Näringsfriheten och avskaffandet av lärlingssystemet kring mitten av 1800-talet ansågs i båda länderna ha gett upphov till problem. I Danmark växte hantverksföreningarna fram som ett slags försvarsor- ganisationer mot den framväxande fabriksindustrin. Här upprättade och drev lokala hantverksföreningar även tekniska skolor, som kom att bli naturliga samlingspunkter för föreningarna. I båda länderna tillsattes dessutom statliga kommissioner under 1870-talet, med uppgift att föreslå åtgärder mot vad som uppfattades som brist på kvalificerad arbetskraft. I båda utredningarna föreslogs staten agera på olika sätt för att komma till rätta med problemen (Betænkning 1878, Underdånigt betänkande 1876).
Utredningarna handlade nu inte enbart om arbetskraftsbrist. Framförallt den danska tog ett bredare grepp på de problem man ansåg hade uppstått när näringsfriheten ersatte skrånas regleringar. Här behandlades familjelivets upplösning, olika stödformer för arbe- tarfamiljer, eventuellt inrättande av medlingsinstitut och arbetsrätter med mera. Sannolikt speglade utredningen allmänt förekommande föreställningar som gynnade hantverket. Här kan vi inte bortse från det stora inflytande som teologen, folkbildaren, samhällsdebattören m.m. Nikolaj F. S. Grundtvig haft i Danmark. Hans särartsnationalism betonade bl.a. ”platsens poesi” – framförallt om platsen låg utanför de stora städerna. Enligt en – svensk – bedömare har han bidragit till att ”permanenta ett romantiskt, lantligt ideal i den danska själv- bilden och därmed till att förhindra en industriell och teknologisk modernisering” (Arvidsson 2005). Hans skepsis mot skolbänksutbild- ning var stor. Åtminstone om den inte användes till att stärka danskt språk, kultur och folkgemenskap (Kayser Nielsen 2009, s. 277–280).
Överhuvudtaget tycks de danska utredarna ha omfattat avsevärd skepsis gentemot större industriella anläggningar. I det kapitel som behandlade hantverkets problem visavi industrin – ”Om tilveiebrin- gelsen af kraftmaskiner” – föreslogs åtgärder för att småindustri och hantverk bättre skulle kunna konkurrera med fabriksindustrin. Målet uttrycktes inte enbart i ekonomiska termer. Här märks otillfreds- ställelse med fabriksindustrins tendens att samla många arbetare på samma ställe och att sysselsätta familjemedlemmar i fabriker långt från hemmet. Här påstods dessutom att den bryter ned sundheten, förslöar tanken och ”tilintetgjør interessen for og hygge i hjemmet” (Betænkning 1878, s. 107). Här fanns en rädsla för vad fabriksin- dustrin kunde göra med danskarna, som vi inte riktigt känner igen från det svenska materialet.
Värt att notera är att man i den danska utredningen klagade över allmän oreda på arbetsmarknaden, inte minst vad gällde förhållandet mellan lärling och arbetsgivare. Så klagade kommitterade på att unga användes som hjälpredor till äldre och att detta inte fungerade som utbildning. Man framhöll även det viktiga i att ”lærlingen bindes til det fag, han i sin tidige ungdom vælger” (Betænkning 1878, s. 20). Man tyckte att rörligheten var för hög. Den lösning som pre- senterades var en restauration – ett moderniserat lärlingssystem. Ett förslag till ny lärlingslag presenterades. Bland annat föreslogs standardiserade lärlingskontrakt. Dessutom underströk man att de privata skolorna inte varit tillräckliga för industrins behov. Man föreslog offentliga skolor för hantverkares kompletterande utbild- ning. På de orter där sådana tillskapades, skulle det bli en plikt för mästarna att låta lärlingarna besöka dem. Mästarna skulle understödja lärlingarna ekonomiskt under skoltiden (Betænkning 1878, s. 26). Den typ av utgiftsdelning mellan det offentliga och arbetsgivarna, som skulle bli karaktäristisk för det danska systemet på 1900-talet, fanns föreslagen i policydokument på 1870-talet.
Den svenska utredningen var av annan karaktär: lärlingsutbildning nämndes knappast. Den antogs finnas som en del av yrkesutbild- ningen, men utveckling av den delen förefaller inte ha intresserat de kommitterade. Utredningen andades för övrigt tvivel på att närings- friheten faktiskt försämrat arbetskraftens kvalifikationer (Underdå- nigt betänkande 1876, s. 90). I stället inventerades och diskuterades
olika skolformer som kunde ses antingen som komplement till eller ersättning för lärlingsutbildning. Överhuvudtaget bejakades i den svenska texten den tekniska utvecklingen och hantverkets försvin- nande. Man menade bland annat att växande maskinanvändning och maskinernas stigande komplexitet medfört att efterfrågan på teknisk kompetens snabbt ökade. Detta skulle mötas med skol- utbildning av olika slag:
Fabriksarbetet inträder småningom allt mer i handtverkeriernas ställe. Uppenbart är, att denna omständighet måste utöfva ett vä- sendtligt inflytande såväl på en mängd sociala förhållanden som ock på sjelfva sättet för utöfvande af tekniska yrken … Insigten i de vid olika yrken använda maskiners sammansättning och vård samt i lagarna af deras verksamhet är påtagligen af stor nytta, ja snart sagt oumbärlig för hvar och en som med sådana maskiner ska taga befattning, och detta så mycket mer som en oupphörlig fortgående utveckling eger rum i afseende på maskiners sammansättning och användande, hvilken endast af den, som eger sådan insigt, kan fullt tillgodogöras … Det är derföre nödvändigt att i särskilda anstalter meddela den elementära tekniska undervisning, som nu mera är ett oundgängligt vilkor för industrins ändamålsenliga verksamhet (Underdånigt betänkande 1876, s. 3–4).
Här anar vi inflytande från det som samtiden kallade storindustrin. I Sverige var det således företrädare för bruken och de stora export- företagen som märktes mest och fick inflytande på den statliga aktiviteten. Den mekaniska verkstadsindustrin var en av 1870-talets starkaste tillväxtbranscher (Schön 2000, s. 188). Flera av de stora innovationsföretag som skulle dominera branschen kring 1900 låg redan i sin linda. Kapital och utbildad (”skilled”) arbetskraft, gick från att ha varit substitut till att bli komplementära storheter under den så kallade andra industriella revolutionen efter 1890 (Nilsson 2008, s. 20). Den komplementariteten fanns iakttagen och väl for- mulerad redan av 1872 års kommission:
sjelfva maskinerna fordra för sitt användande insigt hos arbetaren: ju mera invecklade de blifva, desto mera stegras denna fordran …
den teoretiska insigten måste understödja det praktiska handlaget och göra möjligt för detta att hastigare uppnå det mål, som for- dom kunde vinnas endast genom långvarig öfning (Underdånigt betänkande 1876, s. 89–90).
I Danmark, däremot, var det hantverksföreningarna och hantverks- mästarna som blev en dominerande påtryckningsgrupp för ett nytt yrkesutbildningssystem. ”Jernbaronerna” och andra storföretagare fick nöja sig med att komma i andra hand. I Sverige var stödet till storindustrin tydligare. Det formades heller aldrig någon koalition mellan organiserade hantverksintressen och den tidens kunskaps- intensiva industri och i den meningen avvek Sverige från ett väst- europeiskt mönster i slutet av 1800-talet (Nilsson 2008, s. 123).
I båda kommissionerna argumenteras för staten som instrument för implementering av mera och bättre yrkesutbildning. De danska förslagen avseende restaurering av lärlingskontraktet och utgiftsdel- ning mellan arbetsgivare och det offentliga tyder dock på att man tänkte sig en fortsatt begränsad roll för staten. Såväl lärlingar som arbetsgivare tänktes delta i finansieringen, lärlingarna genom att för låg ersättning bidra till produktionen och arbetsgivarna genom att betala lärlingarnas skolgång. I den svenska utredningen öppnades i högre grad för offentlig finansiering. Man ställde upp två alternativ: ”antingen att staten skall helt och hållet öfvertaga afton- och sön- dagsskolorna eller inskränka sig till att uppmuntra kommunerna till sådana skolors inrättande” (Underdånigt betänkande 1876, s. 130–131). Man fastnade för det senare alternativet – men under- strök samtidigt att staten skulle lämna ett årligt bidrag till respek- tive kommun ”ett så stort bidrag, som efter skolans beskaffenhet och omfång finnes skäligt, dock högst till lika stort belopp som det kommunen sjelf tillskjuter”.
Av betydelse var att en organisation med merkantilistiska rötter, Kommerskollegium, spelade en viktig roll i den svenska processen. Kollegiet samt Jernkontoret var de enda organisationer, utom ett antal skolstyrelser, vars omdömen om 1874 års betänkande kom med i riksdagstrycken. Till saken hör att kollegiet fram till 1886 fungerade som överstyrelse för lägre tekniska undervisningsanstalter (Gerentz 1951, s. 339). I själva verket var det kollegiet som begärt
en utredning. De kommitterade fick även förklara sina förslag för just Kommerskollegium i en särskild skrivelse (Yttrande 1876). Allt tyder på att det hade ett starkt inflytande på utredningen.