STRAFFANSVARETS GRÄNSER
5 Begränsning av straffansvaret
6.5 Oaktsamhet i några speciella fall
6.5.1 Oaktsamhet och självförvållat rus
Genom sitt avgörande NJA 2011 s. 563 har HD klarlagt att det inte (längre) är möjligt att efterge kravet på skuld i form av uppsåt eller oakt- samhet i fall där gärningsmannen själv försatt sig i ett tillstånd av – i förevarande fall – rus. Domen var en välkommen förstärkning av skuld- principen. Att frivilligt berusa sig skulle, som Magnus Ulväng uttryckt det, per definition sägas vara oaktsamt i förhållande till det tillstånd ved- erbörande försätter sig i.373 En konsekvens av att det inte längre går att
efterge skuldkravet är att en berusad gärningsman går fri från ansvar om uppsåt inte går att bevisa och något motsvarande oaktsamhetsbrott sak- nas. Detta skulle kunna vara ett argument för att tillåta möjligheten att kunna efterge uppsåt, men ligger inte i linje med rättsstatliga principer. I äldre doktrin har denna omständighet setts som ett skäl för att i vissa fall utöka straffansvaret till att omfatta även oaktsamma gärningar.374
Ulväng ställer sig tveksam till ett sådant argument, och jag delar hans uppfattning.375 Det kan knappast i sig vara en tillräcklig grund för att
kriminalisera oaktsamma handlingar att en möjlighet finns att berusade gärningsmän möjligtvis skulle gå fria från ansvar. Något reellt behov av att utvidga ansvaret för oaktsamma gärningar av den anledningen torde alltså inte föreligga.
Ulväng menar vidare att det aldrig ansetts rimligt att helt efterge kravet på personlig culpa vid berusningsfall. Självförvållat rus kan aldrig ersätta kravet på oaktsamhet, men väl utgöra en omständighet som beaktas vid prövningen av (personlig) culpa. Det går inte att enbart bedöma gär- ningsmannens inställning eller okunnighet i gärningsmomentet – det skulle i så fall nästan aldrig gå att döma för oaktsamhetsbrott.376
6.5.2 Oaktsamhet och de osjälvständiga brotts formerna
Vad gäller försök till brott har Suzanne Wennberg författat det mest fullständiga moderna verket på området. Hon framhåller att det i äldre doktrin förekommit tankar på att då ett försök är att betrakta som ett ofullbordat brott, och det finns fullbordade culpösa brott, så måste det även finnas icke fullbordade culpösa brott.377 Mot detta talar att begrep-
373 Ulväng (2011/12) s. 556. 374 F Wetter (1929) s. 14 och 27. 375 Ulväng (2011/12) s. 572. 376 Ulväng (2011/12) s. 570. 377 Wennberg (2010) s. 30.
pen försök och fullbordan inte står i motsatsförhållande då även försök förutsätter i subjektivt överskott i form av uppsåt.378 Det är av betydelse
att skilja mellan försök till culpöst brott, vilket har ansetts vara möjligt, och culpösa försök.379 Samuel Cavallin har ifrågasatt varför inte oakt-
samma försök skulle vara möjliga. Försök till risktagande är ju möjligt, menar han, och då medveten oaktsamhet kan beskrivas som riskuppsåt är det därför möjligt att försöka, men misslyckas, att ta en risk.380 Frågan är
om en risk som uteblir kan inte bestraffas. Dessutom tycks behovet av att kriminalisera culpösa försök vara litet då culpösa fareframkallanden kan bestraffas som självständiga brott.381 På motsvarande sätt är varken oakt-
sam förberedelse till brott eller förberedelse till oaktsamhetsbrott krimi- naliserat i svensk rätt.382 Asp menar dock att det inte är omöjligt att tänka
sig att oaktsam förberedelse i vissa fall skulle kunna falla inom ramen för oaktsam medverkan till annans brott.383 Oaktsam medverkan är alltså
fullt möjlig. Så var fallet i NJA 1996 s. 27 (Sturecompagniet) där bl.a. en person dömdes för medhjälp till grovt vållande till annans död trots att huvudgärningsmannen dömdes för mord. Elwing menar att det för att oaktsam medhjälp skulle vara möjligt krävs att motsvarande oaktsamma gärningsmannaskap är straffbelagt.384 Wennberg har sammanfattat det
enligt följande:
Ansvaret enligt medverkansbestämmelsen i brottsbalken är som bekant be- gränsat såtillvida att en medverkande måste handla uppsåtligt för att kunna fällas till ansvar för medverkan till ett brott, som endast är straffbelagt vid uppsåt. Culpös medverkan bestraffas visserligen, men endast i den mån hu- vudbrottet är straffbelagt vid oaktsamhet. Rådgivarlagen innebär en utvidg- ning av ansvaret för oaktsam medverkan i det att rådgivaren straffas vid grov oaktsamhet, oberoende av om huvudbrottet, det främjade brottet, är straffbelagt vid uppsåt eller oaktsamhet.385
Cavallin har framhållit att det vore teoretiskt möjligt att avskaffa ansvar för försök med specifika abstrakta fareansvar: ”Farebrott faller emellertid strängt taget inom ramen för oaktsamhetsansvar. Även risktagande och
378 Wennberg (2010) s. 31. Även i KBrB avfärdas culpösa försök.
379 Wennberg (2010) s. 30. Försök till culpöst brott verkar dock vara mycket ovanliga.
Ett exempel som nämns är personen som i ett av oaktsamhet inbillat nödvärnstillstånd försöker döda den förmente angriparen.
380 Cavallin (1999) s. 425. 381 Hurwitz s. 329. 382 SOU 1996:185 s. 268. 383 Asp (2007) s. 25 f. 384 Elwing s. 113.
uppsåt till en risk eller medveten culpa konstituerar endast oaktsamhet genom avsaknad av aktsam styrning mot ett aktsamt mål”.386
Cavallin påpekar att försöksansvar innebär styrning mot ett mål och att försöksgärningen till sin typ är uppsåtlig. Detta kan, menar han, för- klara varför det i doktrinen finns uttalanden om att oaktsamma försök inte finns eller inte ens kan tänkas. Både försök och oaktsamhet beteck- nas ofta som undantag från täckningsprincipen.387
Ansvar för försök skulle, om det avskaffades, ersättas av oaktsamhets- kriminaliseringar:
En viss utbytbarhet mellan oaktsamhetsdelikt, faredelikt och försöksdelikt existerar visserligen i rättsbildningen genom att farebrott allt oftare får er- sätta oaktsamhetsdeliktens effektdelikt. Men uttrycker man försöksbrottet i farebrott, kriminaliseras inte styrningen och därmed inte det uppsåtliga i beteendet.388
Försök till dråp och grov vårdslöshet i trafik är två skilda brott, men för- ses ofta i domskälen med samma formulering att gärningsmannen visat ”uppenbar likgiltighet för andras liv”. Båda brotten kan grunda sig på en gärning, som innehållit samma farenivå för annans död.389 I försöksfal-
let formuleras detta ofta t.o.m. på ett svagare sätt än vid oaktsamhet. Skuldformuleringen ”i varje fall” likgiltig för annans liv, används vid mo- tiveringen av dråpförsökets skuld och ”uppenbart likgiltig” vid den oakt- samma gärningen. Skillnaden mellan det uppsåtliga försöksbrottet och det oaktsamma brottet kan alltså inte hänföras till skuldformuleringarna i domskälen eller lagtexten och inte heller till hur faran skapades eller dess omfattning. Skillnaden måste bero på att den ena gärningen specifikt och typiskt ses som en angreppsgärning och den andra som en oaktsam fare- gärning. Ett klandervärt bilkörande är en ”typisk faregärning.” Cavallin menar i anslutning till detta att ”köra bil med större risk för andras liv än i vad som bedöms som försök till uppsåtligt dödande med typiska vapen, betraktas däremot ofta som ett oaktsamt farebrott”.390
6.5.3 Oaktsamhet och ansvarsfrihetsgrunderna
I 24 kap. BrB stadgas om ansvarsfrihetsgrunder som alltså verkar ansvars- befriande för den som agerat efter någon av de bestämmelser som fram- går av kapitlet. Exempelvis föreligger rätt till nödvärn enligt 1 § för den
386 Cavallin (2011) s. 139. 387 Cavallin (2011) s. 140. 388 Cavallin (2011) s. 140. 389 Erenius (1971) s. 48. 390 Cavallin (2011) s. 141.
som utsätts för ett pågående eller överhängande brottsligt angrepp mot person eller egendom. I normalfallet är fråga om ett uppsåtligt brottsligt angrepp, men nödvärnsrätt torde föreligga även mot oaktsamma brott. Den som handlat med s.k. putativt nödvärn kan gå fri från ansvar om hans eller hennes uppfattning om verkligheten varit grundad. Är den inte det kan ansvar för oaktsamhetsbrott föreligga.391
När det gäller ansvarsfrihetsgrunden straffrättsvillfarelse, i 24 kap. 9 § BrB, anges i förarbetena att det är fråga om en form av oaktsamhetströs- kel som måste passeras för att gärningsmannen skall ursäktas. I förarbe- tena föreslogs nämligen att den s.k. ursäktsteorin skulle ersättas av en skuldteori. Enligt denna fordras, för att brott skall anses föreligga, att gärningsmannen haft möjlighet att inse gärningens otillåtlighet samt att det skall kunna läggas honom eller henne till last att han eller hon inte gjort det.
Det sagda innebär att det, utöver de vanliga objektiva och subjektiva rekvi- siten, för ansvar skall krävas ytterligare ett moment på den subjektiva sidan som inte har med det vanliga uppsåts- eller vårdslöshetsrekvisitet att göra. I stället är det alltså frågan om ett fristående subjektivt rekvisit, ett culpa
rekvisit, som innebär att gärningsmannen skall fällas till ansvar endast om
han haft möjlighet att förstå att gärningen varit otillåten och hans bristande kännedom om straffbestämmelsen beror på oaktsamhet.392
Det framstår dock inte som alldeles tydligt vad som mer precis skall för- stås med uttalandet.
Petter Asp har framhållit att det är möjligt att dela in ursäktlig straff- rättsvillfarelse i två delar – en villfarelse och en ursäkt – av vilka den senare är detsamma som frånvaro av oaktsamhet.393
6.6 Sammanfattning och delkonklusion
Culpa betraktas ofta som något komplext, inte minst beroende på be- greppets olika betydelser i brottsbegreppet men också på de svåra norma- tiva bedömningar som ofta hör till. Gärningsculpa har skildrats utförligt av andra författare och det är den personliga culpan som är fokus för den här avhandlingen. De båda culpaformerna måste dock i någon mån behandlas tillsammans, inte minst för att kunna skilja dem åt. Kapitlet har också velat förtydliga skillnader i grader och klandervärdhet. Även oaktsamhet i några specifika fall har fått sin plats i kapitlet.
391 Se mer utförligt i Lernestedt (2010) s. 117 ff. 392 Prop. 1993/94:130 s. 56. Min kursivering. 393 Asp (1998) s. 212.