Allmänfarlig vårdslöshet

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller spräng- ämne eller på annat sätt, vållar

1. brand eller ofärd som avses i 1, 2 eller 3 § eller framkallar fara för det, 2. skada eller hinder som avses i 4 § eller

3. skada som avses i 5 a § andra stycket 1 eller 5 b § första stycket 2 döms för allmänfarlig vårdslöshet till böter eller fängelse i högst sex må- nader. Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år.

Brottsbalken 13 kap. 6 §

I 13 kap. BrB regleras de allmänfarliga brotten. Till dessa hör mordbrand (1 §), grov mordbrand (2 §), allmänfarlig ödeläggelse (3 §), sabotage (4 §), grovt sabotage (5 §), kapning och sjö- eller luftsabotage (5 a §) samt flygplatssabotage (5 b §) vilka alla är uppsåtsbrott. Bestämmelsen i BrB 13 kap. 6 § om allmänfarlig vårdslöshet får sägas vara deras culpösa motsvarighet. I första punkten regleras vållande av brand eller ofärd som avses i 1–3 §§ eller framkallande av fara för det. Det är således fråga om en ganska långtgående kriminalisering då det för ansvar är tillräckligt att av oaktsamhet framkalla fara för primäreffekten.

Lagrummet medför vissa konkurrensproblem. Klart är att bestämmel- serna i 3 kap. BrB är tillämpliga i konkurrens med 13 kap. 6 §542 _lik-

som bestämmelserna om skadegörelse i 12 kap. Mer komplex är däremot frågan om hur lagrummet förhåller sig till specialstraffrätten. Där kan nämligen ofta finnas ordnings- eller säkerhetsföreskrifter som används för att bedöma om gärningsmannen brustit i erforderlig aktsamhet och ifall föreskrifterna är försedda med straffsanktion uppkommer frågan om det skall dömas i konkurrens mellan oaktsamhetsbrottet och föreskriften.543

Detta har i doktrin setts som ett slags dubbelbestraffning.544 _{Om oakt-}

samhetsbrottets straffskala anses tillräcklig i sig, torde dock inte en sådan tillämpning behöva leda till en skärpning av straffet.

I NJA 2011 s. 611 stod TT åtalad för bl.a. mordbrand. RÅ justerade åtalet i HD genom ett tillägg i gärningsbeskrivningen och yrkade i andra hand att TT skulle dömas för allmänfarlig vårdslöshet enligt 13 kap. 6 § BrB st. 2. (grovt brott). HD konstaterade att preskriptionstiden visserli- gen fortfarande löpte för det brottet vid tidpunkten för åtalsjusteringen, men att TTs gärning inte var att anse som grovt brott. Fråga var då om

542 _{Normalt döms inte i konkurrens mellan brott enligt 3 kap. 9 § respektive 13 kap.}

men just vad gäller 13 kap. 6 §, som har ett lägre straffmaximum, bör undantag göras. Se Jareborg (1995b) s. 177 och KBrB 13:6.

543 _{Se KBrB 13:36.} 544 _{Löfmarck (1974) s. 110.}

han skulle kunna dömas för allmänfarlig vårdslöshet av normalgraden enligt första stycket. HDs majoritet (tre justitieråd) fann att

[r]ätten att bli informerad om den rättsliga kategorisering som ligger till grund för ett åtal får anses medföra att preskriptionsavbrott enligt 35 kap. 1 § BrB i princip förutsätter att den misstänkte inte endast har fått del av en gärningsbeskrivning som kan anses innefatta påstående om brott enligt en viss straffbestämmelse utan också har fått reda på att denna straffbestäm- melse kan vara tillämplig. /…/ Något påstående om att ansvar skulle kunna komma i fråga för allmänfarlig vårdslöshet enligt 13 kap. 6 § första stycket BrB har inte framförts inom preskriptionstiden för sådant brott. Åtalet ska därför även i den delen, oavsett om man utgår från den ursprungliga gär- ningsbeskrivningen eller den här gjorda justeringen, lämnas utan bifall.

Majoriteten vilade sitt beslut på praxis från Europadomstolen rörande art. 6 i EKMR. Minoriteten menade dock att konventionens krav inte borde inverka på den dittillsvarande tolkningen av preskriptionsavbrott enligt 35 kap. 1 § och menade att åklagarens ursprungliga gärningsbe- skrivning omfattade även allmänfarlig vårdslöshet samt dömde TT för brottet.

I RH 2012:58 var fråga om oaktsamhetsbedömning avseende TT som led av allvarlig psykisk störning vid gärningstillfället. TT hade placerat ett brinnande stearinljus under brevinkastet till bostadsdörren. I närheten fanns tidningar som fattade eld varpå elden spred sig i lägenheten och or- sakade omfattande skador på densamma. Åklagaren yrkade i första hand på ansvar för grov mordbrand och i andra hand för grov allmänfarlig vårdslöshet. TR konstaterade att TT saknat uppsåt att anlägga branden, men att hon av oaktsamhet vållat den skada och framkallat den förstö- relse som åklagaren påstått. Att det av det rättspsykiatriska utlåtandet framgick att TT saknat förmåga att inse gärningens innebörd utgjorde enligt TR inget hinden från att anse att hon varit oaktsam. TT dömdes för allmänfarlig vårdslöshet, grovt brott, till rättspsykiatrisk vård med sär- skild utskrivningsprövning. HovR upphävde dock TR:s dom och ogillade åtalet. Man ansåg att det utifrån allmänna utgångspunkter är oaktsamt att placera ett brinnande ljus på det sätt TT gjort, men att jämföra hand- landet med en objektiv aktsamhetsnorm var bara ett inledande steg. Det avgörande för eventuellt straffansvar var om det var oaktsamt av TT att göra så. HovR konstaterade att straffansvar kunde komma ifråga för såväl medveten som omedveten oaktsamhet och utförde därefter en prövning om TT handlat medvetet oaktsamt. TT hade psykisk problematik med bl.a. psykoser och led vid gärningstillfället av vanföreställningar. Hennes förmåga till rationella överväganden ansågs av HovR därför mycket starkt begränsad och menade att hennes egen förklaring, att hon inte insåg ris-

ken för brand, inte var motbevisad. HovR prövade därefter om TT agerat omedvetet oaktsamt, dvs. att hon inte insåg risken för brand men borde ha gjort det. HovR konstaterade att det inte hade krävts mycket av TT för att komma till insikt, men att hennes speciella förutsättningar vid tillfället var sådana att hon faktiskt hade förmåga att komma till sådan insikt. TT bedömdes därför inte ha orsakat branden av oaktsamhet.

8.8 Sammanfattning och delkonklusion

Den centrala formuleringen i det s.k. Hissfallet – att principiella skäl talar för en viss försiktighet i tillämpningen av oaktsamhetsrekvisitet – har fått genomslag i senare praxis. Vilka principiella skäl det är fråga om framgår inte helt tydligt, men sannolikt blickar HD tillbaka på det ofta citerade stället i förarbetena som anger att inte varje avsteg från det helt aktsamma skall vara straffbart. Det bör noteras att HDs uttalande i den anförda domen uttryckligen tog sikte på oaktsamhetsrekvisitet i 3 kap. 7 § BrB, men formuleringen tycks ha slagit igenom även för åtminstone de andra brotten i 3 kap.545 _{Andra återkommande formuleringar, i såväl praxis}

som i förarbeten, är att oaktsamheten skall vara så klandervärd att den innefattar straffbar oaktsamhet eller att en handling måste vara i egentlig

mening vårdslös. I praxis har fastslagits att aktsamhetskravet generellt sett

är högre vid riskfylld verksamhet som t.ex. inom sjukvården. Av praxis framgår också att även underlåtenhet kan konstituera oaktsamhetsansvar. I ett antal avgöranden har aktsamhetsnormen uppställts med säkerhets- föreskrifter eller ordningsbestämmelser som vägledning.

Brottet vållande till annans död intar en särställning bland de culpösa brotten. Den skärpta synen på vållandebrott i trafiken, särskilt då vid tra- fikonykterhet, som uppkommit under 2000-talet har motiverats utifrån bl.a. en generellt minskad tolerans av brottslighet. Från lagstiftarens håll har betonats att den skärpta synen på vållandebrotten ligger i linje med en allmän inställning i synen på allvarliga våldsbrott. Det var uppenbart de grova vållandebrotten, som innefattat ett medvetet risktagande, som lagstiftaren kopplade ihop med våldsbrotten. Allvarliga vållandebrott kan straffvärdemässigt närma sig mindre allvarliga uppsåtsbrott. Det visar på den bredd av handlingar som inryms i exempelvis bestämmelsen om vål- lande till annans död. Som grovt brott, med högt straffvärde, kan det röra sig om fall av medvetet risktagande på gränsen till likgiltighetsuppsåtet samtidigt som det inom normalgraden kan vara fråga om tillfälliga, min- dre allvarliga misstag. Spännvidden går från allvarliga våldsbrott, där en

dödlig utgång inte varit avsedd, till händelser som normalt betraktas som olyckshändelser. Man får dock påminna sig om dels att det av nämnda allmänna principer framgår att inte varje avsteg från det helt aktsamma bör föranleda straffansvar, dels att vållande till annans död, grovt brott, inte utgör gräns nedåt mot straffrihet och därför inte egentligen har nå- gon praktisk betydelse för avhandlingen. Det finns dock vissa principiella överväganden från lagstiftarens sida som är värda att analyseras.

I några fall har särregleringar diskuterats i form specialbrott inriktade på olika typer av verksamheter. Som förebild har sannolikt arbetsmiljö- brottet i 3 kap. 10 § tjänat. I Ds 2006:7 föreslogs två särskilda straff- bestämmelser relaterade till trafikbrott, nämligen vållande till annans död respektive vållande till kroppsskada eller sjukdom, båda två med ändelsen ”vid fordonstrafik”. Brotten skulle ha högre minimum i straffskalan än de motsvarande brotten i 3 kap. BrB och dessutom regleras direkt i TBL; pedagogiska skäl ansågs tala för en systematik annan än den gängse och motiverade placeringen i trafikbrottslagstiftningen. Promemorian föran- ledde en lagrådsremiss som dock han återkallas innan lagrådet hunnit yttra sig. Jag håller inte för osannolikt att de hade varit starkt kritiska till förslaget. Ett annat, om inte fullt så utvecklat, förslag har lämnats av Lena Svenaeus. Hon menade, i anslutning till det s.k. Kalmarfallet, att ett särskilt oaktsamhetsbrott ”i arbetslivet” eller ”i riskfylld verksamhet” borde införas. Svenaeus utgångspunkt var att det aktsamhetskrav, som HD uppställde på vårdpersonal och andra i typiskt riskfylld verksamhet, i NJA 2006 s. 228 var för högt ställt. Ansvar borde därför bara träffa den som tagit medvetna risker eller satt sig över säkerhetsföreskrifter.

Mot bakgrund av Straffrättsanvändningsutredningens förslag att över- väga ett upphävande om bestämmelsen om arbetsmiljöbrott framstår de föreslagna specialkriminaliseringarna som mindre genomtänkta. Inte minst gäller detta förslaget i departementspromemorian. Det finns vis- serligen, om särskilda skäl till det föreligger, möjlighet att frångå systema- tiken med att skapa en ny bestämmelse när det redan finns en handlings- dirigerande på området. Jag menar att detta endast bör ske undantagsvis. Om nu inte ens arbetsmiljöbrottet kan anses vara ett sådant undantag har jag svårt att se att rörande de andra specialregleringarna skulle anses fin- nas sådana särskilda skäl. Dubbla kriminaliseringar är inte bara onödiga utan så systemfrämmande att de, enligt min mening, endast med mycket stor restriktivitet bör få förekomma.

Utvecklingen av brottet vårdslöshet i trafik är särskilt intressant att studera. Brottet utgör ett typexempel på den flora av oaktsamhetskrimi- naliseringar inom specialstraffrätten, som närmast explosivt ökade från sekelskiftet 1900 och flera decennier framåt, med det gemensamt att de emanerade från de nya risker som uppstått i samband med industrisam-

hällets framväxt. Denna typ av ”moderna” brott baserades ofta på ett fare- ansvar. Den på 1950-talet gällande för trafikområdet förhållandevis låga oaktsamhetströskeln, där ansvar för vårdlöshet i trafik kunde utgå redan om oaktsamheten varit mer än ringa, föranledde att många bagatellartade ärenden kom att tynga de rättsvårdande myndigheternas arbete. Reglerna föreföll inte vara anpassade efter den alltmer intensiva fordonstrafiken. Redan i början av 1960-talet föreslogs därför att straffansvaret skulle be- gränsas till att omfatta endast den trafikant som i väsentlig mån brustit i sin omsorg och varsamhet. Trots upprepade lagstiftningsförslag trädde bestämmelsen i kraft först trettio år efter att idén väckts. Lagändringen föranleddes bl.a. av att straffansvaret blivit i det närmaste strikt och att handlingar, som med vanligt språkbruk, inte kunde betecknas som vårds- lösa lett till fällande domar. I propositionen framhölls, vilket redan cite- rats ovan, den återhållsamhet som bör iakttas vad gäller kriminalisering av oaktsamma förfaranden – ett uttalande som mycket väl illustrerar de culpösa brottens undantagsstatus.

Det straffbara området för vårdslöshet i trafik kom att inskränkas till fall där gärningsmannen gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande el- ler annan allvarlig oaktsamhet. Trots detta infördes inte ett krav på grov oaktsamhet för ansvar, utan kvalificeringen bestod i lokutionen ”i vä- sentlig mån”. En mellanform, mellan luxuria och negligentia, uppkom därigenom. Detta har föranlett en något märklig praxisbildning där åtal för vårdslöshet i trafik regelmässigt ogillats på grund av att man inte nått upp till ”väsentlig mån”, samtidigt som ansvar dömts ut för det allvar- ligare brottet vållande till annans död. Denna ordning framstår, ur mitt perspektiv, som olycklig. Ett någorlunda enhetligt system, där begrepp står för ungefär samma sak, är att föredra och avvikelser från ordningen som inte framstår som klart motiverade borde undvikas.