farande att oreglerad lärlingsutbildning plus deltidskurser var bra och billig yrkesutbildning. På ledande nivå fanns egentligen ingen önskan att reformera systemet (Olofsson 2005, s. 63). Storföretagen var fortfarande rädda för en lärlingslag, som kunde ge dem kost- samma skyldigheter gentemot lärlingarna. Men den organiserade storföretagsamheten var dessutom motståndare till höga statsutgifter och skatter. Det senare höll sannolikt tillbaka långtgående krav på offentlig finansiering. Kompromissen skulle bli utökad kollektivav- talsreglerad utbildning. Parterna på arbetsmarknaden var nu djupt engagerade i yrkesutbildningsfrågorna (se kapitel 1).
1941 togs emellertid ytterligare ett betydelsefullt steg mot offent- ligfinansierad, skolförlagd yrkesutbildning med införandet av cen- trala verkstadsskolor (se kapitel 1). Reformen kom även att innebära ett ökat statligt stöd till verkstadsskolor överhuvudtaget. De skulle omfatta såväl teoretisk som praktisk yrkesträning i 2 till 3 år. De statliga anslag som nu höjdes sågs fortfarande snarast som komple- ment till företagsutbildningen. Att de höjdes handlade närmast om att regeringen ansåg att näringslivet inte lyckats skapa godtagbar utbildning på egen hand. Därför togs nu, även om behovet av stat-
liga insatser snarast beklagades, ytterligare steg mot heltidsundervis- ning som var frikopplad från lärlingsutbildning i företag (Olofsson 2005, s. 84–86).
En SAF-LO-gemensam utredning kom 1944 med ett förslag om effektiviserad lärlingsutbildning i företagen plus kompletterande del- tidsutbildningar i skolor – alltsammans reglerat via avtal på bransch- nivå. Med inrättandet av Arbetsmarknadens yrkesråd (AY) och av Kungliga Överstyrelsen för Yrkesutbildning (KÖY) 1944, inleddes på allvar omorganisationen och expansionen av yrkesutbildningen mot alltmer enhetliga och centralt reglerade former. Yrkesutbild- ningen tänktes fortfarande vara en angelägenhet för LO och SAF och först i andra hand för stat och andra offentliga myndigheter. Det skulle snart ändras, eftersom parterna centralt aldrig lyckades tygla det motstånd som fanns lokalt mot företagsförlagd utbildning. Det gick inte att expandera verksamheterna avsevärt och förbättra utbildningskvalitén inom ramen för det tidiga 1940-talets kompro- misser och överenskommelser (Olofsson 2005, s. 121).
Parternas spel avspeglade djupgående tekniska och organisato- riska förändringar i den svenska ekonomin, som skapade nya krav på arbetskraften – och på den offentliga sektorn. Under 1940-talet skapades ytterligare förutsättningar för 1950-talets reformer. Skat- teskalorna skärptes, delvis som en följd av krigshotet. Staten började dessutom kontrollera delar av kapitalbildningen. Samtidigt ökade industrin under 1940- och 1950-talen sin andel av sysselsättningen. Ett omfattande efterfrågeöverskott växte snart fram på de industriella nyckelgruppernas arbetsmarknader. ”Teknikerbristen” och bristen på specialarbetare förstärktes av periodens omfattande satsningar på delvis vetenskapsbaserad militärindustri (Pettersson 1983, s. 75–78). Här fanns ett inkört samarbete mellan stat och storföretag – ett militärindustriellt komplex om man så vill – och företrädare för den verksamheten såg inte utbildningsproblemen i termer av lärlingsutbildning. Men även representanter för andra närings- och teknikområden pläderade för utbildningsvolymer och utbildnings- kvaliteter av helt annat slag. Under femtiotalet startade en omfattande industriell utbyggnad och marknadsutvidgning, initierad av teknik och organisation som tillkommit under 1930- och 1940-talen, vilket gjorde det organiserade näringslivet ytterst intresserat av utbild-
ningsfrågorna. I det läget skärptes det svenska näringslivets gamla krav på en stat som kunde säkra långsiktig stabilitet och välutbildad arbetskraft. Motståndet mot offentligt finansierad yrkesutbildning i skolbänk försvann snabbt.
Även från universitetsvärlden, och då inte minst från den så kal- lade Stockholmsskolan, hade kommit idéer och tankar som bör ha påverkat utvecklingen. Gunnar Myrdal hade tidigt argumenterat för högre skatter för finansiering av en avsevärt större offentlig sektor (Myrdal 1944). Dessutom fanns i Sverige tidiga och inflytelserika proponenter för att utbildning kunde ses som såväl privat som sam- hällelig investering. Synsättet fanns antytt hos Ohlin på 1930-talet och kom internationellt att utvecklas från 1950-talet och framåt i humankapitalteorin. Även Ingvar Svennilsson var tidigt ute med sina resonemang om hur komplementariteter mellan humankapital och fysiskt kapital kunde lyfta produktionen. (Svennilsson 1961). Här spelade sannolikt hans erfarenheter av utredningsarbete om mellankrigstidens strukturella obalanser en roll.
Överhuvudtaget accentuerades under 1950-talet tankar på, och lockades fram förespråkare för, ”efterkrigsplanering”, ”strukturratio- nalisering”, ”näringspolitik” och ”rullande planering”. 1950-talet upp- visade många uttryck för ökad centralisering, planering och styrning – för social ingenjörskonst. I statliga utredningar, remissyttranden, PM från det organiserade näringslivet och andra policydokument, kan kraven på utbildningspolitiken spåras. Dessutom var utbild- ningspolitiken i händerna på en ideologiskt motiverad stat, som icke endast var villig att lösa det som uppfattades som underinvestering i yrkesutbildning. Man ville använda yrkesutbildning som instru- ment för såväl struktur-, fördelnings- som arbetsmarknadspolitik.
Den organiserade industrin argumenterade alltså mot den tidi- gare alltför försiktiga utbildningsplaneringen och beskrev på vilka områden man kunde vänta sig de stora behoven. Propåerna handlade framförallt om olika teknikerkategorier (Sveriges Mekanförbund 1955), men även behovet av väl utbildade specialarbetare fanns med i resonemangen, som tämligen omgående fick gehör (PM samman- fattande …, 1955). Utbildning – inte minst yrkesutbildning – blev ett viktigt element i den samhällsplanering som nu implementerades. Så genomsyrades t.ex. 1955 års långtidsutredning, som för övrigt
leddes av Svennilsson, av tron på manpower-planning. Begreppet byggde på att det gick att centralt planera fram lagom doser utbil- dad arbetskraft till den ekonomiska utveckling man tänkte sig – att balanserad expansion var möjlig (SOU 1957:10). Det legitimerade naturligtvis statlig kontroll. Den starka och planerande staten blev en allt betydelsefullare del av den svenska industriella produktions- regimen. Det påverkade inte minst yrkesutbildningen.
Ett annat uttryck för social ingenjörskonst var den politik som härleddes ur Rehn-Meidner-modellen. Arbetsgivarna hade länge verkat för en lönekostnadspolitik som kunde motverka konkurren- sen om arbetskraft (Lundh 2002, s. 194). Samtidigt hade, främst inom låglönefacken, förts en diskussion om mera solidarisk löne-
Ingvar Svennilsson (1908–1972) var en av medlemmarna i Stockholmsskolan och har haft en stor betydelse för den strukturanalytiska teorins utveckling. År 1941 rekryterades han som chef för Industriens Utredningsinstitut (IUI), och var ansvarig för att ge IUI en profil som nationalekonomiskt forsknings- institut. 1967–1971 var han chef för Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet. Foto: Institutet för näringslivsforsknings arkiv, fotograf okänd.
sättning facken emellan. Principerna formulerades i hög grad av fackföreningsekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner och presenterades på LO-kongressen 1951. Här antogs ett program som skulle överbrygga målkonflikter genom lönepolitik som förenade stabil ekonomisk utveckling med högt löneuttag och solidariska satsningar på låglönegrupper. Grundbulten var att parterna skulle ta ansvar för förhållandena på arbetsmarknaden. Staten skulle ansvara för den samhällsekonomiska balansen – och för yrkesutbildningen (Olofsson 1997).
Yrkesutbildningen blev överhuvudtaget en viktig beståndsdel i långtidsutredningarnas och Rehn-Meidners värld.Att yrkesutbildning ansågs befrämja rörligheten och därmed bidra till full sysselsättning, och till borttagande av inflationsdrivande flaskhalsar, spelade också en roll. Yrkesutbildningen blev alltså ett instrument för uppnåendet av vidare nationella mål än enbart avstämning mot efterfrågan på arbetskraft. Samstämmigheten mellan fackföreningsrörelse, starka intressen inom storindustrin och en planeringsinriktad socialdemo- kratisk stat innebar att man i Sverige under 1950- och 1960- talen kunde inlemma yrkesutbildningen i en nationell social ingenjörskonst.
Jag har redan nämnt 1955 års yrkesskolereform som betydelsefull i sammanhanget. Yrkesskolan förvandlades ”från komplement till huvudlinje” (se kapitel 1). År 1955 initierade regeringen dessutom en utredning av yrkesutbildningens centrala ledning. Betänkandet kom 1962 och där betonades statens ansvar för yrkesutbildningens ledning och utformning mycket starkt (SOU 1962:28). ”Parternas samverkan i utbildningsfrågor kom alltmer att koncentreras till de branschuppdelade yrkesnämnderna och de lokala och regionala yrkesråden” (Olofsson 2005, s. 139).Staten gick alltmer in och tog kostnaderna och huvudmannaskapet för den lägre yrkesutbild- ningen. Det handlade om så omfattande förändringar att de inte kan betecknas som gradvis anpassande och icke-regimförändrande.