Den skogliga utbildningens utveckling under de trettiofem år som undersökningen omfattar var inte linjär. Under i stort sett hela perio- den pågick flera olika typer av skoglig yrkesutbildning samtidigt. I Appendix 1 visas en översikt i tabellform av de olika utbildningarna.
Traditionell utbildning och instruktörsverksamhet
I början av 1940-talet bedrevs skogsarbetet fortfarande helt manuellt och någon yrkesutbildning i modern mening med teoretiska inslag förekom inte inom den grundläggande skogsutbildningen. I skogs- bygderna blev pojkarna redan från barnsben bekanta med såg och yxa i samband med att man hjälpte till med det praktiska arbetet i hem- met eller följde med någon äldre släkting ut i skogen. Efter avslutad skolgång skolades man in i det skogliga arbetet genom att som anställd delta i arbetet och genom att få tips och råd av äldre arbetskamrater. Ett par av intervjupersonerna vittnar om att det fortfarande en bit in på 1950-talet gick till på samma sätt. Åke Pettersson berättar exempelvis:
Jag är uppväxt på det här lilla torpet i Tiveden där vi just nu sitter. Det var då när man under tiden fick lära sig arbete på ett sådant här torp Figur 3.2. Avverkning i miljoner skogskubikmeter 1942–1975. Källa: Skogs- statistisk årsbok 1942–1977. 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90
från det att man kunde göra någonting med det här lilla lantbruket. Det innebar att sommartid var det ju väldigt mycket jobb och sen var det ju också lite jobb på skogen hemmavid, men på vintertid. Men, den 13 mars 1952 då inledde jag och min kusin Lennart skogsarbetet yrkesmässigt. Vi jobbade som anställda vid dåvarande Munksjö AB Aspaförvaltning som det hette här. Jag var 15 år då. Vi började med enkla handverktyg. Det första jobbet bestod i att hugga det som var kvar sedan timret hade tagits ut på en avverkning här uppe. Det var alltså att hugga massaved och så fortsatte vi. Den tekniska utvecklingen gick då därhän att vi skaffade en stocksåg, en hyveltandad stocksåg
av fabrikatet Sandviken.4
På frågan om han klarade sig med det han lärt hemma och om han kunde gå direkt in i arbetet, svarar Åke Petterson att ”Hantera en yxa och såg, det kunde man ju och att börja jobba var det naturliga steget så att säga.”5
Kjell Jonsson, som är född 1920 och som började arbeta i skogen direkt efter avslutad 6-årig skolgång, berättar att han lärde sig tekni- ken under arbetet i skogen av sin äldre bror, som ”arbetade dubbelt mer än jag och det var ju rakt ackord på den tiden”.6 Kjell Jonsson
fick också börja med att hugga massaved. Det var uppenbarligen ett ”nybörjararbete”, som hade lägre status och inte krävde samma skicklighet som att fälla träd som skulle användas till sågtimmer. Inte desto mindre var det ett hårt arbete.
Fäder och äldre bröder eller andra manliga släktingar tycks ha spelat en viktig roll som lärare för alla de unga pojkar som tog sina första jobb i skogen så länge arbetet där försiggick mer eller mindre så som det alltid gjort. Under 1920-talet kom en viss instruktionsverksamhet till stånd som en effekt av 1920-talets kris. I ett försök att bekämpa arbetslösheten skickades arbetslösa industriarbetare ut i skogsarbete. De flesta av dessa hade ingen alls eller mycket liten erfarenhet av skogsarbete och behövde därför instruktioner i de grundläggande arbetsmomenten och i hur man skulle hantera verktygen i skogen. Instruktörerna hade å sin sida inte någon särskild utbildning när det gällde att lära ut huggningsteknik och verktygsvård. Verksamheten levde kvar en bit in på 1930-talet och blev sedan återigen aktuell i samband med arbetskraftsbristen inom skogsbruket under krigsåren
(Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s. 31–32). I skogsstatistiken för år 1942 skilde man på ordinarie arbetare inom skogsbruket och de så kallade ovana skogsarbetarna. Detta var arbetare som antingen var arbetslösa eller hade permitterats från sina ordinarie sysselsättningar inom industrin för att i stället arbeta i skogen. År 1942 uppgick dessa ovana skogsarbetare till nästan en fjärdedel av alla skogsarbetare (Kungliga Skogsstyrelsen 1942).
I slutet av 1930-talet kom även en viss instruktionsverksamhet till stånd som vände sig till de redan yrkesverksamma skogsarbetarna. Det var Domänverket och de stora skogsbolagen som började utbilda sina arbetare i redskapsvård för att öka produktiviteten (Skogsyrkes- utbildning i Sverige 1975, s. 32). Även sågtillverkarna började skicka ut instruktörer som åkte runt och visade skogsarbetarna hur de skulle fila sina sågar för att de skulle bli effektiva. Kjell Jonsson berättar:
Det var ju legendariska figurer en del, som verkligen var enormt yrkesskickliga. Vi hade till exempel en från Sandvikens järnverk. Han var ett fenomen. Han kunde fila upp sågarna så att arbetarna häpnade hur de skar. Och Vidar Karlsson hade ju också lite sido- egenskaper. Han hade dels lätt för att tala och skämta. Han var fylld av anekdoter och dessutom så kunde han ta sågen, sätta sig
och ta fram stråken.7
Fackligt intresse för en skoglig yrkesutbildning
Skogsarbetareförbundet engagerade sig tidigt i utbildningsfrågor, vil- ket avspeglade sig i förbundets fackliga organ Skogsindustriarbetaren (SIA). Den första artikeln med utbildningsanknytning handlade om en kurs anordnad av Domänverket och Föreningen skogsarbeten vars syfte var att utbilda ”arbetsstudiemän”. Dessa skulle i sin tur lära ut hur skogsarbetarna på bästa sätt skulle använda och sköta sina arbetsredskap (SIA 1938:12, s. 3–4). Samarbetet mellan Domän- verket och Föreningen skogsarbeten ledde till att man året därpå gav ut Handbok för huggare, som skulle ”väcka såväl huggarnas som arbetsledarnas intresse för bättre redskap och bättre redskapsvård.” Det påpekades att broschyren ”utgör … de första stegen på den väg som under sista året beträtts”, det vill säga mot en effektivisering
av arbetet (SIA 1939:3, s. 9). Arbetsredskapen var fortfarande de traditionella icke-mekaniserade handredskapen. Det fanns alltså tankar och ambitioner om att effektivisera skogsarbetet, men de byggde fortfarande på gammal teknik.
I slutet av 1930-talet var arbetslösheten bland ungdomar hög, inte minst i skogslänen där rationaliseringen av sågverks- och massain- dustrin lett till färre arbetstillfällen. I en serie artiklar diskuterades utbyggnaden av yrkesutbildning inom områden där det fanns efter- frågan på arbetskraft som en lösning på problemet. Man konstate- rade att: ”I längden måste näringslivets behov av arbetskraft vara avgörande för omfattningen och inriktningen av yrkesutbildningen” och satte sin förhoppning till att centrala verkstadsskolor skulle ge ungdomarna en utbildning som matchade behovet av arbetskraft inom industrin (SIA 1939:23, s. 4; SIA 1939:24, s. 6–7; SIA 1940:2, s. 5–6). Det är värt att notera att intresset för en specifik yrkesutbild- ning för skogsarbetare ännu inte var aktuell. I centrum för intresset stod i stället det allmänna arbetsmarknadsläget och den pågående strukturomvandlingen av svensk industri.
Företagsskolor 1943–1968
Under 1940-talet fick den skogliga yrkesutbildningen en mer fram- trädande roll. Det ökade intresset för skoglig yrkesutbildning kan delvis ses som en effekt av de rekryteringsproblem som började göra sig gällande vid denna tid (Kungliga Skogsstyrelsen 1943). I 1943 års sista nummer av SIA konstaterades det att:
Vill man intressera den uppväxande ungdomen för yrkesutbildning till skogsbruket måste skogsbruket göras till ett yrke och icke förbli vid vad det nu är: en tillfällig sysselsättning med otrygg bärgning. (SIA 1943:25–26, s. 9)
I en artikel ett par år senare hävdade den dåvarande sekreteraren och blivande ordföranden för skogsarbetareförbundet, Charles Winroth, att det var först med arbetskraftsbristen inom skogsnäringen som frågan om utbildning för skogsarbetare blivit uppmärksammad. Winroth uppmärksammade här läsaren på de för skogen speciella
arbetsförhållanden, som innebar att det var den enskilde skogsarbe- taren som stod för sina egna arbetsredskap och i förekommande fall häst och transportredskap. I kombination med raka ackord innebar det att okunnighet om verktygsskötsel och arbetsteknik i första hand drabbade skogsarbetaren genom en lägre prestationsgrad. För arbetsgivarens del innebar det inget annat än att man anställde ännu en skogsarbetare till samma villkor. Med ett sådant system hade det inte funnits något incitament hos skogsföretagen för att intressera sig för grundläggande skoglig yrkesutbildning (SIA 1945:24, s. 9). För att möta rekryteringsbehovet startade några av de största skogs- bolagen under 1940- och 1950-talen egna, företagsinterna skolor. Först ut var Mo och Domsjö som inrättade en egen skola redan 1943. Under perioden 1943–1956 varade kursen endast 10–14 veckor men 1956 byggde man på utbildningen till en tvåårig lärlingsskola. Eleverna rekryterades från familjer med anknytning till bolaget och erbjöds fast anställning efter avslutad utbildning. Lärlingsskolan lades ner 1961 då man började samarbeta med Skogsvårdsstyrelsen om en grundläg- gande skogsyrkesutbildning (se avsnittet ”Lärlingskurs och allmän grundutbildning årskurs 1 och 2, 1956–1971” s. 59). Cellulosa- bolaget startade sin utbildning 1954 med syfte att utbilda pålitliga men självständigt arbetande skogsarbetare. Året därefter inrättade Domänverket fem ettåriga skogsyrkesskolor för ungdomar. Utbild- ningen varade 44 veckor och tyngdpunkten låg på huggningsarbete.
Gemensamt för samtliga företagsskolor var att man utbildade ung- domar i åldern 16–20 år och att man använde sig av en utbildnings- modell med omväxlande skol- och praktikperioder. Fördelningen mellan praktik och teori kunde se lite olika ut, men principen var den samma och byggde till viss del på tysk förebild (Skogsyrkesutbild- ning i Sverige 1975, s. 48–50).Av figur 3.3 framgår att utbildningen expanderade kraftigt i mitten av 1950-talet. Detta är naturligtvis en samlad effekt av att Cellulosabolaget och Domänverket startade sina utbildningar. Inte minst Domänverket bidrog till den snabba ökningen genom att inrätta utbildningar på fem olika platser i landet.
Skogsbetonad fortsättningsskola 1944–1969
Den skogliga utbildningen inom ramen för folkskolan hade fun- nits som möjlighet redan på tidigt 1900-tal då 1918 års stadga för folkskolans fortsättningsskola gjorde det möjligt att inrätta yrkes- förberedande undervisning efter lokala och regionala behov. Denna utbildning skulle omfatta minst 360 timmar som kunde fördelas på två eller undantagsvis tre läsår. Från 1928 blev det möjligt att där det fanns obligatorisk sjuårig folkskola anordna ettårig fortsättnings- skola (SCB Promemorior 1974:5).
På 1940-talet tycks den skogliga utbildningen ha fått ett uppsving i och med att skogsbruket tog initiativ till att starta utbildningar tillsammans med folkskolan. Skogsbruket stod för alla praktiska detaljer medan skolmyndigheterna stod för större delen av de ekonomiska åtagandena (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s.
Figur 3.3. Elever i företagsskolor 1943–1968. Källa: Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975).
42). Som framgår av figur 3.4 ökade intresset för denna form av utbildning explosionsartat från omkring 1950 efter en relativt trög start. Strax innan fortsättningsskolan började fasas ut till förmån för enhetsskolan gick ungefär 3 500 elever i den skogsbetonade fortsättningsskolan.
I en artikel i SIA 1947 intervjuades Munksundsbolagets skogschef Folke von Heideken apropå samarbetet mellan skogsbolaget och fortsättningsskolan i Överkalix. von Heideken var mycket entusi- astisk inför samarbetet, men sade:
Det gäller att skapa intresse och förståelse för yrket – få upp ögonen på folk så att de ser att skogsarbetet är ett yrke som kräver kun- skap liksom alla andra yrken. Inte som man förr och fortfarande tror, att det enda som behövs för att bli skogsarbetare är god fysik, en yxa och en såg. Och utan en skicklig yrkeskår går det inte att genomföra förbättringar och rationaliseringar inom skogsbruket. (SIA 1947:1, s. 18–19)
10-månaders ungdomskurs 1947–1956
När Domänverket inrättade sina företagsskolor 1956 hade man redan erfarenhet av ungdomsutbildning genom de kurser på tio månader som man började med 1947. Till skillnad från de rena företagsskolorna rekryterades eleverna, som var i åldern 15–17 år, till 10-månaderskursen genom arbetsförmedlingen. Utbildningen uppfattades till att börja med som mycket lång och det var inte helt lätt att rekrytera elever. Elevantalet kom därför aldrig upp i mer än 11–12 elever per år. När Domänverket startade sina ovan nämnda företagsutbildningar gick 10-månaderskursen upp i en av dessa (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s. 44–45). 8
Skoglig ungdomskurs, 12 veckor, 1949–1962
Ännu ett sätt att möta rekryteringsproblemen till skogsarbetet var 12-veckorskurserna för ungdomar. Kurserna startades i regi av skogs- styrelsen och skogsvårdsstyrelserna läsåret 1949/50. Kursen ansågs med tidens mått av många ungdomar vara alltför lång. Initialt hade
man därför svårt att rekrytera de elever i åldern 16–20 år som var målgruppen för utbildningen och kursen kom efterhand att kortas ner till 9–11 veckor. Liksom företagskurserna ersattes denna kurs efterhand av grundutbildning årskurs 1 och lärlingskursen (Skogs- yrkesutbildning i Sverige 1975, s. 46–47). Av figur 3.5 framgår att antalet elever trendmässigt ökade fram till läsåret 1958/59 för att sedan radikalt minska. Trots initiala rekryteringsproblem drog 12-veckorskursen till sig ett betydligt större antal elever än den ovan nämnda 10-månaderskursen. När elevantalet var som störst läsåret 1958/59 uppgick det till 800.
Figur 3.4. Elever i skogsbetonad fortsättningsskola 1944–1969. Källa: Skogs- yrkesutbildning i Sverige (1975).