Åren 1918 och 1921 reformerades den svenska yrkesutbildningen i grunden och man kan på goda grunder hävda att då skapades för första gången ett sammanhållet system för yrkesutbildning. Det
hade konstruerats för att passa en lärlingsbaserad utbildning, där huvuddelen av utbildningen förutsattes ske på en arbetsplats. Den grundläggande delen av den nybildade skolformen – som beteck- nande nog hette ”lärlingsskolan” – skulle svara för yrkesteori med ett stort inslag av fortsatt allmänbildning. Konstruktionen förutsatte i princip en särskild lärlingslag som i görligaste mån skulle garantera både arbetsgivare och lärlingar grundläggande rättigheter och skyl- digheter. År 1923 presenterades ett förslag till en sådan lag som avsåg att täcka hela lärlingsskolans område, vilket förutom industri och hantverk även omfattade handel och husligt arbete. Förslaget innehöll bestämmelser om obligatoriska lärlingskontrakt, arbetsgivarens och lärlingens rättigheter och skyldigheter, påföljder vid kontraktsbrott samt minimitid, minst 2 år, för lärlingsutbildning. Lagen skulle vara tvingande inom hantverket, men inom övriga områden beroende av beslut i kommunala lärlingsnämnder. Kommerskollegium skulle svara för den övergripande tillsynen (SOU 1924:41).
De flesta remissinstanser var emellertid negativa. Den grundläg- gande svårigheten att få igenom en lärlingslag var att både fackför- eningsrörelsen och de stora företagen var motståndare. Inom fack- föreningsrörelsen fanns det en djupt rotad misstänksamhet mot en lag som kunde hålla nere lönerna för yngre arbetare och som kunde göra lärlingarna alltför beroende av sina arbetsgivare. Motståndet bland företagarna grundades främst på att ett lärlingssystem kunde bli kostsamt, men också på att staten skulle få ett inflytande på rela- tionen mellan lärlingen och arbetsgivaren (Hedman 2001). Från hantverkarhåll var man försiktigt positiv till förslaget och Sveriges Hantverkarorganisation (SHO)1 uttalade sitt stöd för ”en lämpligt
anpassad lärlingslag” vid årsmötet 1925. Formuleringen var vald med omsorg. Det fanns en hel del detaljkritik mot det liggande förslaget och vid mötet fanns det debattörer som ville avvisa det. Framförallt vände man sig mot inslag som innebar att läromästare som misskötte sig kunde straffas med böter och till och med fängelse (SHO 1925). Dessutom ansåg Hantverksorganisationen att förslaget lade för stora ekonomiska bördor på arbetsgivaren. Man vände sig mot arbetsgi- varens föreslagna skyldighet att svara för lärlingens medlemskap i sjukkassa, deltagande i lärlingsskola och för läromedel. Vidare var hantverkarna tveksamma till förslaget att inrätta kommunala lärlings-
nämnder, eftersom det kunde innebära att hantverkarnas traditionella befattning med lärlingsväsendet försvagades (SOU 1938:30). Kom- merskollegium, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen konstaterade i ett gemensamt yttrande att det inte fanns förutsättningar för en lärlingslagstiftning. Visserligen hade det troligen varit möjligt att få till stånd en speciell lärlingslag för hantverket, men svårigheterna att avgränsa sektorn, särskilt mot industrin, ansågs vara för stora. För- slaget föll därför i sin helhet.
Ett nytt försök lades fram av 1936 års hantverkssakkunniga (publi- cerat som SOU 1938:30) men då var förslaget begränsat till hantverket och ”den mindre industrin”. Hantverkarorganisationen stödde de grundläggande delarna av förslaget, vilket inte är särskilt förvånande. Det anslöt i stora delar till den andra punkten i det hantverkspolitiska program som antogs vid SHO-kongressen år 1935. Där begärdes ”fastställandet av en lärlingslag, som på ett praktiskt och rättvist sätt reglerar förhållandet mellan läromästare och lärling”. Det anslöt också till programmets första punkt, där hantverkarna krävde ”legaliserad kompetens för rätten att som egen företagare bedriva hantverksyrke” (SHO 1935). Förslaget avvisades emellertid av både LO och SAF med liknande motiveringar som vid 1923 års förslag. Dessutom ansåg de flesta remissinstanser att det var närmast omöjligt att avgränsa hant- verket och ”den mindre industrin” från andra delar av industrisektorn (Hedman 2001).
Den då nyinrättade Kungliga Överstyrelsen för Yrkesutbildning, KÖY, utarbetade 1945 ännu ett förslag till lärlingslag för hantverks- yrkena (SOU 1954:11). Enligt förslaget skulle KÖY vara tillsyns- myndighet och godkänna lärlingskontrakt, fastställa lärlingstid och fortlöpande följa utbildningen. KÖY kunde också under vissa för- utsättningar säga upp lärlingskontrakt. Enligt förslaget skulle ett lärlingskontrakt upprättas mellan en hantverksmästare och lärlingen. Av kontraktet skulle framgå lärlingens ålder, vilket yrke som avsågs, lärotidens längd, överenskomna löneförmåner eller (i relevanta fall) uppgifter om gällande kollektivavtal, samt en överenskommen skyl- dighet för lärlingen att delta i yrkesutbildningskurs. Hantverksmäs- taren skulle kunna styrka att han bedrev hantverksrörelse, innehade mästarbrev eller annat bevis på erforderlig kompetens eller att han hade anställd personal med sådan kompetens. Han ansvarade för
lärlingens utbildning och skulle föra dagbok där arbetsmoment med mera dokumenterades. Han skulle uppmana lärlingen att följa rele- vanta yrkesutbildningskurser och att ge honom möjlighet att avlägga gesällprov i de yrken där sådana fanns.
En svaghet i förslaget var att begreppet ”hantverk” inte definierades i lagförslaget. En annan var att lärlingskontrakt inte skulle vara obliga- toriskt utan var ett frivilligt åtagande. Hantverkarorganisationen fick möjlighet att yttra sig över förslaget och organisationen hade en del invändningar, framförallt att lärlingskontrakt inte var obligatoriskt. Man hävdade att efter en försöksperiod på några år borde sådana kon- trakt vara obligatoriska i alla hantverksyrken. Visserligen erkände man gränsdragningsproblemen mot annan verksamhet, men hävdade att det fanns ett betydande antal yrken där det knappast fanns några tvivel. Trots invändningarna stödde man förslaget (SHSO 1945). Det blev emellertid inte långlivat. Det stoppades på ecklesiastikdepartementet med motiveringen att man ville i första hand låta arbetsmarknadens parter lösa frågan avtalsvägen (SOU 1954:11). Därmed hade i prak- tiken lagstiftningsvägen stängts. Frågan togs visserligen upp av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga, men lämpligheten med lagstiftning avfärdades där. Man konstaterade att intresset för en lärlingslag var begränsad till hantverket och vissa grupper inom handeln. En lag för ett begränsat område skulle emellertid medföra stora svårigheter med avgränsningar. Den skulle dessutom medföra rekryteringssvårigheter inom de områden som berördes av lagstiftningen om den inte kom- binerades med starka subventioner till arbetsgivarna och generösa ekonomiska villkor för lärlingarna. De kostnaderna såg man som omotiverade, särskilt som utredningsförslaget innehöll andra kost- nadsdrivande inslag (mer om det längre fram). Utredningens slutsats var att yrkesutbildning på arbetsplatserna skulle lösas genom frivilliga överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna och inte vila på i lag fastställda bestämmelser (SOU 1954:11).