ATT VILJA MEN INTE KUNNA

Att vilja men inte kunna är en beskrivning av en begränsning gällande han- dlingsutrymme. Det innebär att det finns en vilja till handling i något avseende, men också en upplevd oförmåga att genomföra handlingen. Viljan till handling grundas på egna eller andras förväntningar.

Egna förväntningar utgör inre krav som ska uppfyllas och följande uttalande belyser högt ställda inre krav som innebär en oförmåga att hantera situationen:

Det handlar ju om vilka krav man har på sig själv. Ställer man för höga krav kan det bli svårt. (S6)

Andras förväntningar är yttre krav som kan vara så högt ställda i förhållande till den egna förmågan att det skapas en dissonans mellan att vilja och att kunna. En utsaga beskriver viljan att vara högpresterande i alla utbildningens kurser och lärarnas krav som upplevdes som orimliga. Det fanns en oförmåga att leva upp till kraven, vilket upplevdes som en begränsning av handlingsutrymmet:

Jag ville så mycket. Jag ville kunna allt. Det var ju inte så konstigt att alla lärare bara ökade kraven…De trodde att jag fixade det. Jag försökte hänga i men till slut blev kraven övermäktiga. Det blev bara ett enda stort missly- ckande då man inte kunde leva upp till förväntningarna. Jag slutade tänka klart. //Till slut valde jag bort…jag gick inte på lektionerna till slut. (L9)

Att ta på sig för mycket arbete under en begränsad tid utgör en aspekt av brist- ande samspel mellan att vilja och att kunna. Informanterna upplever att de mister kontrollen och överblicken över situationen, vilket bidrar till en känsla av splittring och frustration:

Att arbeta vid sidan av sina studier är…kanske inte mitt bästa beslut. Det är ok, men ibland är det otroligt tufft. Emellanåt är man rätt splittrad kan man väl säga (skrattar). (S16)

Alla dessa små kurser och så…Alltså ibland känns det svårt att vara den som ska hålla ihop allt. Man får liksom ingen…man har noll koll på helheten. Det

är som att stå med ett storbandsarr i full storm och se till att inget blåser iväg för sig själv. Jag ska stå för helheten…där skulle man behöva lite hjälp så att man inte blir så frustrerad. (S7)

Musiklärarens arbete blir så emellanåt. Framförallt vid terminssluten. Sam- tidigt som man avslutar med redovisningar och uppspel, konserter och avs- lutningar så ska man fixa att skriva in betyg som alla andra lärare. (L6)

En annan aspekt av denna brist på samspel mellan vilja och förmåga till han- dling beskriver musiklärarna som otydliga yttre krav och förväntningar. Några uttrycker även brister i organisationen och ledningen av undervisningen som en orsak till brist på samspel. Vilja till handling finns, men på grund av otydliga krav uppstår en handlingsbegränsande osäkerhet som förlamar handling och fördunklar alternativen.

Ytterligare en aspekt av ”att vilja men inte kunna” är att när informanterna övat länge utan avbrott utarmas de fysiskt såväl som psykiskt. Att pressa sin kropp ytterligare kan innebära en oförmåga att fortsätta aktiviteten. I en musiklärarutbildning och ett yrke som innebär ett ständigt uppbyggande av sociala och relationella nätverk kan även den mänskliga interaktionen upple- vas som tröttande:

[Man] möter ju så otroligt många nya människor som det förväntas att man ska ha olika relationer till. Lärare, utbildningsledare, klasskompisar, prak- tikledare, handledare …och alla har sin speciella stil som man ska ta hänsyn till. Jag ska kunna ta in allt men också ge av mig själv, vara i nuet. Då blir man ju påverkad, berörd. Det kan vara rätt slitsamt. (S12)

Det är ju det här massiva flödet av elever som kan vara rätt slitsamt. Jag tror att jag träffar i genomsnitt 300 elever i veckan. Att skapa relationer med alla är rätt tufft. (L1)

När begränsningen av handlingsutrymmet har pågått en tid och de egna behoven av handlingsutrymme ignorerats uppstår också en oförmåga att uppmärksamma och tillgodose egna behov av till exempel valmöjligheter eller distans. Viljan till att leva ett liv här och nu finns, men förmåga till det saknas.

En informant upplever en oförmåga att komma till ro och att upphöra med det mentala planeringsarbetet inför nästa dag. Begränsningar av handlings- utrymme yttrar sig, i det här fallet, i tankar om tillkortakommanden inför en förestående konsert:

Man ligger där och vänder sig fram och tillbaka. Huvudet bara går igång på allt. Vad har jag glömt? Vad har jag gett mig in på? Det här kommer aldrig att gå. Jag får totalt tunnelseende när jag har det så där. Inget ljus…bara mörker. (S19)

Andra yttre aspekter som har att göra med kategorin ”att vilja men inte kunna” är att läsårsstrukturen utgör hinder för att musiklärarna ska uppleva balans och handlingsutrymme i yrke och studier. Enskilda musiklärarstudenter vill till exempel ha sammanhängande kurser men på grund av projektveckor, verk- samhetsförlagd utbildning med mera avbryts den önskade kontinuiteten.

Ja det tar ju ett tag att komma igång med sina studier. Och precis när man fått upp farten så kommer de här veckorna. Jag vet inte…man fattar ju att det också ingår i studierna men de bryter av så klart. Det är ju klart att det är nödvändigt också…men om vi snackar om vad som hindrar mitt handlings- utrymme så är det sånt. (S7)

En av musiklärarna beskriver upplevelser av snedbelastning under läsåret på följande sätt:

Det är väl konstigt va. Man borde ju veta vid det här laget var det är top- par och så. Ändå tycker jag att man bli förvånad varje jul eller sommar. Alla andra trappar ner men jag trappar upp. Det är otroligt frustrerande att inte kunna påverka det där själv. (S20)

En informant upplever grupplektioner under utbildningstiden som begräns- ningar av handlingsutrymme. Såväl lärare som elever utgör ibland hinder för att handlingsutrymme ska upplevas då deras närvaro och agerande inte sam- verkar med behov och vilja hos den som ska uppleva handlingsutrymme. Det råder alltså en dissonans mellan vilja, kunskap och handling där yttre aspekter inte överensstämmer med längtan och behov.

Jag vet inte…jag är helt enkelt…ok jag gillar inte en del grupplektioner. Inte för att det inte är kul att jobba i grupp…Det är bara det att det är många viljor och åsikter som ska tas hänsyn till. En del pratar hela tiden vilket gör att det skapas en taskig balans i gruppdynamiken. Ja det innebär ju att mitt utrymme begränsas och det känns inte bra. (S11)

En informant menar det omvända, det vill säga att begränsningar av han- dlingsutrymme kan vara att vilja bli undervisad i grupp men att möjligheten till det saknas. Det är alltså ett individuellt och personligt förhållningssätt som inverkar på om detta upplevs som begränsning av handlingsutrymme eller möjliggörande av handlingsutrymme. Informanten beskriver begränsningen av handlingsutrymme i det här sammanhanget på följande vis:

Jag lär mig mycket bättre när vi jobbar ihop i grupp. Det får mig att se mina egna och andras kompetenser mycket tydligare. Jag gillar känslan av att skapa något nytt…tillsammans. Att sitta själv är totalt meningslöst. Ingen att bolla idéer med, ingen som fångar en när man faller. Frusna tankar, frus- en musik, nej tack. (S8)