Yrkesutbildningens
formering i Sverige 1940–1975
Peter Håkansson
&
Anders Nilsson (red.)
Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund info@nordicacademicpress.com www.nordicacademicpress.com
© Nordic Academic Press och författarna 2013 Sättning: Stilbildarna i Mölle, www.sbmolle.com
Omslag: Fugazi form
Omslagsfoto: Sömnadselever vid Malmö stads yrkesskolor, 1960-tal Foto: Malmö stads yrkesskolor/Malmö Stadsarkiv
Tryck: ScandBook, Falun 2013 ISBN 978-91-87351-29-7
Innehåll
Förord 7
1. Introduktion 9
Yrkesutbildningen och den ekonomiska historien Peter Håkansson & Anders Nilsson
2. Yrkesutbildningens utveckling 1940–1975 21
Anders Nilsson
3. De specialiserade yrkesutbildningarna 39
Exemplet skoglig utbildning Fay Lundh Nilsson
4. Lärlingsutbildning – ett alternativ
i yrkesutbildningen 1940–1970 87
Anders Nilsson
5. Övergångsregim och förändring 121
Om ungdomars övergång från skola till arbetsmarknad Peter Håkansson
6. Därför valde Sverige en annan väg än Danmark 155
Historien bakom 1950-talets reformer av yrkesutbildningen Lars Pettersson
Förord
Yrkesutbildningen i gymnasieskolan debatteras ständigt och det riktas ofta kritik mot den. Det är egentligen inte så konstigt, eftersom den ska uppfylla flera olika krav som inte alltid är så lätta att förena. Alla elever på ett yrkesprogram har möjlighet att uppnå grundläggande högskolebehörighet under gymnasieutbildningen, samtidigt som de ska vara väl förberedda för yrkeslivet. Utbildningen ska också underlätta övergången från skola till arbetsliv. Det svenska sättet att organisera yrkesutbildning, som kännetecknas av likställdhet mellan teoretiska och yrkesinriktade program, skolförlagd utbildning och en ganska svag kontakt med arbetslivet, är unikt i ett internationellt perspektiv. Denna ”svenska modell” för yrkesutbildning infördes för mer än fyrtio år sedan och har, trots många reformer, i allt väsentligt behållit sina kännetecken. Hur och varför kom den svenska yrkes-utbildningsmodellen att skapas och utvecklas? För att förstå den svenska modellen måste även dess ursprung och framväxt förstås, något som debatten om yrkesutbildningen ofta missar. Bokens syfte är att ge kunskap om den yrkesutbildning som föregick den svenska modellen, men också att ge nya insikter i de processer som ledde fram till att en helt ny modell etablerades.
Boken är en projektantologi, vilket innebär att vi här presente-rar de viktigaste resultaten från forskningsprojektet Formeringen av den svenska yrkesutbildningen 1940–1975. Forskningsprojektet har finansierats av Vetenskapsrådet (projektnr. 721-2009-4672) och vi vill här passa på att tacka VR för det ekonomiska stödet. Tidigare versioner av kapitlen har presenterats vid vetenskapliga konferenser: kapitel 3 (skoglig utbildning) presenterades vid den femte nordiska utbildningshistoriska konferensen i Umeå 26–28 september 2012 och vid ”Seminar for Research in Universities of Applied Sciences and Vocational Education” i Tammerfors 7–8 november 2012, kapitel 4
(om lärlingsutbildningen) vid Svenska Historikermötet i Göteborg 5–7 maj 2011, medan kapitlen 5 (övergången skola–arbetsliv) och 6 (jämförelse Sverige–Danmark) presenterades vid den femte nordiska utbildningshistoriska konferensen i Umeå 26–28 september 2012. Vi är tacksamma för de konstruktiva diskussioner, kommentarer och synpunkter som deltagarna vid konferenserna fört fram.
Lund i juni 2013 Författarna
Introduktion
Yrkesutbildningen och den ekonomiska historien
Peter Håkansson & Anders Nilsson
Gymnasiereformen år 2011, Gy11, innebar stora förändringar för den svenska yrkesutbildningen. Större vikt skulle nu läggas på de yrkesförberedande inslagen i utbildningen och en reformerad lär-lingsutbildning fanns med som viktig komponent i reformen. Den grundläggande yrkesutbildningen hade under lång tid varit skolför-lagd med en svag anknytning till arbetslivet. Undervisningen hade kännetecknats av såväl en hög andel allmänna ämnen (t.ex. svenska, engelska, matematik och samhällskunskap) som att undervisningen i yrkesämnen i stor utsträckning präglats av ett teoretiskt förhåll-ningssätt. Detta upplägg hade av många bedömare uppfattats som alltför dåligt anpassat till arbetslivet.
Varför hade den svenska yrkesutbildningen sådana särdrag? Detta är den centrala frågan i projektet ”Formeringen av den svenska yrkesutbildningen 1940–1975”. Vår utgångspunkt har varit att de avgörande besluten för den traditionella svenska yrkesutbild-ningsmodellen togs på 1950- och 1960-talen. Det skedde emel-lertid med en hel del paradoxala förtecken. Lärlingsutbildning var aktuell som ett viktigt inslag in på 1960-talet, men försvann sedan ganska obemärkt. Ett annat paradoxalt inslag är hur ställningen för arbetsmarknadens parter försvagades. Parterna hade skaffat sig en stark position i förhållande till yrkesutbildningen i början av 1940-talet. Trots detta byggdes yrkesskolorna från 1960-talet upp efter helt andra utgångspunkter, där staten var den kraftfulle aktören. Ett nytt steg togs med 1971 års gymnasieskola, som bland annat innebar att yrkesskolan integrerades med (det teoretiska)
gymnasiet och med fackskolan. Då försvagades parternas ställning ytterligare, samtidigt som de direkt yrkesförberedande inslagen i utbildningen tunnades ut.
Vi menar att yrkesutbildningen både påverkat och påverkats av den ekonomiska historien och det finns åtminstone två olika teoretiska perspektiv som kan användas. Det ena är det struktur-analytiska perspektivet som utgår från att ekonomin förändras i cykler. En insikt och förståelse som projektet har gett är att yrkes-utbildningen inte alltid entydigt följt dessa cykler, och framförallt inte för alla branscher samtidigt. Skogsindustrin, som exempel, påbörjade sin mekanisering mycket senare än många andra bran-scher i Sverige. Däremot kom behovet av utbildning (i stort sett) att följa branschens mekanisering.
Det andra perspektivet är det nyinstitutionella. Detta perspektiv har delvis andra utgångspunkter där utvecklingen av en institution inte alltid motsvaras av vad som tycks mest rationellt. Istället är det uppfattningar, normer, risk och värdesystem som spelar in när institutioner skapas och upprätthålls (North 2005). I det följande presenterar vi dessa teoretiska perspektiv för att undersöka deras relation till yrkesutbildningens formering 1940–1975.
Ekonomins strukturella förändring
Den period som antologin omfattar, 1940–1975, är motiverad av att det skapades nya förutsättningar för yrkesutbildningen såväl i början av 1940-talet som under åren kring 1970. Detta sammanfaller nästan, men inte helt, med en period när den ekonomiska tillväxten var hög i Sverige. Mellan 1930 och 1975 ökade bruttonationalpro-dukten per capita med i genomsnitt drygt 3 procent per år, vilket få om ens några andra länder uppnådde (Schön 2007). Det finns flera olika delförklaringar till den gynnsamma ekonomiska utvecklingen, som exempelvis att en lyckosam monetär politik bidrog till att Sve-rige klarade 30-talskrisen relativt väl; att landet hade råvaror och industriprodukter som det rådde stor efterfrågan på under Europas återuppbyggnad efter det andra världskriget; eller att Sverige lyckades hämta in mycket av USA:s teknologiska försprång bättre än många andra länder under 1950- och 1960-talen. Sådana delförklaringar kan
i stor utsträckning föras tillbaka på en mer grundläggande omstän-dighet, nämligen att de strukturella förutsättningarna i ekonomin var gynnsamma för ekonomisk tillväxt.
Varför var det så? För att närma oss ett svar på den frågan ska vi stödja oss på en generalisering av den svenska ekonomiska utveck-lingen som framförallt Lennart Schön arbetat fram. Den utgår från att ekonomisk tillväxt har två huvudkomponenter: förnyelse och effektivisering. Förnyelse handlar om att göra något annorlunda och bättre, medan effektivisering består i att förbättra det redan existerande. Förnyelse leder till strukturell omvandling och nya tillväxtmönster, men för att tillväxten ska bestå krävs rationalisering och effektivisering. Det kan också uttryckas så att under förnyelse-faser förekommer det ett omfattande nyföretagande där nya idéer förverkligas, medan perioder av effektivisering kännetecknas mer av konsolideringar med stora och stabila företag. Den uppnådda effektiviteten och stabiliteten medför emellertid också stelheter och ett fasthållande vid den etablerade strukturen. När nya produkter, metoder och konkurrentländer dyker upp utlöses en djup så kallad strukturkris, där mycket av den gamla strukturen rensas ut. Sam-tidigt skapas nya förutsättningar för nyföretagande och nya idéer, dvs. ännu en förnyelsefas. Schön har identifierat stora kriser som uppträtt med viss regelbundenhet (40–50 år) och två av dessa kriser avgränsar den period som antologin omfattar. Den höga tillväxten 1930–1975 inleds med den djupa 30-talskrisen och avslutas med den utdragna 70-talskrisen. Åren däremellan utgör en strukturperiod som kan benämnas det industriella samhällets höjdpunkt (Schön 2007). Det är därför helt naturligt att både den dåtida diskussionen och antologibidragen domineras av yrkesutbildning för industrin.
Den strukturanalytiska modellen är relevant för studierna i den här antologin av ytterligare två skäl. Ett är att under effektiviserings-perioder förlängs planeringshorisonten. De produkter och metoder som introducerades under förnyelsefasen har blivit välkända och både företagare och samhällsplanerare har skaffat sig en god uppfattning om vilken kompetens som behövs. Då blir det lättare att fatta lång-siktiga beslut om utbildningsväsendets inriktning, något som var mycket påtagligt åren kring 1960 (Waldow 2008). Det andra skälet är att olika slags kunskap och kompetens efterfrågas i de skilda faserna
(Svensson 1995, Pettersson 1983, Olofsson 2010). Under faser där förnyelse är det dominerande inslaget är efterfrågan på arbetskraft med hög kompetens relativt stark. Efterfrågan gäller i första hand yrkesspecifik kompetens kring nya produkter och processer, men antalet individer med sådan kompetens är inledningsvis ganska litet och det kommer att råda stor konkurrens om dem på arbetsmarkna-den. Efterfrågan är därför hög även på individer med hög generell kompetens, eftersom dessa kan förväntas ha lätt att tillgodogöra sig företagsspecifik utbildning på nya tekniker och metoder. Osäkerhet om vilka nya produkter och processer som kommer att lyckas medför att det är svårt att avgöra exakt vilken kompetens som kommer att efterfrågas framöver, vilket bidrar till hög efterfrågan på individer med hög generell kompetens, men också till att många företag är beredda att ta på sig betydande utbildningskostnader. När känne-domen om de nya produkterna och processerna sprider sig alltmer, både inom landet och internationellt, ökar konkurrensen. För att hävda sig i den ökande konkurrensen måste företagen effektivisera sin produktion. Det innebär ökad mekanisering och specialisering där allt fler arbetsuppgifter kan utföras av arbetskraft utan special-kompetens (och som därmed är relativt billig). Då ökar, relativt sett, efterfrågan på arbetskraft som kan ges en avgränsad kompetens genom korta, specialiserade utbildningar. Yrkesskolans heltidskurser, som expanderade mycket kraftigt från slutet av 1950-talet, var av just sådan karaktär. De var i allmänhet ett eller två år långa och inriktade på att ge en grundläggande yrkesutbildning för ett specifikt yrke. Företagen kan ytterligare minska sina kostnader om samhället kan förmås ta ansvaret och kostnaden för sådana utbildningar, vilket var vad som skedde från slutet av 1950-talet (se kapitel 6).
Ny institutionell teori
Begreppet ny institutionell ekonomi (New Institutional Economics, NIE) slog igenom i början av 1990-talet och brukar kopplas till namn som Douglass North, Ronald Coase och Oliver Williamson. Skill-naden mot ”gammal” institutionell teori, som brukar få företrädas av t.ex. Thorstein Veblen och John R. Commons, brukar sägas vara att man har inkorporerat en institutionell teori med den neoklassiska
ekonomiska teorin genom att använda transaktionskostnader, risk och begränsad rationalitet (Williamson 2000). Genom att intro-ducera dessa begrepp ges existensen av institutioner en förklaring. En fråga som skapat en viss diskussion har handlat om hur man ska definiera en institution. Douglass North menar att en institu-tion är betydligt mer än vad man kanske i dagligt tal brukar mena. En institution bör istället definieras som ”spelets regler” och kanske inte först och främst som ”spelaren”. Genom att definiera en insti-tution som spelets regler förstår vi dessutom att vi kan tänka oss en taxonomi med formella institutioner (dvs. lagar och skrivna regler) och informella institutioner (normer, värderingar, tradition) (North 1990). Synen på institutionen som spelets regler är användbar när det gäller yrkesutbildningen 1940–1975. Yrkesutbildningen under den här perioden är inte en aktör, utan kan uppfattas som ett väldigt heterogent system, där flera parallella utbildningsmodeller existerar samtidigt. Däremot kan man troligen hävda att dessa olika model-ler var tvungna att förhålla sig till varandra i vad vi kan kalla för ett institutionellt ramverk.
Det finns flera gemensamma drag i den nyinstitutionella teorin och den strukturanalytiska modellen. Båda poängterar den centrala roll innovationer spelar. I strukturanalysen är viktiga innovationer (Dahmén 1950) eller General Purpose Technologies (Bresnahan & Trajtenberg 1995) av avgörande betydelse när nya utvecklingsblock som kan bära en hel strukturcykel etableras. Exempel är utvecklings-blocken kring ångmaskinen eller mikroprocessorn, eller för den period som här studeras, kring elektriciteten och bilismen (Schön 2007). På ett liknande sätt har ny kunskap och innovationer en mycket central roll i Douglass Norths modell för att förklara institutionell förändring. På en konkurrensutsatt marknad måste organisationer sträva efter bättre lösningar, dvs. innovationer. Implementeringen av framgångsrika innovationer medför, möjligen med viss fördröj-ning, institutionell förändring. De båda synsätten har kopplats sam-man på ett fruktbart sätt i en analys av institutionell förändring på den svenska arbetsmarknaden med den talande titeln Spelets regler. Christer Lundh hävdar att det är ”slående att även den institutio-nella utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden tycks uppvisa ett cykliskt mönster som delvis följer strukturcykelns förlopp” (Lundh
2010, s. 36). Det handlar inte om något deterministiskt samband och utvecklingen av det som brukar kallas för ”den svenska arbets-marknadsmodellen” visar både på kopplingar mellan strukturell och institutionell förändring och avvikelser från strukturcykeln. Det skulle föra alldeles för långt att gå in på detaljer, men för yrkesutbildning-ens del är det viktigt att peka på det huvudavtal, Saltsjöbadsavtalet, som slöts mellan LO och SAF 1938. Det bildade utgångspunkt för avtal inom flera områden, bland annat gällande yrkesutbildning (se kapitel 2). Samordnade löneförhandlingar blev emellertid reguljära först efter 1956 (Lundh 2010) och därmed ökade också pressen på företagen att rationalisera och effektivisera.
Det är alltså möjligt att förena strukturmodellen med institutio-nell teori men det finns också skillnader mellan de båda synsätten, främst Norths fokus på värderingar (beliefs) och människans upp-fattningsförmåga (cognition). Det är våra värderingar som styr både vilka formella regelverk som skapas och de normer som utvecklas. Våra värderingar är i sin tur en funktion av vår uppfattningsförmåga. Som exempel kan nämnas synen på barnet som ett skolbarn. Under 1800-talet var den allmänna uppfattningen att barn skulle jobba. Från slutet av 1800-talet förändras detta synsätt och under början av 1900-talet sprider sig istället synen på det moderna barnet som ett skolbarn. Med detta synsätt var den naturliga platsen för ett barn att vara på dagarna inte längre arbetsplatsen, utan skolan (Schrumpf 1997). Även våra uppfattningar när det gäller vad som är lämpligt för tonåringar har förändrats över tid. Idag kan det snarast uppfattas som ”naturligt” att tonåringen befinner sig i utbildning under hela tonårsperioden. Tidigare i historien har det inte varit så.
Människans mentala förmåga skapar därigenom begränsningar för vilka utvecklingar som är möjliga. Vi får vad man skulle kunna kalla en ”mental spårbundenhet” – det måste vara möjligt att tänka, för att det ska vara möjligt att göra. Yrkesutbildningens historia 1940–1975 visar det med tydlighet. De första stegen mot en skol-förlagd yrkesutbildning togs redan 1918 då lärlingsskolan och yrkes-skolan etablerades. Därefter kom verkstadsyrkes-skolans olika former; först kommunala verkstadsskolan och därefter verkstadsskolan för arbetslös ungdom. Införandet av centrala verkstadsskolan i början på 1940-talet och enhetsskolan i början på 1950-talet innebar troligen
att det blev möjligt att tänka sig skolförlagd yrkesutbildning i stor skala. Fram till 1950-talet var annars den gängse uppfattningen att yrkesutbildningen bäst sköttes ute på företagen.
Om vi då tänker oss yrkesutbildningen som ett institutionellt ramverk, vad skulle då detta ge? En sak som skulle framkomma tydligare är att det inom det institutionella ramverket finns ett organisatoriskt ramverk. Som exempel kan nämnas att det inom yrkesutbildningen 1940–1975 fanns många aktörer (organisationer). Även om yrkesutbildningen som system kan sägas ha varit relativt heterogent, till skillnad från den struktur som införs i och med 1971 års linjegymnasium, var aktörerna trots allt tvungna att förhålla sig till det institutionella ramverket. Detta ramverk bestod av både for-mella institutioner och inforfor-mella restriktioner. De forfor-mella delarna är relativt enkla att se. Det är de lagar och instruktioner som styr de olika verksamheterna. Det handlar om formellt undertecknade avtal, som t.ex. skollagen, instruktioner från myndigheter eller arbetsmarknadens parters avtal, som på ett formellt och explicit plan reglerar verksamheterna. Men en verksamhet styrs ju inte bara av formella regler. Även informella restriktioner, t.ex. normer, värde-ringar och tradition, har betydelse för hur institutionen fungerar. Nilsson tar upp att intresset bland ungdomarna är ganska begränsat när det gäller lärlingsutbildning (se kapitel 4). Det är förmodligen ungdomarnas informella restriktioner som påverkar deras intresse för en lärlingsutbildning. Även ett allt större intresse för teoretisk utbildning bland ungdomarna under 1960-talet kan tolkas som en normförändring. Denna normförändring har stor betydelse för framväxten av den integrerade gymnasieskolan i början av 1970-talet.
Om vi sammanfattar vad det är som förändrar institutionen yrkes-utbildning 1940–1975 utifrån Douglass Norths perspektiv blir två faktorer viktiga att peka på. Det första är att Sverige går igenom en teknisk förändring under perioden som genererar ny kunskap. Denna nya kunskap förändrar synen på utbildning och framförallt synen på utbildningens betydelse. Som Nilsson pekar på (se kapitel 2) går yrkesutbildningsfrågan under perioden från att ha varit en fråga för arbetslivet till att bli en samhällsfråga med staten som huvudansvarig. Detta förändrade fokus framträder även i flera statliga utredningar samt i den förändrade synen på lärlingsutbildningen.
Den andra faktorn är vad vi vill kalla för ”mental spårbunden-het”. Fram till 1950-talet var det den frivilliga lärlingsmodellen som dominerade i yrkesutbildningsmedvetandet. Tanken på en lärlingslag, lik den i Danmark, hade visserligen sedan länge avskrivits från agendan, men kvar i ett slags kollektivt medvetande var en frivillig lärlingsmodell. Modellen hade visserligen fått mycket kritik, men andra storskaliga alternativ tycktes inte möjliga. Olika former av skolförlagd utbildning hade dittills varit en ganska marginell före-teelse, men de existerade. Med sin blotta existens visade de att det var möjligt att bedriva skolförlagd yrkesutbildning på heltid och de bidrog till andra uppfattningar om hur det var möjligt att bedriva yrkesutbildning. De uppfattningarna fick genomslag när de yttre förutsättningarna ändrades under 1950-talet.
Yrkesutbildningens formering och förändring
Frågan om förändring bör vara central inom all historisk forskning och den har, som sagt, varit helt central i det här projektet. Frågan om förändring genomsyrar också samtliga kapitel i antologin. Man kan dock se på förändring på olika sätt och med olika perspektiv. En fråga som kan diskuteras är huruvida historiska förlopp och för-ändringsprocesser kan förklaras genom förenklade modeller eller om det är helt omöjligt att förklara förändring då historien innehåller ett så stort antal oförutsägbara variabler. Om det senare skulle gälla går det ju inte att hitta generella förklaringar, utan istället måste varje historisk berättelse förstås utifrån sina speciella förutsättningar.
Utgångspunkten i det här projektet ligger mitt emellan dessa ytter-ligheter. Visst krävs det förenklingar och modeller för att förstå för-ändring – för vi vill ju nå generella förklaringar. Samtidigt krävs det en ingående historisk kunskap om processerna. Verkligheten är mer komplicerad än att ett fåtal variabler skulle kunna förklara stora och viktiga förändringsprocesser. Antologibidragen innehåller både en vilja att förklara förändring i mer generella termer genom att använda modeller och teorier, och en vilja att beskriva och berätta en historia. I kapitel 2 görs en mer översiktlig beskrivning av yrkesutbild-ningens förändring. Det visas med tydlighet i kapitlet att marschen mot den skolförlagda yrkesutbildningen var en ganska lång marsch
på över 50 år; från 1918 års beslut om lärlings- och yrkesskola till 1971 års beslut om en integrerad gymnasieskola. Som kapitel 2 visar har vägen inte varit spikrak, utan istället varit delvis krokig. Kapitel 2 berättar således historien om svensk yrkesutbildning och denna berättelse ligger sedan till grund för de kapitel som kommer därefter.
Lundh Nilsson använder i kapitel 3 den skogliga utbildningen som en fallstudie på en yrkesutbildning i en specifik bransch. Yrkes-utbildningarna ser inte likadana ut och det finns stora skillnader mellan olika branscher. Därför är det viktigt att mer i detalj kunna gå in och studera yrkesutbildningen inom en speciell bransch, annars riskerar vi att beskriva ett ”medelvärde” som kanske inte finns. Vidare är det även viktigt att fokusera på en särskild bransch då yrkesutbildningen ska placeras i ett ekonomisk-historiskt sam-manhang. I kapitel 3 använder Lundh Nilsson ett strukturanalytiskt perspektiv för att placera in yrkesutbildningen inom branschen i ett sådant sammanhang. Det blir tydligt att det finns omvandlings- och rationaliseringsfaser inom branschen som även påverkar yrkesut-bildningen. Genom att använda ett strukturanalytiskt perspektiv kan vår förståelse för yrkesutbildningens relation till branschens förutsättningar öka.
Kapitel 4 beskriver lärlingsutbildningens uppgång och fall. Lär-lingsutbildningen var ett högst levande och reellt alternativ till skolförlagd yrkesutbildning fram till 1960-talet och den avgörande stöten mot lärlingsutbildningen kom först med beslutet om 1971 års integrerade gymnasieskola. Även lärlingsutbildningens långsamma avsomnande kan placeras i ett strukturanalytiskt sammanhang. Från 1950-talet förändrades industristrukturerna och det fordistiska produktionssättet gjorde sitt intåg. Sverige var särskilt väl anpassat till denna typ av produktionsstruktur som krävde stora produk-tionsenheter. Detta innebar även att den typ av specialkunskap som en lärlingsutbildning gav inte längre efterfrågades på samma sätt. Istället fanns det ett större behov av en mer homogen arbetskraft med generella kunskaper. Detta var kunskaper som troligen bättre kunde förmedlas av skolförlagd yrkesutbildning på heltid.
Kapitel 5 och kapitel 6 använder båda en modell med spårbun-denhet och punkterad jämvikt för att förklara förändringar. I båda kapitlen används Kathleen Thelens perspektiv att det visserligen
existerar en spårbundenhet, men att denna spårbundenhet kan bry-tas vid vissa avgörande punkter (critical junctures) (Thelen 2004). Utfallet vid dessa avgörande punkter avgörs av kontrahenternas styrkeförhållande vid detta tillfälle.
Kapitel 5 vidgar perspektivet något utanför yrkesutbildningen och diskuterar även andra faktorer som har betydelse för ungdomars övergång från skolan till arbetsmarknaden. Det som kan anses vara speciellt för den svenska arbetsmarknaden, förutom den skolför-lagda yrkesutbildningen, är en sammanpressad lönestruktur och omfattande trygghetslagstiftning. En sammanpressad lönestruktur var ett mindre problem med ett fordistiskt produktionssätt då det fanns en större efterfrågan på en homogen arbetskraft. Även en skolförlagd yrkesutbildning och omfattande trygghetslagstiftning kan tänkas ha varit fördelaktigt i ett fordistiskt produktionssätt. Däremot har dessa komponenter troligen inneburit problem när efterfrågan i allt större utsträckning istället gått mot en alltmer diversifierad arbetskraft. I kapitel 5 ställs frågan varför den speciella svenska övergångsregimen utvecklas som den gör och slutsatsen är att det är en rad olika exogena och endogena faktorer. Det går således inte att peka på en ensam faktor för att förklara den svenska övergångsregimens utveckling.
I kapitel 6 ställer Lars Pettersson frågan varför Danmark och Sverige utvecklade helt olika typer av yrkesutbildning. Tidigare forskning har fokuserat mycket på vad som hände under 1950-talet, men Pettersson menar att denna skillnad uppstod långt tidigare. Han kan visa, på grundval av en dansk och en svensk utredning som genomfördes under 1870-talet, att det fanns tydliga skillnader redan då. Det gällde både synen på yrkesutbildning och förhållandet till hantverket respektive storindustrin. Genom att hantverksföre-ningarna var en tydlig maktfaktor i Danmark och även fick gehör för sina synpunkter, blev också lärlingsutbildningen en reglerad utbildningsform av betydelse. I Sverige, däremot, hade storindu-strin en större maktposition och för storindustorindu-strin var en lagreglerad lärlingsutbildning inte önskvärd. De olika maktpositioner som olika spelare hade under en tidigare period av historien kom att få betydelse under lång tid framöver. Det är från de utgångspunk-terna fullt logiskt att Danmark har en lärlingsbaserad och Sverige
en skolbaserad yrkesutbildning. Det anmärkningsvärda är enligt Pettersson att det tog så lång tid för den skolförlagda yrkesutbild-ningen att slå igenom i Sverige.
Referenser
Bresnahan, T. & Trajtenberg, M. (1995), ”General purpose technologies ‘Engines of growth’”, Journal of Econometrics, vol. 65.
Dahmén, E. (1988), ”Development Blocks in Industrial Economics”, The Scandinavian Economic History Review, vol. 36.
Lundh, C. (2010), Spelets regler. Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden 1850–2000 (andra upplagan). Stockholm: SNS Förlag. North, D. C. (1990), Institutions, Institutional Change and Economic
Perfor-mance. Cambridge: Press Syndicatee of the University of Cambridge. North, D. C. (2005), Understanding the process of economic change. Princeton,
N.J.: Princeton University Press.
Olofsson, J. (2010), Krisen i skolan. Utbildning i politiken och i praktiken. Umeå: Borea bokförlag.
Pettersson, L. (1983), Ingenjörsutbildning och kapitalbildning 1933–1973. Skrifter utgivna av Ekonomisk-historiska föreningen, vol. XXXIX, Lund. Schrumpf, E. (1997). ”From full-time to part-time: Working children in
Nor-way from the nineteenth to the twentieth century” i de Coninck-Smith, N., Sandin, B. & Schrumpf, E. (red.) Industrious children: work and childhood in the Nordic countries 1850–1990. Odense: Odense Univ. Press.
Schön, L. (2007), En modern svensk ekonomisk historia: tillväxt och omvandling under två sekel (andra upplagan). Stockholm: SNS Förlag.
Svensson, L. (1995), Closing the Gender Gap; determinants of change in the female-to-male blue collar wage ratio in Swedish manufacturing. Skrifter utgivna av Ekonomisk-historiska föreningen, vol. LXXI, Lund.
Thelen, K. (2004), How institutions evolve: the political economy of skills in Germany, Britain, the United States, and Japan. Cambridge: Cambridge University Press.
Waldow, F. (2008), Utbildningspolitik, ekonomi och internationella utbildnings-trender i Sverige 1930–2000. Stockholm: Stockholms universitets förlag. Williamson, O. E. (2000), ”The New Institutional Economics: Taking Stock,
Yrkesutbildningens
utveckling 1940–1975
Anders Nilsson
Under perioden förändrades systemet för yrkesutbildning i grun-den. Det här kapitlet ger en översikt av de viktiga reformerna och behandlar kortfattat deras konsekvenser. Det bygger på offentliga utredningar, offentlig statistik och tidigare forskningsresultat. Syftet är att ge ett underlag för framställningarna i de följande mer spe-cialiserade kapitlen.
Yrkesutbildningen kring 1940
Den yrkesutbildning som fanns 1940 bestod av två huvuddelar. Den första och viktigaste utgjordes av ett lärlingssystem inom industri och hantverk samt inom vissa serviceyrken. Det hade sina rötter i det förmoderna skråsystemet, men de särskilda lagar och regler som hade kringgärdat lärlingsinstitutionen hade avskaffats tillsammans med de sista skråprivilegierna 1864. Flera andra länder införde en modern form av lärlingslagstiftning i slutet av 1800- och början av 1900-talet, men detta skedde aldrig i Sverige. Här hade i stället parterna på arbetsmarknaden sedan tidigt 1900-tal börjat sluta kollektivavtal gällande lärlingar inom industrin. Antalet lärlingar som berördes av sådana avtal i början av 1920-talet var cirka 40 000 och kring 1950 handlade det om ungefär 15 000 lärlingar. På lång sikt var alltså lärlingsutbildningen på nedgång men utvecklingen var långt ifrån rätlinjig. Lärlingsutbildningen behandlas i kapitel 3.
Yrkesutbildningens andra huvuddel hade i allt väsentligt kommit på plats efter ett riksdagsbeslut 1918. Då infördes ett system med lärlings- och yrkesskolor som i första hand var avsedda för ung-domar med anställning inom industri, hantverk, handel eller husligt
arbete. Den grundläggande utbildningen skedde i lärlingsskolorna som var avsedda för minderåriga, det vill säga ungdomar under 18 år. Undervisningen i lärlingsskolan var begränsad till 10–12 tim-mar per vecka och bedrevs i allmänhet på sena eftermiddagar eller under kvällar för att det skulle vara möjligt för de yrkesverksamma ungdomarna att delta i undervisningen. Ålderskravet mjukades upp 1921 så att även äldre personer kunde delta i undervisningen vilket fick stora konsekvenser för utbildningsvolymen. Redan 1926 var antalet kursdeltagare i kurser avsedda för äldre (dvs. över 18 år) större än antalet i den egentliga lärlingsskolan och den ojämna (och oavsedda) åldersfördelningen förstärktes framöver. Läsåret 1934/35 var antalet kursdeltagare i de kommunala lärlingsskolorna som var över 18 år dubbelt så många som de yngre och 1943/44 var de äldre nästan fyra gånger så många som de yngre (SCB 1984, tabell 12). Yrkesskolan var en slags påbyggnad till lärlingsskolan, där anställda med längre praktisk erfarenhet fick teoretisk undervisning med praktiskt ändamål. Undervisningen kunde bedrivas i olika former och med stor variation i antal timmar per vecka och veckor per år. Yrkesskolorna blev aldrig särskilt omfattande. Under 1920-talet handlade det om ett par tusen kursdeltagare per år. Dock ökade verksamheten med den stigande arbetslösheten under 1930-talet till 6 000–8 000 kursdeltagare (SCB 1984, tabell 10 och 12).
Verksamheten i lärlings- och yrkesskolorna byggde på att del-tagarna var yrkesaktiva och den var avsedd som ett komplement till det lärande som skedde (eller borde ha skett) på arbetsplatsen. Men det var inte alltid så enkelt för ungdomar att få arbete direkt efter folkskolan och 1921 infördes en ny skolform, verkstadsskolan, som var avsedd för just denna kategori. Verkstadsskolorna bedrevs på heltid och omfattade både praktisk och teoretisk undervisning. Utbildningstiden varierade från ett till fyra år. I det senare fallet gav verkstadsskolan en fullständig yrkesutbildning. Från 1936 inrättades särskilda verkstadsskolor för arbetslös ungdom i de regioner som drabbades särskilt hårt av 1930-talskrisen (Blekinge, Bohuslän och Västernorrland).
Den avtalsreglerade lärlingsutbildningen i kombination med lärlings/yrkesskolorna och verkstadsskolorna kan sägas ha utgjort kärnan i det svenska yrkesutbildningssystemet under
mellankrigs-tiden, men det fanns en stor mängd andra inrättningar för yrkes-utbildning, ofta inom ett ganska snävt område. Inom ”de areella näringarna” fanns trädgårds-, skogsbruks- och lantbruksskolor. Dit bör även lantmanna- och lanthushållsskolorna räknas. Dessa båda skolformer hade ofta stark anknytning till folkhögskolorna där det även fanns andra former av yrkesinriktad utbildning (Lundh Nilsson 2010). Vidare fanns det navigationsskolor, särskilda tekniska skolor (som varken ska förväxlas med lärlings/yrkesskolorna eller med de tekniska gymnasierna) och särskilt inom handelsområdet ett flertal privata institut som inte stod under överinseende av någon statlig myndighet. I den fortsatta framställningen kommer vi emellertid att i allt väsentligt begränsa oss till den ovan nämnda ”kärnan”.
De omdömen som finns om yrkesutbildningen under mellan-krigstiden är inte fördelaktiga. En sentida bedömare som Anders Hedman hävdar i sin avhandling att kvaliteten generellt sett var låg och att lärlingsskolan snarast blev en marginell företeelse, inte minst på grund av bristfällig finansiering (Hedman 2001). Den samtida kritiken var inte heller nådig. Rationaliseringsutredningen som hade tillsatts 1938 hävdade att den existerande yrkesutbildningen inte till-godosåg näringslivets behov av arbetskraft. Kravet på yrkesskicklighet hade, särskilt inom industrin, förskjutits i riktning mot högre kvali-fikationer än vad den existerande utbildningen försåg ungdomarna med. Förutom ökade krav på teknisk skicklighet hade också kraven på ”intelligens, vakenhet och påpasslighet” ökat (SOU 1939:14, s. 384–385). Utredningen hävdade att en effektivare organisation för yrkesutbildningen behövde skapas. Även Verkstadsskole utredningen hade kritiska synpunkter och man föreslog, bland annat mot den bakgrunden, att en särskild myndighet för yrkesutbildning skulle bildas (SOU 1938:54).
Nya förutsättningar för yrkesutbildningen
Redan innan den nya myndigheten bildades hade en ny skolform etablerats 1941, de centrala verkstadsskolorna, med omfattande hel-tidsutbildning. Verkstadsskolor hade funnits sedan tidigt 1920-tal men de fanns nästan undantagslöst i de större städerna och försåg enbart det lokala näringslivet med kvalificerad arbetskraft. De nya
skolorna gav ökade möjligheter till yrkesutbildning för ungdomar på landsbygden och många elever var inackorderade under studietiden (Statens arbetsmarknadskommission 1947).
Beslutet om den särskilda myndigheten togs av Riksdagen 1943 och den 1 januari 1944 inledde Kungl. överstyrelsen för yrkesutbild-ning (KÖY) sin verksamhet. I den var arbetsmarknadens parter väl representerade (Olofsson 1997). Tillkomsten av KÖY innebar också att yrkesutbildningsstatistiken blev mer kontinuerlig (SCB 1984). Något förvånande medförde inte den organisatoriska förändringen att 1921 års stadga för yrkesutbildningen ändrades. Trots det kom yrkesutbildningen under 1940- och 1950-talen att präglas av en helt ny dynamik, med nya samarbetsformer mellan näringsliv och skola och en kraftig kvantitativ ökning av antalet elever i yrkesutbildning. Utvecklingen berodde delvis på att den nya myndigheten kunde driva frågor på ett annat sätt än tidigare, men den främsta anled-ningen till den nya dynamiken var att de dominerande parterna på arbetsmarknaden engagerade sig djupt i yrkesutbildningsfrågorna. LO och SAF slöt 1938 ett huvudavtal, det så kallade Saltsjöbads-avtalet, som blev grunden för avtal inom olika områden. Ett av de viktigaste var yrkesutbildningen eftersom parterna ansåg att bristen på yrkesutbildad arbetskraft var ett hot mot industrins utveckling. En särskild kommitté, Arbetsmarknadsorganisationernas yrkes-utbildningskommitté, tillsattes 1939. Dess arbete försenades av kriget (Arbetsmarknadens yrkesråd 1994) men 1944 presenterades kommitténs förslag i ett betänkande. Detta kom att bilda utgångs-punkt för parternas samarbete under ett antal år framöver. Förslaget sammanfattades på följande sätt: ”Målet för yrkesutbildningen är att tillgodose näringslivets behov av utbildad arbetskraft genom en lärlingsutbildning” (AY 1944:109). I första hand skulle näringslivets egna utbildningsmöjligheter utnyttjas, kompletterad med teoretisk undervisning på deltid i enskilda eller kommunala skolor. Kommittén konstaterade emellertid också att samarbetet mellan skola och när-ingsliv inte fungerade på ett önskvärt sätt och föreslog flera åtgärder för att förbättra detta, till exempel att inrätta särskilda yrkesskol-nämnder där arbetsmarknadens parter kunde ha flera ledamöter och att lärarna vid yrkesskolorna skulle ges möjligheter att praktisera vid olika företag för att uppdatera sig inom yrket. Kommittén underströk
även betydelsen av en utbyggd yrkesvägledning och förespråkade en kraftigt utökad upplysningsverksamhet om yrkesutbildningen ”för att övervinna det motstånd, som på olika håll kan förefinnas i dessa frågor” (AY 1944:107).
Den del av yrkesutbildningen som expanderade mest var deltidsun-dervisningen. Denna var avsedd för yrkesverksamma ungdomar och undervisningen sågs som ett viktigt komplement i upplärningen till yrkesskickliga arbetare. Antalet deltidselever vid kommunala och enskilda yrkesskolor mer än fördubblades mellan 1943 och 1955, från 38 000 till 93 000 (se figur 2.1). Det skulle kunna tolkas som att komplementet till lärlingsutbildning expanderade kraftigt och att därför även huvuddelen, själva lärlingsutbildningen, gjorde det. Men kommitténs förslag syftade framför allt till att tillgodose industrins behov av arbetskraft och om man bryter ner elevantalet på olika inriktningar blir bilden delvis annorlunda. År 1947, första året då en sådan nedbrytning kan göras, utgjorde eleverna inom industri och hantverk inte mer än 26 procent av samtliga deltidselever och 1955 hade andelen sjunkit till 21 procent. Det var inom de andra inriktningarna, husligt arbete respektive handel, som de stora ökning-arna hade skett (SCB 1984, tabell 19). Överhuvudtaget var intresset för den husliga undervisningen stort, inte minst sömnadskurser, men det existerade knappast något samarbete mellan näringslivet och denna del av yrkesutbildningen (SOU 1954). Dessutom hade
Figur 2.1. Antalet elever vid kommunala och enskilda yrkesskolor samt cen-trala verkstadsskolor 1943–1955. Källa: SCB 1984, tabell 17.
yrkesutbildningen i ökande utsträckning blivit dominerad av äldre elever. Det var ingen ny utveckling; redan under 1930-talet var det fler äldre1 än yngre deltagare inom yrkesutbildningen, men läsåret
1951/52 var andelen över 80 procent. Det handlade framförallt om ”unga vuxna” (18–24 år) och det bör nog tolkas som att signalerna på arbetsmarknaden trots allt gick fram (Nilsson 2013). Många ungdomar som började förvärvsarbeta direkt efter skolan insåg efter några år att en yrkesutbildning gav stora fördelar.
Den relativt svaga utvecklingen av antalet deltidselever på kurser inriktade mot industri och hantverk återspeglar det stagnerande intresset för lärlingsutbildning (se kapitel 3). Det innebar visser-ligen inte att det totala intresset för industriell yrkesutbildning minskade. Elevantalet på yrkesskolans heltidskurser med inriktning mot industri och hantverk (inklusive de centrala verkstadsskolorna) ökade från knappt 7 000 år 1947 till drygt 11 000 år 1955. Men
Sverige tillämpade tidigt en, internationellt sett, ovanligt bred definition av begreppet ”yrkesutbildning” med utbildningar som riktade sig mot både tra-ditionellt manliga och tratra-ditionellt kvinnliga yrken och sysselsättningar. På 1950- och 1960-talen var det ungefär lika många kvinnor som män som deltog i yrkesutbildning men utbildningsvalen var könsstereotypa. Sömnadskursen på Malmö yrkesskola i början av 1960-talet hade enbart kvinnliga elever. Foto: Malmö stads yrkesskolor/Malmö stadsarkiv.
totalt sett var rekryteringen till industri- och hantverksutbildningar långt mindre än önskvärt. Arbetsmarknadens parter hade lagt ner en hel del resurser på att informera om och propagera för yrkesut-bildning inom industrin, men resultatet var alltså inte tillfredsstäl-lande (Lundahl 1997). Det var en viktig bakgrund till tillsättandet av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga.
1955 års reform: en mångfald inom yrkesutbildningen
Men det var inte den enda anledningen. 1950-talets stora utredning om yrkesutbildningen tillsattes som en följd av de stora utbild-ningsreformer som förbereddes åren runt 1950. På grundval av förslag från 1946 års skolkommission fattade Riksdagen år 1950 ett principbeslut om förlängning av skolplikten till nio år och att en försöksverksamhet med enhetsskola skulle inledas (Richardson 2004). De sakkunniga skulle lämna förslag till hur yrkesskolornas undervisning kunde knytas närmare till den allmänbildande skolan, men också till hur anknytningen till näringslivets yrkesutbildning kunde ordnas. Man underströk att ett väl fungerande samarbete var nödvändigt för en effektiv yrkesutbildning: ”Yrkesutbildning, som helt förlägges till skola, kan aldrig bli en fullständig utbildning” (SOU 1954:80).Trots att antalet lärlingar var större än antalet heltidselever vid yrkesskolorna2 ägnades lärlingsfrågan relativt begränsad
uppmärksam-het. En anledning till det var att de sakkunniga tydligt markerade att yrkesutbildning på arbetsplatserna skulle regleras av arbetsmarknadens parter (se även kapitel 3). Grundmotivet var emellertid ett annat: utredningens huvudlinje var att den skolförlagda yrkesutbildningen skulle expandera, och det fanns flera skäl till det. Man konstaterade att skolplikten höll på att förlängas i omvärlden så att skolplikten förväntades bli ”minst nio och ibland ända upp till tolv år” (SOU 1954:11, s. 15). I denna ungdomsskola, som alltså redan fanns i omvärlden och förväntades komma till stånd även i Sverige, skulle det finnas alternativa linjer som inriktades på olika studiemål. På de yrkesinriktade linjerna skulle delar av den grundläggande praktiska utbildningen brytas ut från företagen och läggas in i skolan. Ett skäl till att företagen inte längre var så villiga att svara för praktisk
utbild-ning var att utrustutbild-ningen var alltför dyrbar för att man skulle riskera den genom att låta outbildade ungdomar sköta den. Ett annat skäl var förändringar i arbetslivet. Utredningen identifierade fyra grupper som hade användning för yrkesutbildning: hantverkare och annan yrkeskunnig personal, specialister (t.ex. sättare), tempoarbetare samt vissa grov- och diversearbetare. De två första grupperna var de som den traditionella lärlingsbaserade yrkesutbildningen inriktade sig på, medan de två sista tidigare knappast hade ansetts behöva någon yrkesutbildning. Arbetslivets nya krav innebar att även dessa grupper behövde en viss, begränsad utbildning. De sakkunniga drog slut-satsen att yrkesskolorna stod inför nya uppgifter. Från att ha utgjort ett komplement till företagsförlagd praktiskt inriktad utbildning skulle de överta mycket av den grundläggande praktisk-teoretiska yrkesutbildningen på heltid. Detta var den ena huvudlinjen, men därtill kom en annan: samarbete med företag i olika former såsom företagsskolor, inbyggda skolor, växelundervisning och lärlingsut-bildning.
Det fanns således ett antal skäl till att utredningen föreslog ökade statsbidrag till yrkesskolans heltidskurser. Dittills gällande bestäm-melser hade inneburit att statsbidraget uppgick till cirka 60 procent av de totala driftskostnaderna vid de centrala verkstadsskolorna och 35 procent vid de kommunala yrkesskolorna. Utredningen föreslog en höjning till ungefär 65 procent av kostnaderna för båda skol-formerna, vilket ju i huvudsak innebar en kraftig höjning av anslaget till heltidskurserna vid de kommunala yrkesskolorna. Även övriga skolformer – deltidskurser och företagsskolor – skulle få ökade bidrag i relation till beloppen för heltidskurserna. Vidare föreslog utredningen att statsbidrag skulle utgå för lokaler, inredning och visst undervisningsmaterial enligt samma principer som gällde för folkskolorna (SOU 1954).
Riksdagen fattade 1955 beslut som i allt väsentligt följde utredning-ens förslag. Under den följande tioårsperioden ökade antalet elever vid yrkesskolornas heltidskurser närmast explosionsartat samtidigt som antalet i deltidsutbildning också ökade. Dessutom ökade antalet elever i företagsskolor markant. Det hade uppenbarligen funnits en uppdämd efterfrågan på yrkesutbildning i samhället. Det stora intresset för yrkesutbildning kom som en överraskning och man kan
också uttrycka det så att de yrkesutbildningssakkunniga lyckades åstadkomma en av de största prognosmissarna i svensk utbildnings-historia. De bedömde att utbyggnaden skulle ske successivt under en femtonårsperiod och att antalet elever i heltidsundervisning skulle uppgå till cirka 55 000 år 1970. I själva verket uppnåddes detta antal redan omkring 1960 och 1970 var antalet uppe i 82 000 (se figur 2.2).
Riksdagsbeslutet 1955 innebar också att en ny stadga för yrkes-utbildning kunde utfärdas som ersatte 1921 års stadga, som vid det här laget var överspelad på de flesta områden. Nu fick begreppet ”yrkesskola” den betydelse den har idag, alltså en skola för (grund-läggande) yrkesutbildning istället för att som tidigare enbart avse det övre stadiet i yrkesutbildningen. Stadgan gav utrymme för flera olika skolformer som skulle underlätta för en samverkan med närings-livet. Utbildningen kunde vara helt förlagd utanför skolan (så kallad inbyggd skola) eller bedrivas som växelutbildning. Då alternerade eleverna mellan skola och utbildning på en arbetsplats. Båda dessa former hade förekommit sedan tidigare, men de företagsskolor (eller industriskolor) som kunde grundas enligt 1955 års stadga innebar en nyhet. Det innebar att ett företag skötte all undervisning, såväl teo-retisk som praktisk, under KÖY:s överinseende (SCB 1984). Denna nyordning innebar att ett antal företagsskolor startades efter 1955 och under några år var det faktiskt vid företagsskolorna som antalet
hel-Figur 2.2. Antalet elever vid kommunala och enskilda yrkesskolor samt centrala verkstadsskolor 1955–1970. Källa: SCB 1984, tabell 17, 20 och 21.
tidselever ökade mest. År 1962 utgjorde eleverna vid företagsskolorna 10 procent av samtliga elever vid yrkesskolans heltidskurser. Som figur 2.3 visar minskade antalet elever vid företagsskolor efter 1962 och 1970 var andelen nere i fem procent.
1955 års reform tillgodosåg många intressen. Arbetsmarknadens tunga aktörer, LO och SAF, uttryckte sig genom AY enbart i posi-tiva ordalag om förslagen. De ökade statsanslagen, kurser även för relativt okvalificerade arbeten och en betoning av fortsatt nära samarbete mellan utbildningsmyndigheter (KÖY) och arbetsmark-nadens parter var åtgärder som AY redan tidigare hade propagerat för (Olofsson 1997). Utvecklingen hade visat att många företag saknade vilja eller förmåga att svara för den grundläggande utbild-ningen av unga arbetare och där blev yrkesskolans heltidskurser ett bra alternativ. Samtidigt ökades det statliga stödet även till företagsskolor och till hantverksidkare som anställde lärlingar (se kapitel 4), vilket innebar att stora eller små företag som ville svara för en mer omfattande utbildningsinsats fick ett bättre finansiellt stöd. Dessutom behölls de populära deltidskurserna, som gav möjligheter till viss utbildning parallellt med en anställning. Resul-tatet blev ett diversifierat system med en stor mängd kurser av olika omfattning som framförallt var anpassade efter arbetsmarknadens behov. Däremot fick yrkesutbildningen ganska liten kontakt med andra delar av utbildningssystemet, så på denna avgörande punkt
Figur 2.3. Elever vid företagsskolor 1957–1970. Källor: SCB 1984, tabell 17 och Statistisk Årsbok 1971, tabell 358.
skiljde sig 1955 års reform från den dominerande strömningen i svensk utbildningspolitik under 1950- och 1960-talen; att etablera sammanhållna system (Lundgren 2012).
1971 års reform – skolförlagd
utbildning inom gymnasieskolans ram
Under 1960-talet skapades nya förutsättningar för rekryteringen till yrkesutbildningen genom grundskolereformen och tillkomsten av fack-skolan. Beslutet om den nioåriga grundskolan 1962 som ersättning för de tidigare skolformerna folkskola, enhetsskola, realskola och flickskola (Richardson 2004) medförde bland annat att de flesta ungdomar som påbörjade en yrkesutbildning hade en mer omfattande utbildning än tidigare. Redan i samband med 1955 års reform hade man förutsatt att en stor del av ungdomarna i yrkesskolan skulle ha gått det sista året i enhetsskolans yrkesförberedande gren (9 y), trots att den skolformen då fortfarande var en försöksverksamhet. Med grundskolans successiva införande skulle alla ungdomar ha en nioårig skolgång och inledningsvis fanns det flera yrkesförberedande grenar under det nionde skolåret. Detta innebar att yrkesutbildningen kunde börja på en högre nivå än tidigare. Fackskolan var en ny utbildningsform som startade i begränsad skala 1963. Året efter fattade riksdagen beslut om fortsatt utbyggnad och 1965 hade skolformen definitivt etablerats (SCB 1974). Facksko-lan var tvåårig med tre linjer: social, ekonomisk och teknisk. Det var en slags mellanform mellan teoretiskt gymnasium och yrkesskola och trots att den bara existerade några få år kom den att konkurrera med yrkesskolorna om ungdomarna. Fackskolans ekonomiska linje ersatte successivt yrkesskolans ett- och tvååriga handelskurser och på liknande sätt ersatte den tekniska linjen de tekniska skolorna samtidigt som de kunde konkurrera med verkstadsskolor om elever (SCB 1974, KMV Årsrapporter 1965).
Dessutom reformerades gymnasiet. År 1964 beslöts att föra sam-man de tidigare formerna allmänna gymnasier, handelsgymnasier och tekniska gymnasier till en ny skolform kallad gymnasiet. Det bestod av fyra stycken treåriga linjer (humanistisk, samhällsvetenskaplig, eko-nomisk och naturvetenskaplig linje) samt den fyraåriga tekniska linjen (Richardson 2007).
Vid mitten av sextiotalet höll alltså utbildningslandskapet på att ombildas kraftigt och två riksdagsbeslut 1964 spelade en viktig roll för den fortsatta utvecklingen av yrkesutbildningen. Det ena beslutet innebar att den särskilda överstyrelsen för yrkesutbildning KÖY avskaf-fades och att alla skolfrågor på grundläggande nivå t.o.m. gymnasie-åldern skulle hanteras i en myndighet, Skolöverstyrelsen. Det var ett tecken så gott som något på att den grundläggande yrkesutbildningen i första hand var en fråga för utbildningsmyndigheter, inte för arbets-marknadens parter. Det andra beslutet 1964 var ett principbeslut att det frivilliga skolsystem som byggde på grundskolan skulle utgöras av tre likställda former: det reformerade gymnasiet, den nybildade fackskolan och en yrkesskola som höll på att utredas och också skulle reformeras (jämför Lundgren 2012).
Den utredning som skulle komma att lägga fram radikala förslag för en omstöpning av yrkesutbildningen tillsattes 1963 med namnet Yrkesutbildningsberedningen (YB). Vid utformningen av den nya yrkesutbildningen spelade arbetsmarknadens parter en relativt undan-skymd roll, i synnerhet om man jämför med 1940- och 1950-talen. Det innebar inte att LO och SAF saknade inflytande, långt därifrån. Av de tolv ordinarie ledamöterna i YB representerade fem arbetslivet och dessutom var parterna representerade i YB:s olika arbetsgrup-per (Lundahl 1997). Men arbetsmarknadens parter var inte längre drivande i utvecklingen och ett viktigt skäl till det var att LO och SAF hade lite olika syn på hur yrkesutbildningen borde utvecklas. Arbetsgivarsidan ansåg att det inte behövdes några större förändringar av den befintliga utbildningen eftersom den tillgodosåg de väsentliga kraven inom industri och handel. Likväl tillstyrkte man YB:s förslag av rekryteringsskäl. Allt fler ungdomar valde gymnasium eller fackskola och då kunde en integrering i en sammanhållen skola vara gynnsam för rekryteringen till de yrkesinriktade linjerna. Även LO underströk att integrationen var positiv, men inte bara av rekryteringsskäl. Det var ett viktigt steg mot ett mer demokratiskt skolsystem. Organisationen såg nästan bara fördelar, ekonomiska, pedagogiska och organisato-riska, med YB:s förslag och var egentligen bara missnöjd med att de allmänna ämnena fick för litet utrymme (Lundahl 1997).
Yrkesutbildningsberedningen avgav sitt huvudbetänkande 1966 (SOU 1966:3) och publicerade ytterligare sju delbetänkanden där
det sista kom 1970. Förslagen från YB baserades på uppfattningen att yrkesutbildningen inte skulle vara skild från annan utbildning. En annan central utgångspunkt var förändringar i arbetslivet som ställde andra krav än tidigare på utbildningen. Den existerande yrkesutbild-ningen avsåg ofta manuella färdigheter medan yrkeslivet också ställde krav på samarbetsförmåga, förmåga att planera sitt arbete rationellt och att kunna ta ställning till olika handlingsalternativ. Dessutom ökade kraven på teoretiskt kunnande inom många områden. Av detta följde att de sakkunniga ansåg att många yrkesutbildningar var felkonstru-erade. De var alltför specialiserade och dessutom ofta alltför omfat-tande. I utredningsdirektiven framhölls att förslagen borde inriktas på att åstadkomma en skolförlagd, relativt ospecialiserad utbildning som var inriktad på breda yrkesområden. Den fortsatta, mer speciali-serade yrkesutbildningen fick ske i arbetslivet (SOU 1966, s. 19–26). Förslaget från YB innebar i korthet två genomgripande förändringar. Den första var att den grundläggande yrkesutbildningen skulle orga-niseras i ett begränsat antal tvååriga linjer med inriktning mot breda sektorer av arbetsmarknaden, till exempel byggnadsteknisk linje. YB hävdade att alla yrkesutövare behövde någon form av yrkesutbildning och att en tvåårig utbildning var fullt tillräcklig för det stora flertalet. Den andra stora förändringen var att de yrkesinriktade linjerna skulle sammanföras med de andra delarna av den frivilliga skolan, dvs. gym-nasiet och fackskolan, till en ny, integrerad skolform (SOU 1996, kap. 27). Riksdagen fattade beslut om detta 1968 och den nya skolformen, med namnet gymnasieskolan, infördes 1 juli 1971 (SCB 1984).
Gymnasieskolan hade, när den efter några år var fullt utbyggd, 23 linjer som omfattade 2–4 års studier, samt ett stort antal specialkur-ser av varierande längd. Den ersatte de tidigare skolformerna yrkes-skola, fackyrkes-skola, gymnasium, lantbruksyrkes-skola, lanthushållsskola och skogsbruksskola. Samtliga linjer byggde direkt på grundskola och de delades allmänt in i tre grupper: fem stycken 3- och 4-åriga linjer3,
som ersatte det tidigare gymnasiet, fyra stycken 2-åriga ”teoretiska” linjer, som ersatte fackskolan4, samt 14 stycken 2-åriga
yrkesinrik-tade linjer (UÅ 1979). De yrkesinrikyrkesinrik-tade linjerna var, till skillnad från övriga linjer, nykonstruerade och byggde med ett par undantag inte på tidigare utbildningar5 utan riktade sig mot bredare sektorer
Den stagnerande tillströmningen till yrkesutbildningen hade varit en viktig bakgrund i YB:s förslag och det avgörande argu-mentet för SAF att tillstyrka förslaget. Det första året med den nya gymnasieskolan var ur den aspekten ingen succé, men utvecklingen de närmast följande åren visade att de sakkunniga bedömt tidens strömningar väl.
Det framgår av figur 2.4 att andelen som sökte till de yrkesinriktade linjerna ökade kontinuerligt mellan 1971 och 1976, då den uppgick till 55 procent. Den nya konstruktionen med en sammanhållen gymnasieskola var uppenbarligen något som tilltalade ungdomarna i början av 1970-talet. Under dessa år var det svårare att komma in på de flesta yrkesförberedande linjer än på de teoreretiska (UÅ 1979, tabell 5.3). Särskilt minskade intresset för de tvååriga teoretiska lin-jerna (f.d. fackskolan), alltså just de utbildningar som uppfattades som en övermäktig konkurrens under 1960-talet. Men alla var inte lika belåtna. De relativt korta yrkesutbildningarna, där en stor del av tiden var avsatt för mer teoretiska ämnen, gav ett mycket begrän-sat utrymme för kontakt med arbetslivet. Detta kritiserades främst av SAF som hävdade att yrkesutbildningen på detta sätt fjärmades alltmer från arbetslivets villkor. Detta sågs som ett problem även från LO:s sida, men där blev man efterhand alltmer kritisk mot att integrationen fungerade alltför dåligt i gymnasieskolan och att den
Figur 2.4. Relativ fördelning av de sökande till gymnasieskolans linjer ht 1971 – ht 1978. Källa: Utbildningsstatistisk årsbok 1979, tabell 5.3.
formella likställdheten mellan teoretiska och yrkesinriktade linjer knappast förekom i praktiken (Lundahl 1997). Överlag befann sig LO och SAF alltmer i konflikt med varandra i utbildningsfrågor under 1970-talet, något som blev extra tydligt när det gemensamma kansliet för AY avvecklades i början av 1970-talet (Olofsson 1997).
Avslutning
Med 1971 års reform hade systemet för yrkesutbildning förändrats i grunden. När arbetsmarknadens parter etablerade sig som kraft-fulla aktörer på yrkesutbildningens område i början av 1940-talet skedde det med utgångspunkt från just arbetsmarknadens krav och behov av utbildad arbetskraft. Huvuddelen av utbildningen skedde i företag på arbetsmarknadens villkor och kontakterna med andra delar av utbildningssystemet var mycket begränsade. Egentligen uppfattades yrkesutbildningen vid den tiden knappast som en del av utbildningssystemet. Den var snarare en del av arbetsmarknaden. Under 1950-talet ändrades emellertid yrkesutbildningens förut-sättningar på avgörande sätt. Såväl inom varu- som (något senare) tjänsteproduktion etablerades ett ”fordistiskt” produktionssätt med, relativt sett, minskad efterfrågan på riktigt välutbildad arbetskraft men där efterfrågan på lite mindre kvalificerad och framförallt en mer homogen arbetskraft ökade desto mer (se kapitel 5). Närings-livet var fortsatt berett på att utbilda de kvalificerade medarbetarna inom ramen för företagsskolor med lärlingsutbildning, men hade ett begränsat intresse att svara för den lite enklare yrkesutbildningen. Den kom alltmer att uppfattas som ett samhällsansvar som kunde tillgodoses med skolförlagd utbildning. 1955 års reform kan ses som ett svar på denna utveckling. Med ett diversifierat utbud av kurser försökte man tillgodose olika behov på arbetsmarknaden. Yrkesutbildningen bedrevs fortfarande i stor utsträckning på arbets-marknadens villkor, men den kraftiga expansionen av yrkesskolans heltidskurser var ett tecken på att alltfler, inte minst ungdomarna, började uppfatta yrkesutbildning som en del av utbildningssystemet.
Det synsättet var del av en allmän tendens i de mycket omfat-tande reformerna av de andra delarna av utbildningssystemet. Det
fanns en uttalad strävan att hålla samman de olika delarna och att undvika återvändsgränder i systemet. Yrkesutbildningarna utgjorde just sådana återvändsgränder, eftersom de inte gav tillträde till andra delar av utbildningssystemet. Med 1971 års reform integrerades de yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan och blev, åtminstone formellt, likställda utbildningar som kunde ge tillträde till högre studier. Därmed hade yrkesutbildningen blivit en del av utbildningssystemet, men till ett pris. Kontakterna med arbetsmarknaden hade kraftigt försämrats.
Noter
1 Med ”äldre” avses elever som var 18 år eller äldre.
2 Antalet lärlingar skattades till ungefär 15 000, medan antalet elever vid heltidskurser om minst fem månader uppgick till knappt 13 000. Uppgift-erna avser läsåret 1950/51 och är hämtade ur SOU 1954:11, kapitel 4 samt SCB 1984, tabell 17.
3 Den tekniska linjen kunde vara 4-årig, övriga linjer var 3-åriga.
4 Musiklinjen tillkom som en ny linje 1971, övriga tre linjer hade funnits i fackskolan.
5 De linjer som låg ganska nära tidigare utbildningar var jordbrukslinjen (som ersatte lantbruksskolan) och skogsbrukslinjen (skogsskolan).
Referenser
Arkivmaterial
KMV (Kockums Mekaniska Verkstad), Årsrapporter från utbildningsavdel-ningen 1952–1966.
Offentligt tryck
SOU 1938: 54, Betänkande med utredning och förslag angående överstyrelse för yrkesutbildning.
SOU 1939:13, Rationaliseringsutredningens betänkande 1. SOU 1939:14, Rationaliseringsutredningens betänkande 2.
SOU 1954:11, Yrkesutbildningen, betänkande avgivet av 1952 års yrkes-utbildningssakkunniga.
SOU 1966:3, Yrkesutbildningen. betänkande avgivet av 1963 års yrkesutbild-ningsberedning.
SCB 1984, Elever i skolor för yrkesutbildning 1844–1970, Promemorior från SCB 1984:2.
UÅ 1979, Utbildningsstatistisk årsbok 1979, Statistiska Centralbyrån, Stock-holm 1980.
Litteratur
Arbetsmarknadens Yrkesråd (1944), Betänkande med förslag till åtgärder för lärlingsutbildningens främjande, Stockholm.
Arbetsmarknadens Yrkesråd (1994), Arbetsmarknadens Yrkesråd 50 år, utgiven av SAF och LO, Stockholm.
Hedman, A. (2001), I nationens och det praktiska livets tjänst. Det svenska yrkesskolesystemets tillkomst och utveckling 1918 till 1940. Pedagogiska insti-tutionen, Umeå universitet.
Larsson, L. (2001), Industri- och hantverksutbildning under två sekel, Årsböcker i svensk undervisningshistoria nr 194. Uppsala.
Lundahl, L. (1997), Efter svensk modell. LO, SAF och utbildningspolitiken 1944–90. Umeå: Boréa förlag.
Lundgren, U. (2012), ”En gemensam skola – utbildning blir en nödvändighet för alla”, i Lundgren, U., Säljö, R. & Liberg, C. (red.), Lärande, skola, bild-ning. Grundbok för lärare (andra upplagan). Stockholm: Natur & Kultur. Lundh Nilsson, F. (2010), ”Den svenska folkhögskolans yrkesinriktade
utbild-ningar 1868–1940”, i Lundh Nilsson, F. & Nilsson, A. (red.), Två sidor av samma mynt? Folkbildning och yrkesutbildning vid de nordiska folkhögskolorna. Lund: Nordic Academic Press.
Nilsson, A. (2013), ”The untold story: Vocational education for adults in Sweden 1918–1968”, paper vid konferensen ‘Educating Mind, Body & Spirit: Adult Education since 1838’, 24–25 april 2013, London, University of Westminster.
Olofsson, J. (1997), Arbetsmarknadens Yrkesråd. Parterna och yrkesutbildningen 1930–1970, Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen, nr 59. Richardson, G. (2004), Svensk utbildningshistoria. Skola och samhälle förr och
nu, sjunde reviderade upplagan. Lund: Studentlitteratur.
Statens arbetsmarknadskommission (1947), Skolor för yrkesutbildning, Uppsala: Almqvist & Wiksells boktryckeri.
De specialiserade
yrkesutbildningarna
Exemplet skoglig utbildning
Fay Lundh Nilsson
Ett utmärkande drag i flera av de yrkesutbildningar som växte fram under 1950- och 1960-talen var en långtgående specialisering. I detta kapitel ligger fokus på en sådan utbildning – utvecklingen av den skogliga yrkesutbildningen. Skogsbruket har sedan lång tid tillbaka haft en framskjuten ställning i den svenska ekonomin. Under andra hälften av 1900-talet genomgick näringen en tidvis våldsam teknologisk utveckling som innebar att gamla hantverks-mässiga metoder ersattes av modern högteknologi. För den skogliga yrkesutbildningens vidkommande innebar utvecklingen en kraftig expansion under 1950- och 1960-talen och en efterföljande inte-grering av utbildningen inom ramen för gymnasieskolan.
I kapitlet beskrivs hur den skogliga yrkesutbildningen steg för steg utvecklades och hur flera olika idéer om utbildningens form och innehåll levde sida vid sida under flera decennier, för att först i början av 1970-talet samlas i en enhetlig yrkesutbildning. Mycket tyder på att den skogliga grundutbildningen utvecklades på ungefär samma sätt som många andra yrkesutbildningar under denna tid. Den utgör därför ett gott exempel på hur den teknologiska utvecklingen, förhållandena på arbetsmarknaden och den allmänna ekonomiska utvecklingen samverkat till att den svenska yrkesutbildningen fått sina särdrag.
Forskningsläge, källor och metod
Det finns en omfattande litteratur som behandlar diverse skogliga frågor. När det gäller skogsyrkesutbildningen har dock endast ett fåtal försök gjorts att ge en samlad bild av den brokiga flora av utbildningar som växte fram från 1940-talet. Ett undantag utgörs av Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975), som har varit en viktig källa för tiden före 1971 års gymnasiereform i föreliggande studie. Under 1950- och 1960-talen fanns ett utbrett intresse hos såväl staten som näringslivet och fackföreningsrörelsen för en uppbyggnad av en modern yrkesutbildning. Behovet av en effektivare utbildning ledde till flera utredningar om yrkesutbildning i allmänhet (SOU 1954:11; SOU 1966:3). Skogsyrkesutbildningen behandlades specifikt i två utredningar under andra halvan av 1960-talet (SOU 1965:67; SOU 1967:38). Den skogliga fackföreningsrörelsen visade stort intresse för utbildningsfrågor, vilket avspeglade sig i ett stort antal artiklar i den fackliga tidskriften Skogsindustriarbetaren. Denna ger över tiden en god bild av hur skogsfacket såg på behovet av utbildning för skogsarbetare, speciellt under decennier då arbetet i skogen genomgick stora tekniska förändringar. Tillgången till Skogsbrukets yrkesnämnds (SYN) arkiv har gett en god inblick i hur skogsnäringens intressenter såg på utbildningsfrågan inför 1971 års gymnasiereform då den skogliga yrkesutbildningen överfördes till gymnasieskolan. Utöver dessa och andra skriftliga källor har sex personer med ovär-derligt god inblick i skogsbruks- och skogsyrkesutbildningsfrågor intervjuats (se Appendix 2).
Den skogliga yrkesutbildningen i ett större sammanhang
Den svenska ekonomiska utvecklingen kan sedan 1800-talets mitt ses i ett strukturcykliskt perspektiv med återkommande omvandlings- och rationaliseringsfaser. I början av 1940-talet, då denna undersökning tar sin början, befann sig den svenska ekonomin sedan cirka tio år tillbaka i en omvandlingsfas, som skulle komma att vara fram till mitten av 1950-talet. Detta var en period som brukar beskrivas som en tid av omfattande förnyelse av produktionsteknologin, som inte enbart berörde industrin utan även de traditionella näringarna såsom jord- och skogsbruket (Schön 2012). När det gäller jordbruket börjadedetta mekaniseras och effektiviseras redan under mellankrigstiden genom att de första traktorerna, lastbilarna och mjölkningsmaskinerna togs i bruk. Efter andra världskriget skedde en explosiv utveckling av produktiviteten inom jordbruket (Schön 2012). Skogsbruket tycks emellertid inte ha berörts av förnyelsen på samma sätt. Schön hävdar att det framför allt var den svaga utvecklingen inom sågverksindu-strin som hade hållit tillbaka utvecklingen av produktionsmetoderna inom skogsbruket. Detta avspeglade sig i produktionsvolymen som år 1950 inte var större än den varit åren före första världskriget. När det gäller organisationen av arbetet i skogen rådde det, enligt Schön, i mitten av 1940-talet ”märkligt oförändrade förindustriella förhål-landen” (Schön 2012, s. 431).
Detta förhållande skulle emellertid komma att ändras. I takt med att det blev allt svårare att rekrytera arbetskraft till skogsbruket ökade trycket på rationalisering av de olika arbetsmomenten, liksom när det gällde transporterna. Vid 1950-talets mitt gick den svenska ekonomin in i en rationaliseringsperiod som kom att sträcka sig fram till början av 1970-talet. I skogsbruket gick rationaliseringen emellertid till en början långsamt, men då motorsågen och traktorn på allvar gjorde sitt intåg i skogen ökade produktiviteten även inom skogsbruket. Detta var särskilt tydligt under andra delen av 1960-talet då arbets-produktiviteten ökade med mer än 12 procent årligen i skogsbruket medan den endast ökade med cirka 7 procent om året i jordbruket. Mekaniseringen var då inte fullt genomförd; det blev den först i slutet av 1970-talet (Schön 2012). Detta förlopp utgör den bakgrund mot vilken utvecklingen av den skogliga utbildningen ska ses.
Rent allmänt kan man konstatera att yrkesutbildningarna genom-gick stora förändringar under perioden 1940–75. I början av perio-den var det vanligaste sättet att lära sig ett yrke arbetsplatsförlagd träning tillsammans med erfaren arbetskraft. I slutet av perioden när yrkesutbildningarna integrerades i gymnasieskolan fjärmade de sig i stor utsträckning från arbetslivet och utbildningen blev alltmer allmänteoretisk. Dessa allmänna tendenser i yrkesutbildningens utveckling utgör en annan bakgrund för en analys av den skogliga yrkesutbildningen.
Yrkesutbildningarna var ett svar på de behov som efterhand upp-stod inom industrin och näringslivet och dessas representanter kom
