Bokföringsbrott

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen /…/ döms för bokföringsbrott till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. 11 kap. 5 § 1 st. BrB

Bokföringsbrott som är ringa får åtalas av åklagare endast om åtal av sär- skilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

11 kap. 8 § 2 st. BrB

Regleringen. Skuldkravet för bokföringsbrott är antingen uppsåt eller oaktsamhet. Även enkel oaktsamhet är tillräcklig för ansvar. Gärnings- mannen måste för ansvar (minst) ha varit oaktsam till a) att bokförings-

620 _{Här, och i det följande, prop. 1975/76:82 s. 85 f.} 621 _{Prop. 1985/86:30 s. 38.}

622 _{JuU 1985/86:12 s. 16.}

skyldighet förelåg, b) att denna åsidosattes och c) att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning till följd härav inte kunde i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. 1982 års lydelse torde ha medfört att kravet under a) fordrade uppsåt, men genom reformen 1986 klargjor- des att även den som av oaktsamhet inte inser sin bokföringsskyldighet kan dömas. Madeleine Löfmarck har behandlat problemet i en artikel. Av den äldre lydelsen var alltså culpa inte tillräckligt för ansvar, såvida man inte insåg at man hade bokföringsskyldighet. Om gärningsmannen däremot insett sin skyldighet, men t.ex. uppfattat sig som befriad från densamma torde ansvar kunnat utdömas även enligt den gamla bestäm- melsen. Löfmarck förutsåg att en lagändring skulle kunna komma, men menade att det fanns ”en viss rimlighet i att straffa det oaktsamma åsido- sättandet av en känd skyldighet och att lämna ostraffat det åsidosättande som beror på omedvetenhet om skyldighetens existens.”624 _{Så blev det}

alltså inte utan ansvaret kom genom reformen 1986 att omfatta även den som av oaktsamhet inte inser sin bokföringsskyldighet.625

Genom en lagändring 2013 infördes en särskild åtalsprövningsbe- stämmelse rörande ringa bokföringsbrott. Regeringen anförde att min- dre överträdelser, främst i form av dröjsmål med upprättande av års- redovisning, ofta var att bedöma som ringa brott. För att undvika att dessa mer obetydliga fall åtalades, inte minst för att inte ytterligare tära på rättsväsendets resurser, förslogs att reformer skulle vidtas. Regeringen var dock inte beredd att helt avkriminalisera beteendet med hänvisning till att de grundläggande förutsättningarna för straffansvar därigenom skulle ändras. Däremot ville man närmare överväga möjligheterna med en bestämmelse om särskild åtalsprövning för ringa bokföringsbrott. En sådan bestämmelse, menade regeringen, skulle medföra att de lindrigaste överträdelserna inte skulle leda till åtal. En sådan reglering skulle bibe- hålla straffbestämmelsens tydlighet och förutsägbarhet. Regeringen valde att i det här fallet förstärka presumtionen mot åtal genom att använda sig av formuleringen att det måste vara av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt att väcka åtal.626

Det kan observeras att straffbestämmelsen är ett s.k. blankettstraffbud som alltså hämtar sitt materiella innehåll från annan lagstiftning; i det här fallet bokföringslagen. Bokföringsbrott är också det gäldenärsbrott som är vanligast förekommande.627

624 _{Löfmarck (1983) s. 515.} 625 _{Prop. 1985/86:30 s. 44.} 626 _{Prop. 2012/13:61 s. 34 ff.}

Praxis. I NJA 2003 s. 550 stod en styrelseledamot med administrativt ansvar i ett aktiebolag åtalad för bokföringsbrott sedan han inte förvissat sig om att bokföringsskyldigheten fullgjordes trots att han varit med- veten om att bolaget befunnit sig i svåra ekonomiska omständigheter. Avgörande för oaktsamhetsbedömningen var om det förelegat särskilda omständigheter som kunde medföra att TT:s underlåtenhet kunde anses ursäktlig. TT saknade kunskaper i bokföring och hade därför anlitat en bokföringsbyrå att sköta uppgiften, något som HD visserligen ansåg tala till hans fördel. Men det faktum att bolaget befann sig i allvarliga ekono- miska svårigheter, och att TT varit medveten därom, gör att bokförings- skyldigheten varit av särskild vikt. HD menade därför att underlåten- heten inte kunde anses ursäktlig och att TT varit oaktsam. Han dömdes till villkorlig dom och dagsböter.

I NJA 2006 s. 627 stod en verkställande direktör åtalad för bokförings- brott sedan han underlåtit att korrekt värdera en bokförd tillgång i form av en fordran på ca två miljoner kr. Vid en samlad bedömning fann HD att TT:s förfarande inte kunde anses så oaktsamt att han borde åläggas ansvar för bokföringsbrott och ogillade därmed åtalet.

I NJA 2008 s. 1066 meddelade HD prövningstillstånd i hovrätt sedan tingsrätten dömt en person för oaktsam medhjälp till bokföringsbrott trots att åtalet avsåg uppsåtlig medverkan till brottet. HD konstaterade att RÅ påstått s.k. insiktsuppsåt, medan tingsrätten dömt TT för att han förfarit oaktsamt ”på det sätt som brukar betecknas som omedveten oakt- samhet”. HD menade att åklagaren varken i gärningsbeskrivningen eller under rättegången framfört något påstående om oaktsamhet. De skilda bedömningarna av det subjektiva rekvisitet ansågs ha spelat en avsevärd roll i fråga om vilket händelseförlopp som ansetts innefatta brott från TT och HD menade därför att det förelåg synnerliga skäl att bevilja prövning i hovrätten.

I NJA 2004 s. 618 stod en bolagsföreträdare åtalad för bokförings- brott sedan han vid två tillfällen åsidosatt bokföringsskyldigheten genom att underlåta att upprätta årsredovisning inom föreskriven tid. Efter fällande dom i TR friades TT i HovR. HD ansåg att bristerna i bok- föringen kunde tillskrivas TT som oaktsamhet och han var därvid skyldig till brott. Därefter prövades frågan om brottet var att betrakta som ringa. HD anförde att rörelsen visserligen hade en relativt blygsam omfattning, att förseningen första gången berodde på ett missförstånd och att för- seningen bara varit tre respektive fyra månader. Trots detta menade man att årsberättelsen är en viktig del av bokföringen och att det faktum att förseningen upprepades vid en samlad bedömning inte kunde föranleda att brottet var att anse som ringa. TT dömdes för bokföringsbrott av nor-

malgraden till villkorlig dom och dagsböter. Rättsfallet var, parentetiskt, upprinnelsen till den åtalsprövningsbestämmelse som senare infördes.