När staten i mitten av 1940-talet började intressera sig för jordbruks- och skogsutbildningar var det uppenbart att skogen ur teknisk synpunkt låg efter i utvecklingen. På jordbruksområdet såg man ett behov av utbildning i maskinskötsel och traktorkörning medan det fortfarande var de traditionella metoderna som gällde inom skogs- bruket (SIA 1946:1, s. 2). Under 1950-talet kom två olika utbild- ningssatsningar igång, dels den så kallade grundutbildningen med årskurs 1 och 2, dels enhetsskolans linje 9 y jord- och skogsbruk. Den förra fanns under perioden 1956–1971 medan den senare startade som försöksverksamhet 1953 för att tio år senare permanentas som linje 9 skog inom ramen för grundskolan.
Figur 3.5. Elever i skoglig ungdomskurs, 12-veckor, 1949–1956. Källa: Skogs- yrkesutbildning i Sverige (1975).
Arbetskraftsbrist och nya krav på yrkesutbildning
Arbetskraftsbristen inom skogsbruket, som gjort sig gällande redan under 1940-talet, var i början av 1950-talet fortfarande ett problem. Skogsarbetarkåren blev allt äldre. Andelen skogsarbetare under 30 år utgjorde 1930 drygt 50 procent av skogsarbetarkåren; 25 år senare var andelen 39 procent. I början av 1950-talet var läget sådant att skogsbolagen började rekrytera skogsarbetare från Finland (Skogs- statistisk årsbok 1951). Från fackligt håll argumenterade man för att såväl staten som skogsbolagen skulle öka sina insatser för den skogliga yrkesutbildningen. Övriga näringsgrenar hade redan inlett samarbete arbetsmarknadens parter emellan vad gällde yrkesutbild- ningen (se kapitel 2). Statens anslag till den skogliga utbildningen utgjorde vid den här tiden endast en tiondel av vad jordbruket fick och de stipendier som fanns att söka för yrkesverksamma skogsar- betare hade kraftigt urholkats i takt med att lönerna ökat. Pengar var emellertid inte det enda problemet. Lärarfrågan var ett annat problem i akut behov av en lösning. Skogsstyrelserna, som var den institution som skulle sköta den skogliga yrkesutbildningen, hade inte storskogsbrukets förtroende i frågan medan fortsättningsskolan fick högt betyg (SIA 1952:16, s. 9 och 21). Detta var sannolikt ett resultat av att skogsbolagen hade ett nära samarbete med denna skolform.
Skogsfackets intresse för yrkesutbildning handlade av naturliga skäl om att få till stånd en ökad status för skogsarbetaryrket, men det handlade också om att människorna i skogslänen, inte minst i de allra nordligaste av dessa, skulle komma i åtnjutande av utbild- ning av samma kvalitet som i de mer tätbefolkade delarna av landet. Inte minst gällde detta den skogliga grundutbildningen som skogs- facket ansåg vara styvmoderligt behandlad från statens sida. Winroth menade att ungdomarna istället kom att välja utbildningar som det egentligen inte fanns efterfrågan på i det lokala näringslivet, vilket hade fått till följd att man:
framtvingat en export av välbehövlig ung arbetskraft från skogs- bygderna till förfång, inte bara för skogsbruket utan också för de kommuner vars arbetsliv helt eller delvis beror av trävaruhante- ringen. (SIA 1952:20, s. 9)
Eftersom det också fanns stora effektivitetsvinster att göra för skogs- bolagen kom fack och arbetsgivare att, åtminstone delvis, ha liknande intressen i utbildningsfrågorna. Ett annat skäl för samstämmigheten var att såväl arbetsgivare som fack var intresserade av en fungerande arbetsmarknad i skogslänen. Winroths artikel i SIA 1952 kan ses som ett stöd för det förslag som en pågående utredning på uppdrag av Arbetsmarknadsstyrelsen var på väg att lägga fram och som syf- tade till en samordning av den skogliga utbildningen på såväl lokal som central nivå. På lokal nivå skulle man inrätta Skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder och på central nivå Skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd.
I mitten av 1950-talet hade man kommit så långt att anslaget för den skogliga utbildningen ökat betydligt. Ur facklig synpunkt var man positiv till att grundutbildningen var tänkt att innehålla såväl skogsavverkning som skogsvård eftersom denna kombination erbjöd ökade möjligheter till arbete under lågsäsong och lågkonjunkturer (SIA 1954:10, s. 3). Samtidigt debatterades försöksverksamheten med enhetsskolan. Skogsfacket var en stark anhängare av enhets- skolan som ett medel att demokratisera utbildningssektorn och höja statusen för de praktiska yrkena, men ett allvarligt problem var att få eleverna att välja skogen som framtida arbetsplats. I ett reportage i julnumret av SIA 1955, som handlade om nya skogsskolor i norra Sverige, besökte man skogsskolan i Lycksele och konstaterade att:
Om yrkesutbildning behövs för att skogsarbete ska bli mera res- pekterat, torde ändamålet nåtts här. Här anordnar domänstyrelsen ettåriga lärlingskurser – med 16 elever i varje kurs, i åldern 16–20 år, som sedan skall bli fast anställda skogsarbetare hos Domänver- ket. De garanteras då arbete året om. De har även möjlighet att få en fullt modern lägenhet; för gifta 3 rum och kök till en hyra på
omkring 80 kr9 i månaden. (SIA 1955: 25–26, s. 5)
Sommaren 1956 gick så de första, i modern mening, yrkesutbildade skogsarbetarna i Sverige ut från Cellulosabolagets skogsbruksskola i Stavre i Jämtland. Med en tvåårig yrkesutbildning, uppdelad i teori- och praktikperioder, kunde dessa nyutexaminerade skogsarbetare gå direkt till en fast anställning. I SIA konstaterades det att:
Sedan den centrala ledningen för skogsarbetarutbildningen i Sve- rige t.v. tagits om hand av Skogsstyrelsen har inte mycket hänt som kan ge en klar bild av hur denna utbildning kommer att gestalta sig. … Utbildningen i Stavre skiljer sig från de tidigare initiativen genom kursens längd. Dess tillkomst är ett symptom på det starka utbildningsbehovet inom storskogsbruket och kan bli till ledning för
skogsbrukets framtida yrkesutbildning i stort. (SIA 1956: 13, s. 5)
De artiklar som behandlade denna lärlingsutbildning var genom- gående positiva och utbildningarna uppfattades av skogsfacket som ”den egentliga grundutbildningen i yrket.” I en intervju sade exempelvis förbundsstyrelseledamoten i Skogs- och flottningsarbe- tareförbundet, Sven Gustafsson, att ”den här utbildningsmetoden är den rätta eftersom den ger riktigare uppfattning om vad skogs- arbetet innebär.” Vidare konstaterade han att man äntligen börjat närma sig samma slags yrkesutbildning som sedan tidigare funnits inom industrin (SIA 1957:2, s. 13–15). I 1958 års budget ökade anslagen till den här typen av utbildning så att företagen skulle kunna få statsbidrag för praktikdelen av utbildningen och för att ordna grundutbildningskurser helt i egen regi. Dessutom utlovades en satsning på utbildning av lärare för den skogliga undervisningen (SIA 1958:2, s. 28).
Lärlingskurs och allmän
grundutbildning årskurs 1 och 2, 1956–1971
Lärlingskursen var en ettårig statsunderstödd grundkurs som inför- des läsåret 1956/57. Ett par år senare ändrades namnet till allmän grundutbildning årskurs 1 och 1959 infördes även årskurs 2, som var en specialinriktad grundutbildning, uppdelad i flera linjer såsom skogshushållning, traktortransport, hästtransport och allmänteknik. Grundutbildningen behöll den tidigare använda undervisningsfor- men med omväxlande praktik- och skolperioder.Praktiken skulle ske i tätt samarbete med skogsbolagen och andelen allmänbildande ämnen (svenska, matematik och samhällskunskap) uppgick endast till 17 procent av den totala undervisningstiden. Vad beträffar prak- tiken var såväl Domänverket som skogsbolag och andra skogsägare
beredda att ta emot praktikanter. Det visade sig emellertid svårare att få fram kompetenta handledare och för eleverna anpassade arbetsuppgifter än man hade trott. Efterhand kom också kritik mot uppdelningen i praktik- och skolperioder, som man menade inte alltid innebar den mest effektiva inlärningsmetoden. Dessa två faktorer föranledde Skogsbrukets yrkesutbildningskommitté att i sitt betänkande Skoglig yrkesutbildning I (SOU 1965:67, s. 67)10
lägga fram ett förslag till förbättring av utbildningen som innebar att man skulle lämna uppdelningen i praktik- och skolperioder och i stället inrätta en sammanhållen utbildning med undervisningen förlagd till skogsbruksskolor (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s. 53–56). Förändringarna genomfördes inte plötsligt utan tog flera år i anspråk.
Som framgår av figur 3.6 nedan fick utbildningen en god start och inom några läsår var antalet elever i årskurs 1 uppe i ett tusen- tal. Den starka tillbakagången som inträffade 1963–1964 kan till stor del tillskrivas den uppståndelse som Arbetsmarknadsstyrel- sens arbetskraftsutredning för jord- och skogsbruk väckte när den offentliggjordes 1963. Enligt denna skulle arbetskraftsbehovet i skogsbruket minska med 50 000 man fram till 1970. Redan läs- året 1963/64 hoppade 10 procent av eleverna av från den skogliga grundutbildningens första årskurs (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s. 24) och läsåret därpå hade antalet elever minskat med mer än 50 procent jämfört med början av läsåret 1963/64. Intresset för utbildningen förblev svalt under resten av perioden. Den andra årskursen uppnådde aldrig några större volymer. Ett par läsår efter att årskurs 2 inrättades låg elevantalet på cirka 200 och där låg det också kvar under resten av den här redovisade perioden.
Med 1971 års gymnasiereform (se avsnittet ”Den skogliga utbild- ningen blir gymnasial”) skulle landstingen ta över huvudmannaskapet för grundutbildningen från Skogsstyrelsen. Så sent som ett halvt år innan gymnasiereformen skulle sjösättas stod det emellertid klart att inte alla landsting skulle komma att driva en skoglig utbildning. Av en skrivelse från Skogsbrukets yrkesnämnd (SYN) 11 till kommittén
för områdena jord, skog och trädgård (OJST) framgår det att såväl arbetsgivare- som arbetstagarorganisationerna såg detta som ett ytterst allvarligt problem. I de län där landstingen inte tog på sig ansvaret
för den skogliga utbildningen skulle skogsvårdsstyrelserna fortsätta utbildningen i årskurs 1, men det fanns en stark oro för att denna inte skulle vara jämställd med den nya gymnasiala utbildningen. Det fanns emellertid inget som tydde på att intresset för utbildningen skulle komma att minska alltför drastiskt. I maj 1971, samma år som skogsbrukslinjen på gymnasiet startade, sökte sig fortfarande cirka 300 elever till första årskursen i grundutbildningen, medan cirka 200 hade sökt till skogsbrukslinjen på gymnasiet (SYN-arkivet, F1:3).
Av ett remissvar från Skogsbrukets yrkesnämnd 1972 framgår det också att årskurs 1 och 2 fanns kvar inom gymnasieskolans ram i form av specialkurser. Det framgår även att det fanns ett starkt intresse från skogsföretagens sida att behålla kurserna, låt vara i en moderniserad form. Det senare gällde framför allt den första årskursen som man ansåg borde få ett mer tidsenligt innehåll med inriktning mot mekaniserade avverknings- och skogsvårdsmetoder. Att man ville behålla kursen hade flera skäl, dels att den skulle vara sökbar för vuxna personer som ville ha en grundutbildning i skogsarbete, dels att den skulle fungera som praktisk utbildning för de som ämnade söka sig till skogsinstitut eller skogsmästarskola. Årskurs 2 fanns vid den här tiden i två former – driftsekonomisk respektive maskinteknisk linje. I det senare fallet yrkade SYN på att man på vissa håll i landet efterfrågade en omläggning av utbildningen som skulle underlätta inskolningen på avverkningsmaskiner (SYN-arkivet, F1:2).
Enhetsskola 9 y, jord- och skogsbruk, 1953–1963
Under 1950-talet diskuterades yrkesutbildningen i vida kretsar och det fanns ett stort allmänt intresse för att höja arbetskraftens kom- petens inom näringslivet. Rationaliseringarna hade lett till att kra- ven på arbetskraften hade förändrats. Mer lagarbete och större krav på samarbetsförmåga ställde också nya krav på yrkesutbildningen. Detta gällde även inom skogsbruket. Med den nya enhetsskolan, som startade sin försöksverksamhet läsåret 1949/50 och som pågick till och med läsåret 1961/62 (SCB Promemorior 1974:5, s. 37–38), fick skogsyrkesutbildningen en plats i den obligatoriska skolan. Möjligheten att välja en skoglig inriktning kom dock först läsåret 1953/54 men pågick försökstiden ut (Skogsyrkesutbildning i Sverige
1975, s. 52). I årskurs 9 kunde eleverna välja mellan tre olika linjer: allmän linje 9 a, gymnasieförberedande linje 9 g samt yrkesförbere- dande linje 9 y, den senare med ytterligare ett antal valbara grenar (SCB Promemorior 1974:5, s. 37–38). Tanken med yrkeslinjen var ungefär densamma som med folkskolans fortsättningsskola – att för- bereda eleverna för ett ”levnadsyrke”. Undervisningen skulle huvud- sakligen vara yrkesinriktad och endast cirka en tredjedel av tiden skulle ägnas åt allmänbildande ämnen. I skogskretsar förhöll man sig avvaktande till den nya utbildningen. Detta berodde sannolikt på att man sammanförde skogsbruk och jordbruk och föreslog tre grenar av utbildningen inom dessa områden: jordbruk, skogsbruk samt jordbruk-skogsbruk. Under försöksperioden konstaterade 1955 års skogsvårdsutredning också att utbildningsnivån i 9 y var lägre än i skogsbrukets ettåriga utbildning. En rimlig förklaring var att eleverna var yngre än eleverna i den frivilliga skogsutbildningen för ungdom, men även det faktum att jord- och skogsbruksgrenarna
Figur 3.6. Lärlingskurs och allmän grundutbildning åk 1 och åk 2 1956–1971. Källa: Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975).
drog till sig de i betygshänseende svagaste eleverna kan förklara den lägre nivån. Den skogliga yrkesutbildningen inom ramen för enhets- skolan förblev blygsam; 9 y jordbruk-skogsbruk hade i medeltal 55 elever per läsår (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s. 51–52).
Grundskolan linje 9 skog 1963–1971
Från och med läsåret 1963/64 ersattes enhetsskolan av grundsko- lan och den nya läroplanen Lg62 togs i bruk. Liksom vid andra förändringar i utbildningssystemet skedde detta successivt och reformen var helt genomförd först inför läsåret 1973/74. I den nya läroplanen hade man gått ifrån tanken om att erbjuda yrkesspeci- fik utbildning inom ramen för den primära utbildningsnivån. De praktiska linjer som erbjöds inom grundskolan i årskurs 9 hade en bredare karaktär som skulle göra det möjligt för eleverna att skjuta upp yrkesvalet till senare (Ejelid-Häggström 2007). När det gäller
Figur 3.7. Elever i enhetsskolan 9 y jord- och skogsbruk 1953–1963 och i grund- skolan linje 9 skog 1963–1971. Källa: Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975).
den skogliga utbildningen fick emellertid denna en egen linje, linje 9 skog, på grund av ”önskvärdheten av att hålla kvar de utpräglade skogsbygdernas manliga ungdom inom skogsbruket” (Skogsyrkes- utbildning i Sverige 1975, s. 58). Det blev därför tillåtet att upp- rätta en särskild linje 9 skog i kommuner där skogsbruket var den dominerande näringen (ibid). Linje 9 skog var tänkt att jämställas med grundutbildningens första årskurs, men grundat på den kortare undervisningstiden i skogliga ämnen och elevernas ålder, kritiserade Skogsbrukets yrkesutbildningskommitté denna inställning i sitt betänkande Skoglig yrkesutbildning I (SOU 1967:38). I betänkandet framfördes förslag på att slopa linje 9 skog. Linjen kom emellertid att bestå ännu några år, men med mycket få elever. Antalet elever i enhetsskolans linje 9 y jord- och skogsbruk och grundskolans linje 9 skog kan studeras i figur 3.7.
Rationalisering, mekanisering och ökade krav på utbildning
När försöksverksamheten med enhetsskolan tog sin början fanns fortfarande en efterfrågan på yrkeskunnigt folk för praktiskt skogs- arbete, och såväl skogsfack som arbetsgivare såg utbildning som ett sätt att locka unga till skogen och säkra försörjningen av arbetskraft. Som vi har sett i tidigare avsnitt ledde arbetskraftsbristen i skogen till att flera olika utbildningar startades. I slutet av 1950-talet började emellertid ett helt annat problem göra sig gällande. Nu handlade det i stället om att hantera en allt större skara arbetslösa skogsarbetare. Från fackligt håll hävdade man att arbetslöshetstiden skulle användas till att höja utbildningsnivån bland skogsarbetarna samtidigt som man anklagade skogsbolag och skogsägare för att inte längre vara intresserade av utbildning då det fanns gott om billig arbetskraft (SIA 1955:9, s. 16–17). Skogsfacket tycks dock några år senare fått gehör för sina synpunkter då Skogsstyrelsen och Arbetsmarknads- styrelsen tillsammans beslöt att anordna 200 kurser för arbetslösa skogsarbetare med sammanlagt 3 000 deltagare (SIA 1959:4, s. 6).
Trots att det i början av 1960-talet fanns flera olika skolformer som tillhandahöll skoglig yrkesutbildning var man från fackligt håll inte nöjd med innehållet i utbildningarna. Man ansåg inte att den utbildning som gavs svarade mot de krav som den allt snab-
bare mekaniseringen skulle komma att ställa på skogsarbetarna. I SIA kom detta till uttryck i en mängd (debatt)artiklar med rubriker som ”Utbildning behövs” (om den farliga motorsågen) (SIA 1960:8, s19), ”Framtidens skogsarbetare blir motordirigent” (SIA 1960:23, s. 15–17), ”Skogsbruket inför maskinåldern” (SIA 1961:8, s. 8) och ”Anstormande utbildningskrav” (SIA 1962:5, s. 10).
I en artikel om rationalisering av småskogsbruket kunde man exempelvis läsa följande uttalande av Ulf Helmers, en av ledarna för MSA (Mellan- och sydsvenska skogsbrukets arbetsstudier):
… vi [skogsbruket] är ekonomiskt sett inträngda i ett hörn och tidsmarginalerna är begränsade, mycket stora behov föreligger både ifråga som forskning och utbildning. Utbildningen måste gälla alla kategorier. (SIA 1962:5, s. 17)
Förebilden fanns inom industrin där man hade kommit längre och insett de ökade kraven på yrkesskicklighet och anpassningsförmåga. Helmers hävdade också att:
Skogsarbetarna måste i eget och i näringens intresse visa ett större intresse för yrkesutbildning och aktivt medverka i utbildning av skogsarbetare – en verksamhet som måste ta sikte på ett mekani- serat skogsbruk. (ibid.)
Ett av de problem som återkom under 1960-talet, liksom under föregående årtionde, var bristen på kvalificerade lärare. I takt med att mekaniseringsgraden ökade blev det allt mer uppenbart att det behövdes stora insatser för att få fram lämpliga lärare med kvalifi- cerade kunskaper i maskinteknik kombinerat med en pedagogisk förmåga. I SIA återkom ständigt annonser för skogliga yrkeslärar- kurser. För att bli yrkeslärare krävdes examen från skogsmästarskola eller skogsskola, men det fanns även möjlighet för skogsarbetare med ”god allmänbildning, genomgången skoglig grundutbildning samt minst fem års väl vitsordad allsidig yrkespraktik” att söka till de så kallade instruktörskurserna (SIA 1963:11, s. 30). Det tycktes dock
fortfarande vara personer med gedigen skoglig erfarenhet som efter- lystes, inte maskintekniker. Efterfrågan på maskintekniskt utbildad
personal var emellertid stor och i artikeln ”Examen i traktorkörning” framhålls det att de ungdomar som gått den maskintekniska linjen på skogsbruksskolan Kratte Masugn i stort sett hade anställningar som väntade på dem redan innan de var färdiga med utbildningen (SIA 1965:13–14, s. 4).
När Skogsarbetareförbundet yttrade sig över betänkandet som yrkesutbildningsberedningen lade fram 1966 var man i SIA tämligen nöjd med förslaget om en 2-årig yrkesutbildning som skulle vara en integrerad del av det nya begreppet gymnasieskolan. Trots detta fann man anledning att särskilt poängtera Skogsarbetareförbundets inställning att man ”inte vill godta någon kvalitativt sämre yrkesut- bildning för skogsbrukets del, än vad departementet i den kommande propositionen kommer att föreslå för näringslivet i stort.” Yrkesut- bildningsberedningens betänkande föreslog att det första året skulle vara allmänteoretiskt och yrkesorienterande och att den egentliga yrkesutbildningen skulle förläggas till det andra året. Från fackets håll poängterade man vikten av att ”Skogsbrukseleverna måste få en yrkesnära och praktisk skolning för att få ut en optimal effekt av undervisningen för sitt fortsatta förvärvsarbete. ”Det ansågs också viktigt att man ”på ett påtagligt sätt lär sig eliminera de stora risker som skogsarbetet för närvarande är behäftat med.” Man var också ”ytterst [tveksamma] huruvida yrkesskollärarna besitter tillräcklig kompetens för att ge kunskaper i allmänteori” i de skolor som, vilket var det vanligaste för den skogliga yrkesutbildningens del, låg långt från de större centralorterna där kompetensen för dessa ämnen fanns. Skogsarbetareförbundet ansåg att det fanns starka argument för att yrkesutbildningen skulle påbörjas redan under det första läsåret. Förbundet lade också stor vikt vid att det skulle finnas möjlighet till vidareutbildning utöver den grundläggande yrkesutbildningen så att skogsarbetarna skulle kunna ”skaffa sig en erforderlig och tidsenlig yrkesskicklighet” (SIA 1966:21, s. 16–17).
Lantmanna- och lantbruksskolor fram till 1971
Under hela den här behandlade perioden förekom en viss skog- lig utbildning som gick under benämningen skogshushållning på lantmanna- och lantbruksskolor. Till skillnad mot övrig skoglig
utbildning ingick skogshushållningen som en del av jordbruksut- bildningen och omfattningen av ämnet var avhängigt av i vilken typ av bygd som skolan låg i. I bygder där det var vanligt att man kombinerade jordbruk och skogsbruk inom samma fastighet hade ämnet en större tyngd än i exempelvis slättbygderna (Skogsyrkes- utbildning i Sverige 1975, s. 58–59). I sträng mening var detta inte en skogsyrkesutbildning på samma sätt som övriga utbildningar som tas upp i detta avsnitt.
Beräkningen av mängden undervisning omspänner perioden 1950–1971. Det hade dock förekommit skoglig undervisning långt dessförinnan på dessa skolor, liksom på de folkhögskolor vars upp- tagningsområde dominerades av skogsnäringen (Lundh Nilsson 2010). Benämningen lantmannaskola upphörde 1963. Från och med detta år användes i stället beteckningen lantbruksskola. Med 1971 års gymnasiereform blev lantbruksskolornas grundutbildning 2-årig gymnasieskola.
Figur 3.8 nedan bygger på de kurser i skogshushållning som per- sonal från skogsvårdsskolorna medverkat i. Det kan därför inte ute- slutas att det förekommit ytterligare undervisning i skogshushållning. Antalet elever var under alla förhållanden relativt stort, men det bör ses i relation till utbildningens omfattning: många elever fick del av undervisningen men antalet undervisningstimmar var relativt litet, i medeltal cirka 90 timmar per elev (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s. 125). Den kraftiga ökningen av antalet elever i början av 1950-talet hänger troligen samman med det allmänt ökade intres- set för skoglig utbildning. Den relativt kraftiga ökningen i slutet av 1960-talet är däremot svårare att förklara. Den därpå följande nedgången sammanhänger troligen med övergången till den nya skogsbrukslinjen som behandlas i nästa avsnitt.