svar till 1923 och 1936 års förslag till lärlingslagstiftning förordat att lärlingssystemet istället skulle utvecklas genom kollektivavtal mellan
parterna. I praktiken var det den vägen man gick. Det fanns ett stort antal lärlingsavtal som reglerade anställningsvillkoren inom de flesta branscher. I början av 1920-talet beräknades antalet lärlingar inom ramen för sådana avtal till 41 000 (SOU 1924:41).
I slutet av 1930-talet inledde LO och SAF ett fördjupat samarbete inom yrkesutbildningen, vilket ledde till bildandet av en gemensam yrkesutbildningskommitté. Den lämnade ett betänkande 1944 som talande nog handlade om åtgärder för lärlingsutbildningens främ- jande. Enligt kommittén skedde utbildning av yrkesarbetare ”bäst och billigast genom utbildning på arbetsplatserna kompletterad med teoretisk undervisning i enskilda eller kommunala skolor”(AY 1944:109). Eftersom kommittén inte ansåg att lärlingslagstiftning var önskvärd, föreslog man i stället relativt detaljerade regler som skulle ingå i kollektivavtal mellan parterna. Syftet var att dessa standardregler skulle anpassas till förhållandena i varje bransch och att till exempel lärlingstiden därför skulle komma att variera. Det fanns i kommitténs förslag inga tvingande bestämmelser att lärling- arna skulle delta i kompletterande skolundervisning men däremot ”borde” de delta och arbetsgivaren ”ålades” att intressera lärlingen för deltagande samt att ge ledighet för deltagande och att ”i skälig omfattning” svara för utgifter som kunde vara förknippade med skolundervisning.
På lokal nivå kunde kravet på teoretisk utbildning vara mer omfattande. Kockums Mekaniska Verkstad startade 1943 en lär- lingsutbildning för maskinarbetare, där den inledande praktiska utbildningen var förlagd till en särskild lärlingsverkstad på företaget. Efter det första året skedde den praktiska utbildningen ute i produk- tionen. Den teoretiska utbildningen fick emellertid inte försummas. En punkt i företagets bestämmelser för lärlingsutbildning var att lärlingen regelbundet skulle bevista aftonkurserna i lärlings- och yrkesskolorna vid Malmö stads skolor för yrkesundervisning. Den teoretiska utbildningen var obligatorisk under de två första lärlings- åren (KMV Utbildningsverksamheten).
På den centrala nivån lade kommittén ett stort ansvar på arbets- marknadens parter. De skulle, gemensamt och i lämpliga fall till- sammans med berörda myndigheter, fastställa utbildningsbehovet, övervaka att lärlingsbestämmelserna följdes, fastställa riktlinjer för
utbildningen samt informera om och propagera för en ökad yrkes- utbildning. För att klara av dessa uppgifter borde parterna inrätta branschvisa, partssammansatta lärlingsnämnder med halvt myndig- hetsliknande ställning. På ett mer övergripande plan föreslogs att SAF och LO skulle tillsätta ett centralt organ; Arbetsmarknadens yrkesråd, förkortat AY (AY 1944). Samtliga förslag antogs och AY bildades redan samma år. Lärlingsnämnder började också bildas snabbt med sju sådana år 1945. År 1952 hade antalet stigit till 14 (Olofsson 1997). Arbetsmarknadens parter satte alltså stor tilltro till avtalsreglering av lärlingsutbildningen. Vid Kockums upprättades ett kontrakt mellan arbetsgivaren och lärlingens målsman (eftersom anställning som lärling vid Kockums bara kunde ske före 17 års ålder). Formulär till lärlingskontrakt fanns i en överenskommelse mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Metallindustriarbe- tareförbundet. Där specificerades rättigheter och skyldigheter, bland annat att lärlingen var skyldig att regelbundet bevista aftonkurserna i lärlings- och yrkesskolorna samt hur hög lärlingens timpeng skulle vara under utbildningstiden (KMV Bestämmelser). Man noterade emellertid att det fanns tydliga tecken att lärlingsutbildningen var på nedgång och de många initiativen från arbetsmarknadens parter under 1940- och 1950-talen ska ses som uttryck för att man ville vända utvecklingen.
År 1941 genomfördes en undersökning bland Arbetsgivarför- eningens företag där antalet yrkesarbetare inom olika branscher skattades. Med ”yrkesarbetare” avsågs sådana som hade arbetsupp- gifter där det krävdes 3–4 års utbildning. Undersökningen visade att både antalet och andelen yrkesarbetare varierade kraftigt mellan branscherna. Det största antalet fanns inom verkstadsindustrin med 33 600 men de största andelarna fanns i mindre branscher som måleri (100 procent) samt litografiska tryckerier, elektriska instal- lationer och smidesverkstäder som alla hade 90 procent yrkesarbe- tare. Minst till både antalet och andelen var konfektionsindustrin med 750 yrkesarbetare motsvarande tre procent av arbetsstyrkan. Totalt uppskattades antalet yrkesarbetare till 235 000. De sakkun- niga bedömde att det årliga förnyelsebehovet av yrkesarbetare var cirka tre procent eller omkring 7 000 personer. Med en fyraårig utbildningstid behövde då 28 000 lärlingar vara under utbildning
och med tanke på avhopp och avbrott under utbildningstiden sattes antalet till 40 000. Mot detta satte man att det beräknade antalet lärlingar (enligt svaren i samma undersökning) uppgick till ungefär 20 000 eller halva behovet (AY 1944).
Elva år senare redovisade 1952 års yrkesutbildningssakkunniga resultatet av en enkät om yrkesutbildningen i näringslivet år 1950. Den visade att den årliga nyrekryteringen av lärlingar i de undersökta företagen uppgick till ungefär 4 000 personer, vilket motsvarade mel- lan åtta och tio tusen lärlingar inom hela området som undersök- ningen avsåg. Totalt sett kunde antalet lärlingar inom hela industri- och hantverkssektorn uppskattas till cirka 15 000. Antalet lärlingar hade alltså minskat med ungefär 5 000 sedan 1941, samtidigt som antalet arbetare hade ökat från 810 000 till 950 000. De sakkunniga konstaterade därför att lärlingsutbildningen rent kvantitativt hade gått tillbaka under och efter andra världskriget. Samtidigt uppskat- tade man att utbildningsbehovet av lärlingar var mellan 36 000 och 45 000 (SOU 1954:11).
År Antal Utbildningsbehov 1921 41 000
1941 20 000 40 000
1950 15 000 36 000–45 000
Tabell 4.1. Beräknat antal lärlingar 1921, 1941 och 1950. Källor: se texten.
Gapet mellan näringslivets behov av välutbildad arbetskraft och det faktiska antalet lärlingar (som tänktes tillgodose detta behov) hade alltså vuxit, trots att arbetsmarknadens parter hade verkat tillsammans i nästan ett decennium för att minska det. Det relativa misslyckandet berodde troligen delvis på de extrema förhållanden som rådde under världskriget, men det kan inte vara hela förkla- ringen. I ett lite längre tidsperspektiv var nämligen tillbakagången för den avtalsreglerade lärlingsutbildningen än mer uttalad. Jäm- fört med situationen vid 1920-talets början hade antalet lärlingar mer än halverats 1950. Med tanke på att antalet industriarbetare hade ökat kraftigt under perioden var den relativa nedgången ännu kraftigare. Trots detta vidhöll parterna att den inslagna vägen med
kollektivavtal och lärlingsnämnder var den rätta. Samtidigt var man klar över att komplementet, den skolförlagda utbildningen, behövde förstärkas.