STRAFFANSVARETS GRÄNSER
5 Begränsning av straffansvaret
5.3 Alternativa sätt att begränsa straffansvaret
En annan väg [att tydligare urskilja klandervärda fall av culpa] vore att in- föra krav på särskild åtalsprövning vid vissa oaktsamhetsbrott. Detta skulle ha till syfte att i samband med åtalsprövningen urskilja de gärningar be- gångna av oaktsamhet som inte framstår som straffvärda.300
Enligt svensk rätt har en åklagare, i princip, absolut åtalsplikt. Han eller hon är skyldig att väcka åtal för alla brott som ligger under allmänt åtal när en fällande dom på objektiva grunder kan förväntas. Det finns dock undantag; dels bestämmelser om särskild åtalsprövning, dels bestäm- melser om möjlighet till åtalsunderlåtelse. Skillnaden mellan dessa båda undantag är bl.a. att åtalsunderlåtelse är av (straff)processuell karaktär medan särskild åtalsprövning regleras direkt i BrB och därmed av mer direkt straffrättslig natur. I BrB återfinns också ytterligare bestämmelser av betydelse för åtalsfrågan, t.ex. krav på angivelse.
Vad gäller oaktsamhetsbrotten finns en sådan bestämmelse om angi- velse för vållande till kroppsskada eller sjukdom som inte är grov. I detta fall måste målsäganden, om han eller hon inte är under 18 år, ange brot- tet till åtal och dessutom måste åtal vara påkallat ur allmän synpunkt. Vid bedömningen huruvida åtal kan anses påkallat ur allmän synpunkt skall beaktas såväl brottets art och straffets syfte som omständigheterna vid brottet begående.301 De s.k. målsägandebrotten, där målsäganden har
exklusiv åtalsrätt och åklagaren alltså saknar åtalsrätt, har ingen betydelse
för avhandlingen och skall därför inte närmare behandlas. Alla övriga brott, de s.k. åklagarbrotten, ligger under allmänt åtal. Målsäganden har här en subsidiär åtalsrätt vilket innebär att vederbörande kan väcka enskilt åtal först efter det att åklagaren beslutat att inte väcka åtal.
Begreppet åtalsbegränsningar är inte straffrättsligt helt etablerat.302
Sambanden mellan åtalsbegränsningar och kriminaliseringar är, enligt Burman, flera. Exempelvis används särskild åtalsprövning som ett sätt att begränsa verkningarna av en kriminalisering och förekommer även i samband med avkriminaliseringsdiskussioner.303 Åtalsunderlåtelse kan
användas på samma sätt som ”ett korrektiv mot allmänt utformade straff- bestämmelser, framför allt vid brott med lågt straffvärde”.304
Genom sin placering i straffrätten respektive straffprocessrätten kan särskild åtalsprövning respektive åtalsunderlåtelse delvis fylla olika funk- tioner. Exempelvis finns vid åtalsprövning en presumtion mot åtal medan
300 Vängby s. 551. 301 KBrB 3:72.
302 Jfr Burman (2007) s. 199. 303 Se t.ex. SOU 1976:47 s. 337. 304 Burman (2007) s. 200.
det vid åtalsunderlåtelse tvärtom finns en presumtion för åtal. Nära sam- band finns till institutet förundersökningsbegränsning som kortfattat inne- bär att en förundersökning, av processekonomiska skäl, får läggas ner eller inte alls inledas när det kan antas att åtal inte kommer att väckas till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse eller särskild åtalsprövning.
Åtalsunderlåtelse har alltså ett processekonomiskt syfte men kan också sägas ha ett annat, mer kriminalpolitiskt syfte nämligen att åtal skall kunna undvikas i vissa fall då straffvärdet är begränsat eller andra om- ständigheter talar mot ett åtal. Man brukar tala om fyra huvudtyper där åtalsunderlåtelse kan meddelas, nämligen om:
1. det kan antas att brottet inte föranleder annan påföljd än böter; 2. det kan antas att brottet inte föranleder annan påföljd än villkorlig
dom;305
3. den misstänkte även begått annat brott och det inte krävs någon särskild påföljd utöver påföljden för det brottet; eller
4. gärningsmannen lider av psykisk störning eller funktionshinder och vård kan komma till stånd.
Utöver dessa bestämmelser kan åtalsunderlåtelse aktualiseras i s.k. extra- ordinära fall, t.ex. när det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att förhindra återfall och det med hänsyn till omstän- digheterna inte heller av andra skäl krävs att åtals väcks. Vid meddelande om åtalsunderlåtelse krävs också att inget väsentligt allmänt intresse åsi- dosätts. Åtalsunderlåtelse har framhållits som ett korrektiv mot allmänt utformade straffbestämmelser, särskilt vid brott med lågt straffvärde.
Särskild åtalsprövning används för att begränsa verkningarna av krimi
nalisering av vissa brottstyper. Detta kan tyckas anmärkningsvärt och man
kan ifrågasätta varför en kriminalisering som en gång införts plötsligt behöver begränsas. Bestämmelsen har också använts i avkriminaliserings- strävanden, exempelvis då åtalsprövningsbestämmelsen i bestämmelsen om vårdslöshet mot borgenärer i 11 kap. 3 § BrB tillkom. I förarbetena anförde regeringen att det var angeläget att inte ta i anspråk rättsväsen- dets resurser för att beivra brott av relativt lindrig art. Det konstaterades att ”under senare tid har kriminalpolitiken i ökad utsträckning inriktats på att söka begränsa utrymmet för straffrättsliga ingripanden när det gäl- ler sådana beteenden som anses böra tillmätas lågt straffvärde”.306 För-
utom egentlig och skenbar avkriminalisering nämns även avkriminalise- ring på straffprocessuell väg, vilket kan ske genom rapporteftergift e ller
305 Här krävs dock att det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse. 306 Prop. 1975/76:82 s. 81.
åtals underlåtelse. Att en eventuell avkriminalisering även skulle träffa uppsåtliga handlingar avfärdades av regeringen som menade att avkrimi- nalisering närmast skulle komma ifråga vid grovt oaktsamma förfaran- den.307 Inte heller tanken på att helt utesluta oaktsamt framkallande eller
förvärrande av obestånd från det straffbara området väckte regeringens gillande, bl.a. med motiveringen att det skulle medföra bevissvårighe- ter. Som ett ytterligare alternativ behandlades möjligheten att begränsa kriminaliseringen till att avse endast de allvarligaste oaktsamhetsfallen. Det ansågs dock möta ”svårigheter att i sådana fall ange förutsättning- arna för straffbarhet så att man når detta mål utan att samtidigt urholka bestämmelsen”.308
Istället riktades fokus på en från RÅ ingiven skrivelse vari föreslogs en bestämmelse om att vårdslöshet mot borgenärer endast skulle åtalas om det var att anse påkallat ur allmän synpunkt. Regeringen konstaterade att det fanns betydande praktiska fördelar med en sådan regel, men att den bara skulle kunna införas om även kriminalpolitiska skäl talade för detta. Mot bakgrund av att vårdslöshet mot borgenärer kan vara av mycket skif- tande karaktär, att en konkurs kan ha svåra sociala konsekvensen för den misstänkte samt att ett fortsatt drivande av verksamheten kan ha skett av omtanke om de anställda fastslog regeringen att det kunde förekomma fall där en lagföring för brott skulle framstå som omotiverad eller rent av obillig från samhällets sida. En åtalsprövningsbestämmelse skulle därför ge möjlighet att skilja ut de från allmän synpunkt allvarligare fallen.309
Kan åtalsprövning vara en metod att begränsa straffansvaret? Det som talar för en sådan ordning är främst att det skulle förhindra ett ”miss- bruk” av ett lagrum, samtidigt som bestämmelsen fortfarande skulle vara kriminaliserad med allt vad det innebär av rättsäkerhetsaspekter. Nack- delar skulle vara dels att alltför få brott skulle leda till åtal, dels att be- slutsmakten blir upp till åklagarens fria skön.310 Dessutom har regeringen
uttalat sig emot en användning av åtalsreglerna som en form av de facto- avkriminalisering.311 Liknande kritik framfördes av Förmögenhetsbrotts
utredningen. Där menade man att de ändringar av lagstiftningen på för-
mögenhetsbrottens område som tillkommit efter 1942 års reform varit av processuell karaktär och att dessa till viss del fått fungera som substitut för egentliga inskränkningar av det straffbelagda området. Detta fann utredningen vara otillfredsställande:
307 Prop. 1975/76:82 s. 81 f. 308 Prop. 1975/76:82 s. 83. 309 Prop. 1975/76:82 s. 85.
310 Jfr p. 12 bland ”konsekvenserna” av en offensiv straffrättspolitik i Jareborgs modell
ovan.
I den mån ändrade värderingar ger anledning till bedömningen, att åtal och lagföring inte skall ske vid vissa typer av gärningar, är tekniken att nå detta resultat genom processuella regler en nödlösning. Det riktiga måste vara att söka åstadkomma en uttrycklig avkriminalisering.312
Särskild åtalsprövning var en principiell nyhet när BrB trädde ikraft. Det fanns ett behov av att kunna gallra bort vissa fall. Särskild åtalsprövning kan i några fall ses som ett alternativ till avkriminalisering. Straffrätts- kommitténs förslag att ta bort de kvarvarande angivelse- och målsägan- debrotten och ersätta dem med bestämmelser om särskild åtalsprövning mötte kritik i remissbehandlingen. Bland annat fruktade man åklagarnas godtycklighet och ”faran att använda åtalsprövningar som korrektiv mot alltför vida brottsbeskrivningar”.313 Departementschefen instämde i det
sistnämnda, men menade att brottsbeskrivningarna måste vara förhållan- devis allmänt utformade. Inom vissa gränser kunde departementschefen dock vara beredd att utvidga området för särskild åtalsprövning.314
Under inte minst 1970-talet övervägdes huruvida användningen av straffrätt kunde begränsas genom avkriminaliseringar eller införande av administrativa sanktionsavgifter. Som Lena Landström uttryckt det i sin avhandling:
Inom det kriminaliserade området fortsatte utvecklingen att låta fler brott omfattas av allmänt åtal, men att införa särskild åtalsprövning som ett sätt att gallra bort ärenden /…/ I flera fall infördes en särskild åtalsprövnings- regel som ett alternativ till att brottet helt eller delvis avkriminaliserades, när lagstiftaren ansåg att beteendet fortfarande skulle vara kriminaliserat.315
5.4 Sammanfattning och delkonklusion
Det tycks finnas en ganska bred konsensus kring att straffrätten i någon mån måste begränsas. En alltför omfattande användning riskerar att ur- holka kärnan i bestämmelserna. Den stora frågan är närmast på vilket sätt straffrätten bäst begränsas. Naturligtvis vore det allra bästa att kri- minaliseringen inte var så omfattande att den behövde begränsas och vid framtida kriminalisering bör sådana synpunkter särskilt beaktas. I vissa fall är dock kriminalisering nödvändig och i andra fall skulle det kunna sända felaktiga signaler från lagstiftarens sida om vissa beteenden plöts- ligt avkriminaliserades. Den stora vågen av avkriminaliseringar under
312 SOU 1983:50 s. 61. Min kursivering. 313 Landström s. 155.
314 Se prop. 1962:10 C s. 135–150. 315 Landström s. 181.
1970-talet avmattades ganska fort och utvecklingen har närmast gått åt det motsatta hållet. Det finns dock konkreta avkriminaliseringsförslag bl.a. från Straffrättsanvändningsutredningen, men som många andra principiella överväganden är det tveksamt om de kommer att leda till några konkreta lagändringar. Den utveckling som tycks vara tydligast är dock att straffbelagda handlingar avkriminaliseras skenbart genom att kriminaliseringen ersätts av en ekonomisk sanktionsavgift. Påfallande ofta åberopas som skäl för detta ökad effektivitet genom att polis, åkla- gare och allmänna domstolar frigör resurser då de slipper befatta sig med bagatellartade förseelser. Problemet med detta är att sanktionsavgifterna kan vara mycket omfattande, att de påförs utan krav på skuld i form av uppsåt eller oaktsamhet och att man kringgår de rättssäkerhetsgarantier som brottsanklagelse medför.
En metod för att undanta föga klandervärda fall av framförallt oakt- samhetsbrott, utan att för den sakens skull avkriminalisera dem, vore att i större utsträckning använda sig av institutet särskild åtalsprövning. På så sätt bibehålls kriminaliseringen och de medföljande rättssäkerhets- aspekterna utan att lagrummet överutnyttjas. Åklagaren skulle då bara väcka åtal när det är påkallat ur allmän synpunkt. Det finns dock flera argument emot en sådan lösning. En risk vore godtyckligt användande av bestämmelsen. I flera förarbeten har också lagstiftaren uttalat sig emot en användning av särskild åtalsprövning som alternativ till reell avkrimina- lisering. Det har dock på senare tid införts en del åtalsprövningsbestäm- melser, exempelvis vid bokföringsbrott och vårdlöshet mot borgenärer varom mer nedan. Jag menar att det vore värt att utreda närmare om inte en försiktigt ökad användning av särskild åtalsprövning i vissa situationer vore ett alternativ till såväl reell som skenbar avkriminalisering.
Den förmodligen allra bästa metoden att avskilja de mindre klander- värda fallen, inte minst av oaktsamhet, från den egentliga straffrätten vore att reglera dem separat. Denna mellankategori av förbrytelser, som närmast skulle kunna betecknas som förvaltningsstraffrättsliga, skulle – idealiskt – behålla väsentliga rättssäkerhetsaspekter, men ändå kunna handläggas på ett mer schablonmässigt sätt. Den tyska modellen med s.k. Ordnungswidrigkeiten skulle kunna tjäna som modell. En så omfattande förändring av systemet som en sådan modell skulle fordra menar jag dock är föga realistisk för svenskt vidkommande.
DEL III
6 Culpabegreppet
Culpabegreppet är straffrättsdogmatikens mest centrala begrepp. Begrep- pet är emellertid komplicerat, och det är avpassat för att ge utrymme för normativa bedömningar vars utfall ofta beror på de närmare omständighe- terna i det konkreta fallet. Det bör åter framhållas att culpabegreppet har en funktion /…/ inom brottsbegreppet när man tar ställning till frågor om gärningsculpa, och en annan funktion /…/ då culpa utgör en skuldform.316