Gradindelningen av culpa

6.2.1 Graderna

Det straffbara området kan begränsas t.ex. genom krav på grov oaktsam- het (culpa lata) eller genom att ringa oaktsamhet (culpa levissima) undan- tas från ansvar. Däremellan finns ”normalgraden” av oaktsamhet (culpa

levis).335 _{Ringa oaktsamhet får inte sammanblandas med ringa brott eller}

ringa fall.336

Bo von Eyben har gjort en ambitiös utredning kring beteckningen grov oaktsamhet inom inte bara straffrätten. Han pekar på att begrep- pet används ganska flitigt i lagstiftningen, såväl på straffrättens som på civilrättens område. Inom den danska straffeloven, där huvudregeln är att endast uppsåtliga gärningar straffas, utvidgar grov oaktsamhet det straffbara området, medan det inom specialstraffrätten snarast begränsar detsamma.337 _{von Eybens syfte är att undersöka om grov oaktsamhet har}

samma betydelse på de olika områden det används.

Det påstås ganske vist ofte, at det stafferetlige uagtsomhedsbegreb er snae- vere end det civilretlige (med saerlig henblik på erstatningsrettens culpare-

333 _{Asp (2003) s. 12.} 334 _{Asp (2003) s. 14.}

335 _{Se mer utförligt om gradindelningen av culpa nedan.} 336 _{Asp, Ulväng & Jareborg s. 173.}

gel), og man kunne da forledes til at utlede heraf, at taersklen for, hvornår en uagtsam kan betegnes som grov, derfor måtte saettes højre i straffereten end i civilretten (isaer erstatningsretten). Påstanden er imidlertid normalt kun möntet på visse uagtsomhedsdelikter /.../338

von Eyben visar på att då oaktsamhet är en avvikelse från en norm brukar grov oaktsamhet ofta betecknas som en markant normavvikelse. Efter- som aktsamhetsnormen är olika på olika områden går det inte att upp- ställa någon generell definition av vad som bör kännetecknas som grov oaktsamhet. Detta får överlåtas åt praxis. Som visats ovan sammanfaller inte indelningen i grov respektive enkel oaktsamhet med indelningen i medveten respektive omedveten culpa.

Grov oaktsamhet har ibland betraktats som en form av ”dolt” uppsåt och von Eyben menar att det utan tvivel finns åtskilliga exempel på där grov oaktsamhet kriminaliserats för att kunna straffa i fall där omstän- digheter talar för att uppsåt föreligger, men det inte går att bevisa. Han uttrycker det som att ”kriminaliseringen af den grove uagtsomhed er ud- tryk for, at overtraedelser ikke kan rammes tillstraekkeligt effektivt, når alene forsaetlige forhold er strafbare”.339 _{På specialstraffrättens område är}

oaktsamheten ofta så utsträckt att den närmar sig ett strikt ansvar varför det ligger nära tillhands att hävda att grov oaktsamhet avgränsas snävare i den allmänna straffrätten.

von Eyben sammanfattar att materialet är för otillräckligt för att kunna komma med några definitiva slutsatser om begreppet grov oaktsamhets innehåll. I flera fall har det dock varit tydligt att önskan om att kunna straffa i de fall uppsåt inte gått att bevisa har föranlett kriminalisering av grov oaktsamhet. I vart fall så vitt gäller den allmänna straffrätten. I specialstraffrätten, menar von Eyben, är situationen omvänd. Där har grov oaktsamhet närmast använts som ett medel att undanta mindre straffvärda handlingar från ansvar. Han menar, lite hårdraget, att man på specialstraffrättens område

snarere end at understrege et positivt krav om culpa latahar villet under- strege det negative, at straf ikke skal ifaldes i tilfaelde af culpa levissima (”ringe uagtsomhed”) /.../ Man kan således meget vel forestille sig, at uagt- somhedsvurderingen på ét område er så meget strengere end på et andet, at en begraensning till grov uagtsomhed på det förstnaevne område i realiteten blot indebaerer, att der her opnås samme ”grad” af straffrihed, som man på det andet område oppnår i kraft af selve uagtsomhedsvurderingen (eller – om man vil – ved hjelp af begrepet den ”ringe”, straffri uagtsomhet).340

338 _{von Eyben s. 588. Min kursivering.} 339 _{von Eyben s. 600. Kursivering borttagen.} 340 _{von Eyben s. 613.}

Enkel oaktsamhet, dvs. ”normalgraden”, har av naturliga skäl inte varit lika omdiskuterad. Däremot förekommer i debatten resonemang kring ringa oaktsamhet, främst om det explicit bör undantas från straffansvar eller inte. I norsk rätt har föreslagits att ansvar vid culpa levissima ge- nerellt skall avskaffas.341 _{För dansk del har Vagn Greve förordat mot-}

svarande för åtminstone specialstraffrätten.342 _{I några svenska förarbeten}

har spörsmålet behandlats. Departementschefen framhöll, när det gällde tjänstefel, att dylika indelningar bör undvikas:

Graderingar av oaktsamheten i ringa och icke ringa har visat sig kunna vålla svårigheter vid rättsstillämpningen och används därför numera inte i andra fall än när det finns vägande skäl till det.343

Miljöbalkskommittén framhöll att det, i de fall ringa oaktsamhet undan- tas, bara innebär att man bara får med ytterligare en bedömningsnivå för oaktsamheten.344 _{Normalt sett har huvudregeln varit att inte varje av-}

vikelse från det helt aktsamma skall föranleda straffansvar, varför det inte ansetts nödvändigt att explicit undanta ringa oaktsamhet.

6.2.2 Culpatröskeln

Det er taersklen til uagtsomheden, der er taersklen til strafansvaret.345

Gradindelningen av culpa hör ihop med den s.k. culpatröskeln i straffrät- ten. Gillis Erenius har förklarat begreppet som ”den kvalitet den oakt- samma handlingen måste uppnå, eller, bildligt talat, den tröskel som måste passeras, för att oaktsamhetshandlingen skall föranleda straff”.346

Även inom skadeståndsrätten använder man sig av tröskelbegreppet, men det anses allmänt att culpatröskeln är högre inom straffrätten.347 _Culpa-

tröskeln kan sägas vara olika hög för olika brottstyper, även om sådana jämförelser är svåra att utföra och inte alltid särskilt pålitliga.348 _{Det bör i}

sammanhanget framhållas att användningen av begreppet gärningsculpa är något oklar. Att Erenius i den ovan citerade stycket pratar om den oaktsamma handlingen tyder på att culpatröskeln skulle vara hänförlig till gärningsculpa, men det är inte säkert så. Sandra Friberg menar att

341 _{NOU 1992:23 s. 122 och NOU 2002:4 s. 177 ff.}

342 _{Greve (1992) s. 402. Han använder sig av begreppet ”low”, så det är måhända något}

oklart om det är synonymt med ”ringa”.

343 _{Prop. 1988/89:113 s. 19.} 344 _{SOU 2004:37 s. 291.} 345 _{Greve (2004) s. 195.} 346 _{Erenius (1976) s. 144.}

347 _{Se t.ex. Strahl (1976) s. 191; Asp, Ulväng & Jareborg s. 173.} 348 _{Asp, Ulväng & Jareborg s. 173.}

det för hennes del inte framstår som helt klart om culpatröskelbegrep- pet, i Erenius mening, inkluderar båda culpaformerna och menar att för- klaringen kan höra ihop med dogmatiska skillnader i ansvarsprövningen inom straffrätten respektive skadeståndsrätten.349 _{Dessutom menar Fri-}

berg att terminologin inte är helt lyckad eftersom tröskeltänkandet leder till en (felaktig) slutsats om att det finns en given, förutbestämd punkt vid vilken ansvar döms ut.350 _{Jag är inte helt säker på att det är som Fri-}

berg säger i fråga om det sistnämnda. För egen del tänker jag mig i alla fall tröskeln mer som en (höjdhopps-)ribba som läggs olika högt vid olika brott och som dessutom kan passeras med lite ”darr”, dvs. att den är lite mer flexibel än en tröskel. Punkten vid vilken ansvar döms ut är alltså inte alldeles given, om än hyfsat preciserad.