ÖPPENHET OCH TOLKNING

bär handlingsutrymme? Frågorna är exempel på frågor som riktar uppmärk- samheten mot möjliga innebörder av fenomenet handlingsutrymme. De är frågor som öppnar för beskrivningar av handlingsutrymme som levd erfaren- het. Enligt Gadamer (1960/2004) ligger det i frågans väsen att den har mening och att det är denna mening som anger riktningen. Frågans riktning öppnar för vissa svar som möjliga. Hur vi formulerar frågan uttrycker alltså hur vi förstår den värld vi lever i som meningsfull värld (Öberg Tuleus, 2008). Frågan om vad som kännetecknar erfarenheten av handlingsutrymme öppnar för ett intresse för handlingsutrymme, som avser både ett personligt och ett allmänt intresse för handlingsutrymme som fenomen, där handlingsutrymme betraktas som en erfarenhet människor lever (van Manen, 1997).

Vilka meningar av handlingsutrymme kan frågan öppna för? Fenomenologiska frågor är alltid frågor om ”the nature of the phenomenon as meaningfully experienced” (van Manen, 1997, s. 40). Genom att ställa frågor om hur något erfars på ett meningsfullt sätt öppnar vi för ny erfarenhet, vidgar vårt vetande. I föreliggande studie ställs frågor om möjliga meningar av handlingsutrymme och därmed öppnas möjliga nya erfarenheter av handlingsutrymme, på så sätt kan handlingsutrymme framträda som komplext fenomen.

Utan en frågande aktivitet gör man inga erfarenheter. Insikten att saken ligger annorlunda till, än vad man först trodde, förutsätter förstås att man ställer frågan om hur saken egentligen är beskaffad. Den öppenhet, som lig- ger i erfarenhetens väsen, öppnar logiskt sett för sakens skiftande beskaf- fenhet. Öppenhet har frågans struktur. (Gadamers, 1960/1997, s. 173)

Öppenhet riktar uppmärksamheten mot möjligheten att vidga sitt synfält i meningen att få tillgång till det som befinner sig utanför den egna synvin- keln, det synfält som känns nära och bekant. Öberg Tuleus (2008) menar att man med frågans hjälp kan öppna för andra synvinklar än de redan bekanta, vilket i ett vetenskapligt sammanhang också innebär en drivkraft att öppna för nya teoretiska perspektiv för att på så vis få tillgång till andra möjliga tolk- ningar. van Manen (1997) menar att ”a phenomenological description is always

one interpretation, and no single interpretation of human experience will ever

exhaust the possibility of yet another complementary, or even potentially richer or deeper description” (s. 31).Ett livsvärldsfenomenologiskt betraktelsesätt

valet av perspektiv avgörs av ”vad som kan vara mest fruktbart i förhållande till det som ska studeras. Det är syftet med undersökningen och själva frågans art som avgör vad som kan ge de rikaste tolkningsmöjligheterna” (Gustavsson, 2003, s. 42).

En livsvärldsfenomenologisk förståelse av erfarenhet innebär att fenomenet handlingsutrymme framträder i människors beskrivningar av levd erfarenhet. Med frågan om vad som kännetecknar erfarenhet av handlingsutrymme rik- tar forskaren uppmärksamheten mot handlingsutrymme som levd erfarenhet. Husserl (1913/2004) introducerade begreppet horisont för att beskriva män- niskans erfarande av rumslig och tidslig verklighet som både direkt närvaro och mednärvaro. Gadamer (1960/2004) använder begreppet för att beskriva världen som ”en ’horisont’ av meningar” (Alvesson & Sköldberg, 1994, s. 135). Uppmärksamheten riktas mot förståelsen av den andra. För en god förståelse av den andra krävs att vi försätter oss i den andras situation. Det innebär att vi tar med oss själva in i den andras situation eller att vi rör oss mellan det bekanta och det obekanta (familiarity and strangeness).

The concept of ’horizon’ suggests itself because it expresses the superior breadth of vision that the person who is trying to understand must have. To acquire a horizon means that one learns to look beyond what is close at hand – not in order to look away from it but to see it better, within a larger whole and in truer proportion. (Gadamer, 1960/2004, s. 304)

Enligt Gadamer innebär ”att försätta sig” en rörelse mellan det bekanta och det obekanta. Som forskare ingår jag själv i den livsvärld jag vill utveckla kunskap i. Det innebär att jag inte kan studera någonting utifrån, men genom att jag delar livsvärlden med andra kan jag också få tillgång till delar av andra män- niskors erfarna värld. ”Att försätta sig” betyder varken att jag anpassar mig till den andras situation eller att den andra anpassar sig till min situation, utan ”det betyder alltid en höjning till en högre gemenskap, som övervinner inte bara ens egen partikularitet utan också den andres” (Gadamer, 1960/1997, s. 152-153). I föreliggande avhandling innebär resonemanget att frågan om vad som kännetecknar erfarenheten av handlingsutrymme avgränsar den syn- vinkel inom vilken fenomenet handlingsutrymme kan framträda, medan han- dlingsutrymme som levd erfarenhet blir synlig i rörelsen mellan betraktarens

som delas med andra. Det innebär att vi också kan ha en insikt och förståelse för varandras världar. För att kunna förstå andra människor krävs det att vi interagerar med dem, det krävs att våra världar möts så att vi blir ”delar av samma helhet” (Johansson, 1999, s. 31-32). Därför måste livsvärldsforskaren möta och interagera med de människor man vill berätta någonting om i de var- dagliga och naturliga situationer man vill förstå (Bengtsson, 1999). Det krävs en närvaro, ett engagemang och en riktadhet i mötet med andra.

Föreliggande studies teoretiska betraktelsesätt innefattar även en förståelse av tolkning som en (språklig) aktivitet, där syftet är att visa på möjliga meningar av ett fenomen. Gadamer (1986) skiljer på två innebörder av tolkning; att tolka är att visa på någonting (point to something) och att visa på någots me ning (the

meaning of something) (s. 68). Dessa bägge innebörder är relaterade till varan-

dra. Att visa på någonting indikerar att detta någonting ses som ett ”tecken” (sign) och då vi visar på någots mening tolkar vi detta tecken.

En reflektion som jag har gjort under den empiriska studiens gång är att de språkliga beteckningar och uttryck som jag ”självklart” använt inte sällan tolk- ats till en annan mening än den jag avsett och att jag på samma sätt lagt ”min” mening i andras språkliga beteckningar. En rimlig slutsats är att det aldrig är givet hur vi beskriver och betecknar ”saker”, samtidigt som varje beskrivning kan ses som en tolkning.

3.2 BEGREPPET HANDLINGSUTRYMME