika syn på hur yrkesutbildningen borde utvecklas. Arbetsgivarsidan ansåg att det inte behövdes några större förändringar av den befintliga utbildningen eftersom den tillgodosåg de väsentliga kraven inom industri och handel. Likväl tillstyrkte man YB:s förslag av rekryteringsskäl. Allt fler ungdomar valde gymnasium eller fackskola och då kunde en integrering i en sammanhållen skola vara gynnsam för rekryteringen till de yrkesinriktade linjerna. Även LO underströk att integrationen var positiv, men inte bara av rekryteringsskäl. Det var ett viktigt steg mot ett mer demokratiskt skolsystem. Organisationen såg nästan bara fördelar, ekonomiska, pedagogiska och organisato- riska, med YB:s förslag och var egentligen bara missnöjd med att de allmänna ämnena fick för litet utrymme (Lundahl 1997).
Yrkesutbildningsberedningen avgav sitt huvudbetänkande 1966 (SOU 1966:3) och publicerade ytterligare sju delbetänkanden där
det sista kom 1970. Förslagen från YB baserades på uppfattningen att yrkesutbildningen inte skulle vara skild från annan utbildning. En annan central utgångspunkt var förändringar i arbetslivet som ställde andra krav än tidigare på utbildningen. Den existerande yrkesutbild- ningen avsåg ofta manuella färdigheter medan yrkeslivet också ställde krav på samarbetsförmåga, förmåga att planera sitt arbete rationellt och att kunna ta ställning till olika handlingsalternativ. Dessutom ökade kraven på teoretiskt kunnande inom många områden. Av detta följde att de sakkunniga ansåg att många yrkesutbildningar var felkonstru- erade. De var alltför specialiserade och dessutom ofta alltför omfat- tande. I utredningsdirektiven framhölls att förslagen borde inriktas på att åstadkomma en skolförlagd, relativt ospecialiserad utbildning som var inriktad på breda yrkesområden. Den fortsatta, mer speciali- serade yrkesutbildningen fick ske i arbetslivet (SOU 1966, s. 19–26). Förslaget från YB innebar i korthet två genomgripande förändringar. Den första var att den grundläggande yrkesutbildningen skulle orga- niseras i ett begränsat antal tvååriga linjer med inriktning mot breda sektorer av arbetsmarknaden, till exempel byggnadsteknisk linje. YB hävdade att alla yrkesutövare behövde någon form av yrkesutbildning och att en tvåårig utbildning var fullt tillräcklig för det stora flertalet. Den andra stora förändringen var att de yrkesinriktade linjerna skulle sammanföras med de andra delarna av den frivilliga skolan, dvs. gym- nasiet och fackskolan, till en ny, integrerad skolform (SOU 1996, kap. 27). Riksdagen fattade beslut om detta 1968 och den nya skolformen, med namnet gymnasieskolan, infördes 1 juli 1971 (SCB 1984).
Gymnasieskolan hade, när den efter några år var fullt utbyggd, 23 linjer som omfattade 2–4 års studier, samt ett stort antal specialkur- ser av varierande längd. Den ersatte de tidigare skolformerna yrkes- skola, fackskola, gymnasium, lantbruksskola, lanthushållsskola och skogsbruksskola. Samtliga linjer byggde direkt på grundskola och de delades allmänt in i tre grupper: fem stycken 3- och 4-åriga linjer3,
som ersatte det tidigare gymnasiet, fyra stycken 2-åriga ”teoretiska” linjer, som ersatte fackskolan4, samt 14 stycken 2-åriga yrkesinrik-
tade linjer (UÅ 1979). De yrkesinriktade linjerna var, till skillnad från övriga linjer, nykonstruerade och byggde med ett par undantag inte på tidigare utbildningar5 utan riktade sig mot bredare sektorer
Den stagnerande tillströmningen till yrkesutbildningen hade varit en viktig bakgrund i YB:s förslag och det avgörande argu- mentet för SAF att tillstyrka förslaget. Det första året med den nya gymnasieskolan var ur den aspekten ingen succé, men utvecklingen de närmast följande åren visade att de sakkunniga bedömt tidens strömningar väl.
Det framgår av figur 2.4 att andelen som sökte till de yrkesinriktade linjerna ökade kontinuerligt mellan 1971 och 1976, då den uppgick till 55 procent. Den nya konstruktionen med en sammanhållen gymnasieskola var uppenbarligen något som tilltalade ungdomarna i början av 1970-talet. Under dessa år var det svårare att komma in på de flesta yrkesförberedande linjer än på de teoreretiska (UÅ 1979, tabell 5.3). Särskilt minskade intresset för de tvååriga teoretiska lin- jerna (f.d. fackskolan), alltså just de utbildningar som uppfattades som en övermäktig konkurrens under 1960-talet. Men alla var inte lika belåtna. De relativt korta yrkesutbildningarna, där en stor del av tiden var avsatt för mer teoretiska ämnen, gav ett mycket begrän- sat utrymme för kontakt med arbetslivet. Detta kritiserades främst av SAF som hävdade att yrkesutbildningen på detta sätt fjärmades alltmer från arbetslivets villkor. Detta sågs som ett problem även från LO:s sida, men där blev man efterhand alltmer kritisk mot att integrationen fungerade alltför dåligt i gymnasieskolan och att den
Figur 2.4. Relativ fördelning av de sökande till gymnasieskolans linjer ht 1971 – ht 1978. Källa: Utbildningsstatistisk årsbok 1979, tabell 5.3.
formella likställdheten mellan teoretiska och yrkesinriktade linjer knappast förekom i praktiken (Lundahl 1997). Överlag befann sig LO och SAF alltmer i konflikt med varandra i utbildningsfrågor under 1970-talet, något som blev extra tydligt när det gemensamma kansliet för AY avvecklades i början av 1970-talet (Olofsson 1997).
Avslutning
Med 1971 års reform hade systemet för yrkesutbildning förändrats i grunden. När arbetsmarknadens parter etablerade sig som kraft- fulla aktörer på yrkesutbildningens område i början av 1940-talet skedde det med utgångspunkt från just arbetsmarknadens krav och behov av utbildad arbetskraft. Huvuddelen av utbildningen skedde i företag på arbetsmarknadens villkor och kontakterna med andra delar av utbildningssystemet var mycket begränsade. Egentligen uppfattades yrkesutbildningen vid den tiden knappast som en del av utbildningssystemet. Den var snarare en del av arbetsmarknaden. Under 1950-talet ändrades emellertid yrkesutbildningens förut- sättningar på avgörande sätt. Såväl inom varu- som (något senare) tjänsteproduktion etablerades ett ”fordistiskt” produktionssätt med, relativt sett, minskad efterfrågan på riktigt välutbildad arbetskraft men där efterfrågan på lite mindre kvalificerad och framförallt en mer homogen arbetskraft ökade desto mer (se kapitel 5). Närings- livet var fortsatt berett på att utbilda de kvalificerade medarbetarna inom ramen för företagsskolor med lärlingsutbildning, men hade ett begränsat intresse att svara för den lite enklare yrkesutbildningen. Den kom alltmer att uppfattas som ett samhällsansvar som kunde tillgodoses med skolförlagd utbildning. 1955 års reform kan ses som ett svar på denna utveckling. Med ett diversifierat utbud av kurser försökte man tillgodose olika behov på arbetsmarknaden. Yrkesutbildningen bedrevs fortfarande i stor utsträckning på arbets- marknadens villkor, men den kraftiga expansionen av yrkesskolans heltidskurser var ett tecken på att alltfler, inte minst ungdomarna, började uppfatta yrkesutbildning som en del av utbildningssystemet.
Det synsättet var del av en allmän tendens i de mycket omfat- tande reformerna av de andra delarna av utbildningssystemet. Det
fanns en uttalad strävan att hålla samman de olika delarna och att undvika återvändsgränder i systemet. Yrkesutbildningarna utgjorde just sådana återvändsgränder, eftersom de inte gav tillträde till andra delar av utbildningssystemet. Med 1971 års reform integrerades de yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan och blev, åtminstone formellt, likställda utbildningar som kunde ge tillträde till högre studier. Därmed hade yrkesutbildningen blivit en del av utbildningssystemet, men till ett pris. Kontakterna med arbetsmarknaden hade kraftigt försämrats.
Noter
1 Med ”äldre” avses elever som var 18 år eller äldre.
2 Antalet lärlingar skattades till ungefär 15 000, medan antalet elever vid heltidskurser om minst fem månader uppgick till knappt 13 000. Uppgift- erna avser läsåret 1950/51 och är hämtade ur SOU 1954:11, kapitel 4 samt SCB 1984, tabell 17.
3 Den tekniska linjen kunde vara 4-årig, övriga linjer var 3-åriga.
4 Musiklinjen tillkom som en ny linje 1971, övriga tre linjer hade funnits i fackskolan.
5 De linjer som låg ganska nära tidigare utbildningar var jordbrukslinjen (som ersatte lantbruksskolan) och skogsbrukslinjen (skogsskolan).
Referenser
Arkivmaterial
KMV (Kockums Mekaniska Verkstad), Årsrapporter från utbildningsavdel- ningen 1952–1966.
Offentligt tryck
SOU 1938: 54, Betänkande med utredning och förslag angående överstyrelse för yrkesutbildning.
SOU 1939:13, Rationaliseringsutredningens betänkande 1. SOU 1939:14, Rationaliseringsutredningens betänkande 2.
SOU 1954:11, Yrkesutbildningen, betänkande avgivet av 1952 års yrkes- utbildningssakkunniga.
SOU 1966:3, Yrkesutbildningen. betänkande avgivet av 1963 års yrkesutbild- ningsberedning.
SCB 1984, Elever i skolor för yrkesutbildning 1844–1970, Promemorior från SCB 1984:2.
UÅ 1979, Utbildningsstatistisk årsbok 1979, Statistiska Centralbyrån, Stock- holm 1980.
Litteratur
Arbetsmarknadens Yrkesråd (1944), Betänkande med förslag till åtgärder för lärlingsutbildningens främjande, Stockholm.
Arbetsmarknadens Yrkesråd (1994), Arbetsmarknadens Yrkesråd 50 år, utgiven av SAF och LO, Stockholm.
Hedman, A. (2001), I nationens och det praktiska livets tjänst. Det svenska yrkesskolesystemets tillkomst och utveckling 1918 till 1940. Pedagogiska insti- tutionen, Umeå universitet.
Larsson, L. (2001), Industri- och hantverksutbildning under två sekel, Årsböcker i svensk undervisningshistoria nr 194. Uppsala.
Lundahl, L. (1997), Efter svensk modell. LO, SAF och utbildningspolitiken 1944–90. Umeå: Boréa förlag.
Lundgren, U. (2012), ”En gemensam skola – utbildning blir en nödvändighet för alla”, i Lundgren, U., Säljö, R. & Liberg, C. (red.), Lärande, skola, bild- ning. Grundbok för lärare (andra upplagan). Stockholm: Natur & Kultur. Lundh Nilsson, F. (2010), ”Den svenska folkhögskolans yrkesinriktade utbild-
ningar 1868–1940”, i Lundh Nilsson, F. & Nilsson, A. (red.), Två sidor av samma mynt? Folkbildning och yrkesutbildning vid de nordiska folkhögskolorna. Lund: Nordic Academic Press.
Nilsson, A. (2013), ”The untold story: Vocational education for adults in Sweden 1918–1968”, paper vid konferensen ‘Educating Mind, Body & Spirit: Adult Education since 1838’, 24–25 april 2013, London, University of Westminster.
Olofsson, J. (1997), Arbetsmarknadens Yrkesråd. Parterna och yrkesutbildningen 1930–1970, Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen, nr 59. Richardson, G. (2004), Svensk utbildningshistoria. Skola och samhälle förr och
nu, sjunde reviderade upplagan. Lund: Studentlitteratur.
Statens arbetsmarknadskommission (1947), Skolor för yrkesutbildning, Uppsala: Almqvist & Wiksells boktryckeri.