utbildningen. Några utbildningsspår försvann, exempelvis företags- skolorna och de kortare 12-veckorskurserna för ungdomar. De sista eleverna i den så kallade skogsbetonade fortsättningsskolan gick ut
1969, enhetsskolans linje 9 y blev till grundskolans linje 9 skog 1963. Grundutbildningen (årskurs 1 och 2) fanns dock kvar ännu en tid efter att den skogliga utbildningen blivit gymnasial i samband med 1971 års gymnasiereform. Med 1970 års läroplan (Lgy70) försvann den skogliga yrkesutbildningen från grundskolan och överfördes till gymnasieskolan där den blev tvåårig (för en allmän bild av vad gymnasiereformen innebar för yrkesutbildningarna, se kapitel 2).
Skogsnäringens intressenter och den nya utbildningen
Den tidigare nämnda Skogsbrukets yrkesnämnd (SYN), som före- trädde arbetsmarknadens parter, var starkt engagerad i förberedelserna och övergången till den nya yrkesutbildningen. SYN fungerade som remissinstans och hade till uppgift att samla in och sammanställa
Figur 3.8. Elever på kurser i skogshushållning på lantmanna- och lantbruks- skolor 1950–1971. Källa: Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975).
skogsbolagens och skogsfackets yttrande över såväl övergripande som detaljerade frågor som rörde övergången till den gymnasiala skogsbruksutbildningen. SYN var i princip mycket positivt inställda till att skogsyrkesutbildningen skulle bli gymnasial, men av kor- respondensen med bland annat utbildningsdepartementet framgår det att SYN:s medlemmar var mycket bekymrade över att huvud- mannafrågans lösning drog ut på tiden (SYN-arkivet F1:3). Det stod klart att Skolöverstyrelsen skulle vara tillsynsmyndighet och att landstingen skulle vara huvudman för den skogliga utbildningen, men det sistnämnda var en fråga som ännu vid reformens införande inte fått sin lösning i hela landet. Det fanns av naturliga skäl många intressen som skulle behandlas och sammanjämkas innan den nya organisationen kunde träda i kraft. Många skogsbolag hörde av sig till SYN för att uttrycka sitt bekymmer över det framtida huvud- mannaskapet. Svenska Cellulosa Aktiebolagets personalintendent John-Erik Magnusson skrev exempelvis i ett PM till SYN att bolaget sedan några år tillbaka hade lagt ner sin egen utbildning och överlåtit denna åt Skogsstyrelsen, en lösning som man varit mycket nöjd med. Med den nya organisationen skulle man behöva samarbeta med fyra olika landsting. Magnusson beklagade att de kontakter man hitintills hade haft (januari 1971), inte lett till något mer konkret än att de fyra landstingen nu kände till Cellulosabolagets planer, behov och problem (SYN-arkivet F1:1).
Den andra stora frågan var hur det stora behovet av fortbildning och vidareutbildning skulle lösas. Även på detta område var farhå- gorna stora att övergången till gymnasieskolan skulle innebära en försämring. Skogsbrukets Arbetsgivare poängterade, exempelvis i ett remissvar till betänkandet Tillsyn över yrkesutbildningen, vikten av vidareutbildning och fortbildning som en förutsättning för att man skulle ”uppnå den produktions- och produktivitetsutveckling, utan vilken skogsbruket i stora delar av landet ej kan drivas med tillfredsställande lönsamhet” (SYN-arkivet F1:3). Domänverket var inne på samma linje i sitt remissvar där man skrev: ”Verket vill med skärpa framhålla att dessa utbildningsfält ej får lämnas utanför vid skolreformen” (SYN-arkivet F1:3). I ett PM angående utbildnings- frågor hävdade Svenska Cellulosa Aktiebolaget (SCA) att:
Den helt dominerande utbildningsformen för SCAs skogsbruk under de närmaste åren, kommer att bli fortbildning av redan verksamma skogsarbetare. … Jämfört med nuvarande omfattning, kommer utbildningsbehovet av maskinförare att öka mycket kraftigt fr.o.m. 1971. Denna tendens torde vara allmängiltig. (SYN-arkivet F1:1)
Att fortbildningsbehovet var stort och att skogsbolagen var bekymrade över att det inte skulle finnas tillräckliga resurser förstår man också av att SCA vid den här tiden hade cirka 2 800 manuellt arbetande skogsarbetare och cirka 700 maskinarbetare, men att man räknade med att redan i mitten av 1970-talet det omvända skulle komma att gälla samtidigt som personalstyrkan förväntades minska med cirka 600 personer (SYN-arkivet F1:1).
Vad man främst tycktes bekymra sig för från SYN:s sida var att det samarbete som byggts upp mellan skola och näringsliv skulle bli sämre när skogsbruksutbildningen blev en del av gymnasieskolan. Från Skolöverstyrelsens sida påpekade emellertid byrådirektör Kjell Jonsson i ett konferensanförande att ”Förändringen kräver (dock) ett starkare engagemang från skogsbrukets företrädare än vad som hittills i allmänhet har varit fallet” (SYN-arkivet F3:1). Man utlo- vade också ett ökat antal elevdagar för fort- och vidareutbildning och menade att man skulle kunna anpassa utbudet efter skogsbru- kets efterfrågan. När det gällde den förestående utbildningen av maskin operatörer förlitade man sig också på maskintillverkarna, vilka stod för utbildningen i samband med försäljningen av maski- ner (SYN-arkivet F3:1).
Skogsbrukslinjen och specialkurser 1971/72–1975/76
För den skogliga utbildningen innebar gymnasiereformen att en tvåårig skogsbrukslinje inrättades. Övergången till gymnasieskolan tycks ha gett utbildningen en viss status. I ett konferensanförande strax före reformens genomförande uttryckte byrådirektör Inge Jonsson från SÖ sin tillfredsställelse med att antalet sökande till skogsbruksutbildningen hade ökat där det tidigare funnits problem med rekryteringen och att ökningen var så stor att antalet sökande
översteg respektive skolas utbildningskapacitet (SYN-arkivet F3:1). Det ökade intresset kan åtminstone delvis hänga samman med att den skogliga utbildningen fick goda betyg av eleverna. I en utvärdering av de yrkesinriktade linjerna, som genomfördes av Skolöverstyrelsen och SCB 1974, visade det sig att skogseleverna var betydligt mer nöjda med sin utbildning än eleverna på andra yrkesinriktade linjer (SIA 1976:1, s. 20).
Den nya gymnasiala utbildningen var en explicit yrkesutbild- ning med mycket få timmar i ämnen utöver karaktärsämnena.12 De
sistnämnda var maskinlära, skogsproduktion, drivning, mätnings- och virkeslära, naturvård och ergonomi. Förutom respektive ämnes fackliga kunskaper och färdigheter förväntades eleverna i de fyra förstnämnda ämnena:
• förvärva insikt om säkerhetsföreskrifter av olika slag och deras tillämpning,
• utveckla förmågan att iaktta och analysera sociala förhållanden på arbetsplatsen samt
• förvärva insikt om yrkes- och arbetsförhållandens föränderlig- het. (Lgy70, s. 6–7)
Som mål för utbildningen i sin helhet angavs att varje elev bör:
• kunna efter inskolning utföra inom skogsbruket förekommande arbeten på ett tillfredsställande sätt beträffande kvalitet, säker- het och effektivitet,
• kunna handha och underhålla i skogsbruket vanligen före- kommande manuella och motormanuella redskap samt vissa enkla maskiner,
• vara orienterad om skogsbruksdriftens allmänna förutsättningar, förstå betydelsen av samordning mellan olika arbeten, känna till skogsbruksföretagens ekonomiska förutsättningar och ha förståelse för rationaliseringsåtgärder och förändringar inom företaget samt
• ha sådana grundkunskaper som underlättar vidare utbildning inom skogsområdet eller angränsande yrkesområden. (Lgy70, s. 9)
Målen för undervisningen bar tydliga spår av inflytande från arbets- marknadens parter. Den pågående effektiviseringen av skogsbruket krävde ”förståelse för rationaliseringsåtgärder och förändringar”. Detta är med all sannolikhet en passus som tillkommit på arbetsgi- varnas initiativ. En stark fokusering på säkerhet i alla sammanhang är ytterligare ett exempel på inflytande från arbetsmarknadens parter, i det här fallet Skogsarbetarförbundet. Inge Johansson, som arbetat mycket med arbetsmiljöfrågor inom förbundet, berättar att facket tidigt uppmärksammande arbetsmiljöfrågorna:
Min föregångare när det gäller arbetsmiljö på förbundet, Ingemar Nilsson, har berättat för mig att man inom förbundet arbetade in- tensivt för att få till stånd arbetsmiljöutbildningar. Så det var nog
mer ett intresse från fackets sida än från arbetsgivaren.13
Fackets intresse för arbetsmiljöfrågor minskade inte med den ökade mekaniseringen av skogsbruket. Tvärtom innebar mekanisering att nya arbetsmiljöproblem uppmärksammades, allt ifrån användandet av allergiframkallande oljor till ergonomiska problem i de stora skogsmaskinerna.14
Utöver de linjer och grenar som erbjöds i gymnasieskolan fanns det också ett stort antal specialkurser. För den skogliga utbildningen innebar detta att tidigare fort- och vidareutbildningskurser över- fördes till gymnasieskolan efter viss revidering. I sitt remissvar till Skolöverstyrelsen av den 4 april 1972 framhöll SYN att man från skogsbrukets sida var nöjd med att kurserna skulle:
anpassas till det utbildningsbehov som näringens företag och dess anställda finner angeläget med hänsyn till elevernas kunskaps- och färdighetsnivå och de hastigt förändrade yrkeskraven i de skilda skogsarbetarfunktionerna. (SYN-arkivet F1:3)
SYN påpekade emellertid också att en del av kurserna behövde moderniseras. I korthet handlade denna modernisering framför allt om den förskjutning i kravet på kunskaper och färdigheter som mekaniseringen av skogsbruket fört med sig.
Specialkurserna varierade starkt i längd, alltifrån några dagar till hela läsår. Bland de kortare kurserna fanns kurser i aptering, maskin- vård och röjningsteknik och bland de längre kurserna fanns, nam- net till trots, en ettårig skoglig grundutbildning, som vände sig till vuxna, med möjlighet till en andra årskurs inriktad på driftsekonomi eller teknik samt en förmanskurs (SYN-arkivet F1:3). Merparten av eleverna deltog i kurser kortare än en termin. Under perioden 1971/72–1975/76 gick i medeltal endast cirka 225 elever per år kurser som varade ett år eller längre. Under samma period deltog varje år mellan 2 000 och 3 500 i någon av specialkurserna (se figur 3.9). Specialkurserna och senare de så kallade högre specialkurserna var tänkta att tillgodose behovet av fort- och vidareutbildning i spåren av den teknologiska utvecklingen och var därför föremål för kontinuerlig revidering.
Figur 3.9. Elever på gymnasieskolans skogsbrukslinje åk 1 och 2 samt i speci- alkurser 1971/72–1975/76. Källa: Statistiska meddelanden serie U.