LIVSVÄRLDEN SOM KUNSKAPENS GRUND

Ett fenomenologiskt betraktelsesätt utgår från ett antagande om livsvärlden som all kunskaps grund. Det innebär att rikta uppmärksamheten mot levd erfarenhet som forskningsobjekt. Enligt Husserl (1970) kallas den värld som människan lever i och genom för livsvärlden. Husserl utgick från livsvärlden som kunskapsobjekt i meningen att forskarens studieobjekt finns i livsvärlden och att den kunskap som vetenskaplig forskning bidrar med ska återföras dit. Merleau-Ponty (1962/1999) skriver om livsvärlden som en levd värld. Livsvärld- sidén återfinns även hos Heidegger (1992) med benämningen ”vara-i-världen” och hos Gadamer (1975/1998) som menade att livsvärlden utgör den givna grunden för varje erfarenhet.

Livsvärlden är enligt Husserl den naturliga inställningens värld. Det innebär att jag som människa i min direkta erfarenhet av världen alltid är sammanflätad med mina fördomar och teorier om mig själv och den värld jag erfar. Antagan- det förutsätter ett intentionalt medvetande, det vill säga ett medvetande som riktar sig mot ett objekt som något. De objekt vi erfar är aldrig objekt i sig själva, utan objekt som framträder som något för någon i den naturliga inställningen. För att lämna den naturliga inställningen och nå fram till de ”rena” objekten, sakerna själva (Husserls das Ding an Sich), måste forskaren anta en reflexiv inställning. Det är först då som det blir möjligt att sätta åsikter och omdömen om den direkt erfarna världen inom parentes. Denna fenomenologiska reduk- tion (även kallad epoché) innebär att forskaren kan göra en ”ren” beskrivning av det som erfars, det vill säga beskriva det som erfars så som det visar sig.

Vad som därigenom blir tillgängligt för mig, den mediterande, är mitt rena liv med alla dess rena upplevelser och rena meningar, fenomenens univer-

Enligt en livsvärldsansats finns det ingen värld i sig. Världen är beroende av någon som betraktar den som något. Det som är viktigt i föreliggande studie är hur världen/handlingsutrymme visar sig för musiklärare och musiklärarstu- denter. Tillgången till världen har vi genom vår varseblivning. Det är i den som världen blir till erfarenhet. Fenomenologi i Husserls mening innebär ett anta- gande om att det är möjligt, och även önskvärt, att ”sätta ’parantes’ om allt som inte är den rena erfarenheten” (Gustavsson, 2000, s. 72). Från hermeneu- tisk synvinkel är detta inte möjligt. Enligt Heidegger kan människans existens beskrivas som sammanflätad med förmågan att tolka och förstå. Det betyder att vi människor alltid redan finns i världen, att vi ser världen som något och att vår förförståelse alltid är en del av det vi tolkar (Gustavsson, 2000). Livsvärlden är i Husserls mening objektet för vetenskapliga studier och den fenomenolo- giska reduktionen den metod som gör det möjligt för forskaren att undersöka livsvärlden. Men vetenskapen måste samtidigt säga något annorlunda och mer än det vi får ut av våra vardagliga föreställningar (Gustavsson, 2000).

Husserls utveckling av livsvärlden som vår naturliga inställning i världen inne- bär i föreliggande avhandling att ett fenomenologiskt betraktelsesätt innefat- tar livsvärlden som den konkreta, vardagliga värld där vi lever våra liv och som vi tar för given.

For us who wakingly live in it, is always already there, existing in advance for us, the ’ground’ of all praxis whether theoretical or extratheoretical. The world is pregiven to us, the waking, always somehow practically interested subjects, not occasionally but always and necessarily as the universal field of all actual and possible praxis, as horizon. (Husserl, 1970, s. 142)

Ett fenomenologiskt betraktelsesätt innefattar i föreliggande avhandling förståelse av människans medvetande som intentionalt. Enligt Merleau-Ponty (1962/1999) är grunden för människans existens att hon är sin kropp. Inten- tionalitetsakten är inte ahistorisk, utan i nuet finns såväl erfarenheter av det förflutna som föregripanden av framtiden. Detta gör det möjligt för människan att erhålla ny förståelse. Ett intentionalt medvetande innebär ett medvetande som är riktat mot något som något (Lübcke, 1991). Enligt Alvesson & Sköldberg innebär det att intentionalitet ska förstås som en ”pre-rationell för-förståelse”

(s. 135) och att förförståelse är sammanflätat med vad det innebär att vara människa. Det betyder att människan alltid redan finns i ett sammanhang, som hon tolkar och samspelar med. Intentionalitetsteorin är grundläggande inom fenomenologin och innebär att ”subjektet är alltid riktat mot något annat än sig självt” och ”att det inte kan finnas något som visar sig utan att det finns någon som det visar sig för” (Bengtsson, 1999, s. 11).

All vetenskap utgår från livsvärlden och ska återföras dit. Schütz & Luckmann, (1973) beskriver kunskap som konstruktioner, det vill säga ”en uppsättning abstraktioner, generaliseringar, formaliseringar och idealiseringar som är specifika för de olika nivåerna i tänkandets organisering” (Schütz, 1953/1999, s. 29). Så kallade rena fakta eller enkla fakta finns inte. Det rör sig alltid om tolkade fakta, oavsett om vi med ”fakta” avser vardaglig eller vetenskaplig kun- skap. Fakta bär alltid med sig sina ”tolkade inre och yttre horisonter” (Schütz, 1953/1999, s. 29). Det innebär att vi alltid uppfattar vissa aspekter av den reella världen, nämligen de som är relevanta för oss.

Schütz (1953/1999) hävdar att vetenskaplig kunskap alltid är en konstruktion av vardagskunskap. De (forsknings)objekt som forskare konstruerar är grun- dade på objekt som redan konstruerats av människor i deras vardagliga värld. Vetenskaplig kunskap kan sålunda inte förstås som kunskap-i-sig utan ska ses som en ytterligare konstruktion av vardagskunskap. Vår kunskap om världen innefattar både vardaglig kunskap och vetenskaplig kunskap (Öberg Tuleus, 2008). Schütz resonemang om vardagskunskap och vetenskaplig kunskap bygger på ett antagande om vardagskunskap och vetenskaplig kunskap som åtskilda. Både konstruktioner av första och av andra ordningen innefattas i livs- världen. I någon mening existerar de sida vid sida, samtidigt som de förhåller sig till varandra så att kunskap av andra ordningen bygger på kunskap av första ordningen.

Forskaren finns i livsvärlden, som betraktas som en oöverskridbar verklighet. Därmed måste frågan om vari det vetenskapliga består ställas. Vilka kunskaps- anspråk är möjliga att göra då det objekt, i det här fallet handlingsutrymme, blir föremål för studium studeras som det visar sig och där forskaren finns i livsvärlden och därmed i någon mening kan sägas vara en del av studieob- jektet? Merleau-Ponty gör en vidareuteckling av livsvärldsbegreppet, där livs-

Världen är där före varje analys som jag kan göra av den och det vore konst- lat att låta härleda den från en serie av synteser vilka skulle förbinda förnim- melserna och sedan objektets perspektiviska faser, då både de förra och de senare tvärtom är resultat av analysen och inte kan förverkligas för denna. (Merleau-Ponty, 1945/2004, s. 45)

Frågan om kunskap omformuleras därmed till en fråga om mening. Kunskaps- bidraget blir en fråga om mening, att beskriva för att förstå, snarare än att förklara (Bengtsson, 1998a). Det innebär att synliggöra och därmed också språkligt beskriva mening, för att göra världen mer begriplig (Öberg Tuleus, 2008).

Merleau-Ponty (1962/1999) tar avstånd från Husserls tes om ett rent med- vetande. Livsvärlden kan inte överskridas och den fenomenologiska reduk- tionen, epochén, blir därmed en omöjlighet. ”Reduktionens största lärdom är omöjligheten av en fullständig reduktion” (Merleau-Ponty, 1945/2004, s. 50). Det innebär att livsvärlden utgör även filosofins och vetenskapens konkreta grund, samt att förförståelse alltid är sammanflätat med människans vara i världen. Johansson (1999) beskriver detta som att ”subjektet har ett oupplösligt ömse- sidigt förhållande till världen, präglas av världen liksom världen av subjektet. Världen kan inte skiljas från den människa som upplever den, på samma gång som hon i konkreta situationer genom erfarenhet och handling påverkas av den” (s. 28). Begreppet livsvärld avser då en konkret och komplex värld i menin- gen att människan alltid är förbunden med världen och den (”verkligheten”) med människan. Forskning som utgår från Merleau-Pontys livsvärldsbegrepp riktar intresset mot en mening som uppstår i mötet mellan människor och mellan människa och värld (Öberg Tuleus, 2008). Den mening som framträder, skiner fram vid skärningspunkten mellan mina erfarenheter och vid skärnings- punkten av mina och den andres erfarenheter, genom deras överlappande av varandra (Merleau-Ponty,1945/2004). Det betyder för det fenomenologiska betraktelsesättet i denna studie att uppmärksamheten riktas mot människan som aktivt tolkande, erfarande varelse och mot världen som det sammanhang där kunskap genereras och transformeras i mötet mellan människor och mel- lan människa och värld. I en livsvärldsansats konstitueras förutsättningar för lärande där innebörden i begreppen livsvärld, intentionalitet och intersubjek- tivitet beaktas (Bengt sson & Kroksmark, 1994).