Övriga metoder

Andra metoder som SKB har studerat och avfärdat är utskjutning i rymden, havsdumpning, depo-nering i djuphavssediment samt dumpning under inlandsisar.

Utskjutning i rymden studerades i USA i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet som en metod för att bli kvitt det använda kärnbränslet för all framtid. Säkerheten bygger på att bränslet kan skjutas ut till en plats i universum och aldrig mer komma i kontakt med människan och miljön på jorden. Energibehoven och kostnaderna för att åstadkomma detta är närmast oöverblickbara.

Säkerheten vid uppskjutningen är inte heller fastställd.

Säkerhetsanalyser visar att deponering i djuphavssediment skulle kunna vara ett säkert alter-nativ, men internationella överenskommelser innebär att varken världshaven eller havsbotten får utnyttjas för att deponera avfall.

Att deponera under en inlandsis på exempelvis Antarktis strider mot det så kallade Antarktis-fördraget. Dessutom är nuvarande kunskap om inlandsisar eller framtida klimat förändringar inte tillräckligt stor för att kunna avgöra om detta är ett säkert alternativ.

3.7 Lokaliseringsarbetet

Arbetet med att komma fram till en lämplig metod och plats för slutförvaring av det använda kärnbränslet har pågått i mer än 30 år, se figur 3-8. Utvecklingsinsatser och undersökningar som gjordes från starten under 1970-talet och fram till början av 1990-talet genererade en kunskapsbas som fick stor betydelse för upplägget och genomförandet av det lokaliseringsförfarande som sedan initierades i och med att SKB presenterade Fud-program 92 /3-14/. Det omfattande arbete som därefter genomförts för att finna en lämplig lokalisering av en anläggning för slutförvaring av det använda kärnbränslet har förutom SKB engagerat även kommuner, myndigheter och andra stat-liga instanser, forskarsamhället, miljörörelsen och regeringen /3-15/. De avsnitt som följer ger en översikt över lokaliseringsförfarandet, fram till slutförandet av platsundersökningarna. Det av-slutande steget, med valet mellan de två alternativen Forsmark och Laxemar, redovisas i avsnitt 5.2.3.1. Informationen i avsnitt 3.7 och 3.8 är hämtad ur /3-16/.

Figur 3-8. Huvudskeden och passerade milstolpar i arbetet att finna en lämplig plats för slutförvaring av använt kärnbränsle.

1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010

Ta fram kunskap om berget

Forskning och utveckling

Lokaliserings-program och översiktsstudier

Förstudier

Plats-undersökningar

2000: Val av platser för platsundersökningar Fud 92 & 92,5: SKB lägger fast utgångspunkter för och startar ett brett lokaliseringsarbete

Prav KBS SKB redovisar och genomför Fud enligt kraven i KTL Aka-utredningen, Prav, KBS, typområdesundersökningar, Stripa mm Äspölaboratoriet

1994–98: SKB genomför översiktsstudier, studier av orter med kärnteknisk verksamhet samt jämför norr-syd, kust-inland

2002: Platsundersökningar startar i Forsmark och Oskarshamn

2009: Beslut att förlägga slutförvaret i Forsmark 1993–2000: SKB genomför

förstudier i åtta kommuner

3.7.1 Perioden 1973–1985

Den första samlade insatsen gjordes av Aka-utredningen (Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall) som regeringen tillsatte vid årsskiftet 1972–73 och som redovisade sitt slutbetänkande år 1976.

Utredningen rekommenderade en slutlig förvaring av radioaktivt avfall i urberg. En av huvud-uppgifterna i inledningsskedet blev därför att skaffa sig god kunskap om den svenska berggrunden och vilka egenskaper berget måste ha för att kravet på säker slutförvaring skulle kunna uppnås. De studier som Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) gjorde på utredningens uppdrag visade att Sverige har gynnsamma geologiska förutsättningar för sådan förvaring.

Geologiska studier genomfördes sedan under en lång period över hela landet och i olika geo-logiska miljöer. Valet av områden för undersökningar baserades i första hand på följande kriterier:

• Flack berggrundstopografi.

• Låg sprickfrekvens i hällytor.

• Glest mellan större sprickzoner.

• Enhetlig sammansättning och struktur på bergmassan.

• Områden med låg seismisk aktivitet.

Prav (Programrådet för radioaktivt avfall), som regeringen tillsatte 1975, fortsatte och utvidgade de geologiska studier som Aka-utredningen påbörjade, närmast med avsikt att identifiera områden med berggrund som kunde vara lämplig för slutförvaring av förglasat avfall från upparbetning av använt kärnbränsle.

Riksdagens beslut år 1977 om villkorslagen blev en viktig utgångspunkt för det fortsatta arbetet.

Villkorslagen krävde att reaktorinnehavarna redovisade hur och var en helt säker förvaring av det högaktiva avfallet (efter upparbetning) eller det använda kärnbränslet (utan upparbetning) kunde ske, för att de skulle få regeringens tillstånd att starta de reaktorer som höll på att färdigställas eller var under planering. Kärnkraftföretagen initierade då KBS-projektet (KärnBränsleSäkerhet) som senare kom att införlivas i SKB:s verksamhet och som hade till uppgift att uppfylla villkorslagens krav. Inom KBS-projektet utfördes ett intensivt arbete med provborrningar och forskningsinsatser.

I en första fas gjordes provborrningar och undersökningar på tre platser: Sternö (Karlshamns kommun), Kråkemåla (Oskarshamns kommun) samt Finnsjön (Tierps kommun). Resultaten från dessa undersökningar ingick i den redovisning till regeringen som låg till grund för tillstånd att starta reaktorerna Ringhals 3 och Forsmark 1 samt Ringhals 4 och Forsmark 2. Senare tillkom liknande undersökningar på ytterligare fyra platser: Fjällveden, Gideå, Kamlunge och Svartboberget. KBS-projektet avslutades i och med att KBS-3-metoden redovisades och regeringen gav tillstånd att starta reaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn 3.

De platser som under KBS-projektet var föremål för mera omfattande undersök-ningar kom att benämnas typområden, se figur 3-9. Ytterligare ett typområde – Klipperås – tillkom efter avslutningen av KBS-projektet. Typområdesunder-sökningarna avslutades år 1985 och där-efter inledde SKB undersökningar för berglaboratoriet på Äspö i Oskarshamns kommun.

En huvudslutsats från typområdes-undersökningarna och andra studier av berggrunden var att lämpliga, respek-tive mindre lämpliga, områden inte kan hänföras till någon speciell landsdel eller någon speciell geologisk miljö inom ur-bergsområdet. Det är i stället lokala för-hållanden som har störst betydelse. En annan lärdom var att lokaliseringsarbetet måste bygga på en acceptans och ett för-troende från dem som berörs lokalt. På flera håll väckte undersökningarna lokal opinion och protester, och i några fall fick arbetet avbrytas. Att driva lokalise-ringsförfarandet vidare i ett sådant lokalt samhällsklimat såg inte SKB som någon framkomlig väg. Dessa slutsatser blev centrala utgångspunkter för det program för lokalisering av slutförvaret som togs fram i början av 1990-talet.

3.7.2 Perioden 1985–2000

En viktig milstolpe för arbetet med hantering och slutförvaring av kärnavfallet var när kärn-tekniklagen trädde i kraft år 1984. Enligt den ska innehavare av reaktorer vart tredje år upp-rätta ett allsidigt program för den forsknings- och utvecklingsverksamhet som krävs för en säker

2 1

Figur 3-9. Platser i landet där SKB med flera utfört under-sökningar för att få kunskap om den svenska berggrunden.

hantering och slutförvaring av kärnavfall. Denna uppgift lade reaktorinnehavarna på SKB. Det första programmet lämnades år 1986 till berörd myndighet för granskning och utvärdering.

Det egentliga arbetet med att hitta en lämplig plats för slutförvaret inleddes när SKB hösten 1991 formerade ett lokaliseringsprojekt. SKB redovisade sina planer för ett brett upplagt lokali-seringsarbete i Fud-program 92. Baserat på kunskapen att det finns en betydande frihet att finna förvarsområden med lämpliga geologiska förhållanden menade SKB att det var rimligt och realis-tiskt att vända sig till kommuner som både kunde bedömas ha lämpliga förutsättningar och som själva önskade medverka, eller på annat sätt visade ett intresse, för att närmare utreda potentialen för en lokalisering.

Fud-program 92 kompletterades efter krav från regeringen, varefter regeringen i ett beslut 1995-05-18 angav att ”de lokaliseringsfaktorer och kriterier som SKB anger bör vara en utgångs-punkt för det fortsatta lokaliseringsarbetet”. Av regeringsbeslutet framgick att ansökning arna om tillstånd att uppföra ett slutförvar för använt kärnbränsle bör innehålla material för jäm förande be-dömningar som visar att platsanknutna förstudier bedrivits på fem till tio platser i landet och att platsundersökningar bedrivits på minst två platser samt skälen för valet av dessa platser.

Under perioden 1992–2000 förde SKB mer eller mindre långtgående diskussioner om förstudier med ett tjugotal kommuner i olika delar av landet, se figur 3-10. I åtta fall, Storuman, Malå, Östhammar, Nykö-ping, Oskarshamn, Tierp, Älvkarleby och Hultsfred, ledde detta till att en förstudie genomfördes. I övriga fall avslutades dis-kussionen, antingen därför att SKB fann att en förstudie inte var motiverad, eller för att den aktuella kommunen valde att avstå.

Syftet med förstudierna var att bedöma om det fanns förutsättningar för vidare lo-kaliseringsstudier för ett slutförvar i den aktuella kommunen, samtidigt som kom-munen och dess invånare gavs möjlighet att utan förpliktelser bilda sig en upp-fattning om slutförvarsprojektet och en eventuell fortsatt medverkan. En huvud-uppgift var att identifiera områden med berggrund som kunde vara lämpliga för ett slutförvar. Geologiska studier utgjorde därför en huvudkomponent. Studierna ba-serades på befintligt underlag, men några borrningar gjordes inte. Även tekniska, miljömässiga och samhälleliga förutsätt-ningar utreddes. Inom ramen för förstudi-erna hade SKB också en omfattande, aktiv dialog med såväl allmänhet som kommun och länsstyrelse.

Förstudierna genomfördes enligt det program och med de lokaliseringsfaktorer som redovisades i SKB:s komplettering till Fud-program 92, vilket innebar att framför allt följande frågor behand-lades:

• Vilka är de allmänna förutsättningarna för lokalisering av ett slutförvar till kommunen?

• Var kan det finnas lämpliga platser för ett slutförvar med hänsyn till geovetenskapliga och

sam-2 1

Figur 3-10. Kommuner där SKB genomfört eller fört diskussioner om en förstudie.

• Hur kan transporterna ordnas?

• Vilka är de viktiga miljö- och säkerhetsfrågorna?

• Vilka kan konsekvenserna, positiva och negativa, bli för miljö, ekonomi, turism och annat näringsliv inom kommunen och regionen?

Förstudierna utmynnade i redovisningar som innefattade svar på dessa frågor och värderingar av eventuella lokaliseringsalternativ som identifierats.

De första förstudierna gjordes i Storumans och Malå kommun, efter att dessa visat intresse och SKB:s preliminära bedömningar pekat på potentiellt gynnsamma förhållanden. Förstudierna bekräf-tade dessa bedömningar, men lokala folkomröstningar ledde i båda fallen till att fortsatt medverkan i lokaliseringsprocessen avvisades. I enlighet med utgångspunkterna för loka liseringsarbetet uteslöt SKB därmed fortsatta studier i dessa kommuner.

Parallellt med de första förstudierna studerade SKB översiktligt förutsättningarna för att loka-lisera slutförvaret till någon av de kommuner i landet som har kärntekniska anläggningar, det vill säga Oskarshamn, Nyköping, Östhammar, Varberg och Kävlinge. För Oskarshamn, Nyköping och Östhammar var det geologiska underlaget omfattande och tydde på goda lokaliseringsmöjlig heter.

SKB föreslog och genomförde förstudier i dessa kommuner. SKB förordade också en förstudie av Varbergs kommun, men kommunen avböjde. För Kävlinge kommun blev SKB:s bedömning att en förstudie inte var motiverad med hänsyn till bland annat de geologiska förutsättningarna.

Ytterligare tre förstudier genomfördes, i Tierps, Älvkarleby och Hultsfreds kommuner. Motiven var, liksom för de tidigare, att SKB:s preliminära bedömningar pekade på potentiellt gynnsamma förutsättningar, i kombination med ett intresse från kommunerna.

Vid sidan av förstudierna, och efter reger-ingens beslut med anledning av Fud-program 95, gjordes även andra lokaliseringsutred-ningar för att på olika sätt komplettera un-derlaget. I slutet av 1990-talet presenterade SKB länsvisa översiktsstudier för samtliga län (utom Gotland). Studierna fokuserade på den långsiktiga säkerheten och därmed på förhållandena i berggrunden, men om-fattade även översiktliga kartläggningar av miljöfaktorer, befintlig industri och trans-portförutsättningar. Huvudslutsatsen var att det i samtliga studerade län finns berggrund som kunde motivera vidare studier rörande lokaliseringen av slutförvaret, se figur 3-11.

Samtidigt identifierades stora områden som troligen är olämpliga.

SKB utredde också för- och nackdelar med att lokalisera slutförvaret till norra respektive södra Sverige, samt förläggning vid kusten respektive i inlandet. Studierna gjordes på begäran av regeringen. Den vikti-gaste slutsatsen var att det, utifrån generella jämförelser och över väganden i översiktlig skala, inte går att prioritera vare sig den norra eller den södra delen av landet. Be-dömningar av lämpligheten för en lokali-sering måste i stället grundas på studier av lokala förhållanden. Samma slutsats gäller för jämförande värderingar av

lokaliserings-förutsättningar i kustområdet respektive i Figur 3-11. En av slutsatserna från översiktsstudierna var att det finns goda förutsättningar för lokalisering av

Troligen lämplig berggrund Troligen ej lämplig berggrund Ej lämplig berggrund

100 km

0 50

±