Framkallande av fara för annan

Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av fara för an­

nan till böter eller fängelse i högst två år.

Brottsbalken 3 kap. 9 §

Kriminalpolitisk bakgrund och reglering. Som brottsrubriceringen klart anger är det här fråga om en s.k. farekriminalisering. Det krävs således inte att någon effekt (skada) inträffat eller ens att någon sådan effekt är åsyftad.497 _{Inte enbart framkallande av fara för annans liv har}

ansetts tillräckligt utan ansvaret har utsträckts att omfatta även fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Det uppställs dock ett krav på

konkret fara, dvs. att någon verkligen har blivit utsatt för fara. Att hand-

lingen i sig är farlig räcker således inte för ansvar.

Till skillnad från brotten i 13 kap. BrB är bestämmelsen om framkal- lande av fara för annan inte att räkna som ett s.k. allmänfarligt brott. Då

dessa brott i regel är att betrakta som grövre bör, om förutsättningarna enligt 13 kap. är uppfyllda, endast detta kapitel tillämpas.498 _{I jämförelse}

med bestämmelsen i 13 kap. 6 § är oaktsamhetskravet för framkallande av fara för annan något högre.

Praxis. Av intresse är rättsfallet NJA 2008 s. 1060. TT hade, enligt gärningsbeskrivningen, framkallat fara för två poliser genom att på en grusväg på sin tomt gräva ner två träplankor vardera försedda med ett trettiotal uppåtriktade spikar. Vid tomtgränsen hade TT satt upp en var- ningsskylt som angav att körning sker på egen risk varför poliserna, som blivit utsända till TT:s bostad, valde att närma sig boningshuset till fots. De upptäckte då de med spikar försedda plankorna. I underinstanserna fälldes TT bl.a. med motiveringen att hans förfarande utsatt poliserna för en konkret och beaktansvärd risk och fara för allvarlig kroppsskada. HD konstaterade att faran visserligen varit konkret, men menade att sanno- likheten för att poliserna skulle drabbas av sådan svår kroppsskada som avses i lagrummet var så låg att risken inte var beaktansvärd, varför åtalet ogillades.499 _{Härvid kan tilläggas, vilket också HD uppmärksammar, att}

om en skada faktiskt uppkommit hade ansvar för vållande till kropps- skada enligt BrB 3:7 kunnat aktualiseras. I det lagrummet uppställs näm- ligen inget krav på att det skall vara fråga om svår kroppsskada (eller, motsvarande, ”allvarlig sjukdom”) utan det är tillräckligt att kroppsska- dan inte är ringa.

För ansvar krävs grov oaktsamhet, dvs. kvalificerad culpa. Uppsåtligt framkallande av fara för annan nämns inte i lagrummet men omfattas likväl underförstått. Skillnaden mellan försöksbrott och farebrott blir här tydlig. Farebrottet betraktas ”bara” som oaktsamt, trots att det till sin typ egentligen är uppsåtligt.500 _{Försöksbrott innebär istället en riktning mot}

effekten, inte bara faran.

Ett intressant rättsfall i anslutning till detta är, det av andra skäl mycket uppmärksammade, NJA 2004 s. 176 (Hiv-fallet). En hiv-smittad man hade, medveten om sin smitta, haft hundratals oskyddade samlag med ett antal olika partners och åtalades för försök till grov misshandel alternativt framkallande av fara för annan då han riskerat att genom de oskyddade samlagen överföra smittan till sina partners. TT bestred ansvar på så sätt att han förnekade uppsåt att skada någon. Han medgav att han inte upp- lyst sina partners om hiv-smittan, men att han tagit s.k. bromsmediciner och att han haft så låga värden vid de återkommande blodtesterna att han

498 _{KBrB 3:61.}

499 _{Se även Boucht (2008/09).} 500 _{Cavallin (1999) s. 426.}

inte ansåg sig vara smittsam. TR dömde TT för försök till grov misshan- del. HovR:n ändrade tingsrättens dom endast genom att sätta ned straf- fet. Ett hovrättsråd var dock skiljaktigt och ville döma för framkallande av fara för annan. HD konstaterade i sitt avgörande inledningsvis att uppsåtets nedre gräns borde dras genom det s.k. likgiltighetsuppsåtet och gick därefter in på uppsåtsbedömningen i fallet. På grund av att risken för smitta varit mycket låg ansåg HD att TT inte kan ansetts ha varit likgiltig i den mening som krävdes för uppsåt varför ansvar för försök till grov misshandel ogillades. Däremot fann HD att rekvisiten för framkallande av fara för annan var uppfyllda och dömde TT till fängelse i ett år.

De s.k. hiv-fallen har varit svårbedömda och utfallen tycks ha ändrats över tid. Här kan nämnas ett orefererat hovrättsavgörande där åtalet för framkallande av fara för annan mot TT ogillades då HovR ansåg att kon- kret fara för smittoöverföring varit obefintlig.501 _{Det måste ha förelegat}

en viss sannolikhet för effekten; det ska framstå som rimligt att förvänta följden av gärningen. Någon konkret fara i det aktuella fallet, där TT haft en välinställd behandling och uppvisat mycket låga virusvärden, kunde därför inte sägas ha varit för handen. Det bör tilläggas att kravet på att fa- ran måste vara konkret är helt objektiv och gärningsmannens inställning i den frågan är därför utan betydelse.

Det är inte nödvändigt att en människa redan vid handlingen utsätts för fara utan faran kan uppkomma i ett senare skede.502 _{Det är inte heller}

någon förutsättning för ansvar att det är en viss person eller personkrets som utsätts för faran, utan det är tillräckligt att någon utsätts för fara. En annorlunda reglering skulle leda till svårigheter med att fastställa kri- minaliseringens omfattning och därigenom vara besvärande för rättstill- lämpningen då det är mycket svårt att avgöra vem eller vilka som kom- mer utsättas för faran.503 _{Även om flera personer utsätts för fara genom en}

handling är det i regel att anse som ett brott och inte flera.

Fråga om farerekvisitet kunde anses uppfyllt uppkom i NJA 1987

s. 490 där en läkares felskrivning lett till att en patient givits en för stor

dos lugnande medel, vilket kunnat leda till döden eller svår kroppsskada. Någon faktisk fara för patientens liv eller hälsa ansågs inte ha förelegat då patienten enligt rådande rutiner övervakades av sjukvårdspersonal som vidtagit erforderliga motåtgärder. Farerekvisitet ansågs därför inte upp- fyllt och åtalet ogillades.

501 _{Hovrättens över Skåne och Blekinge dom av den 29 oktober 2013 i mål B 2152-13.} 502 _{Jfr exemplet med den som gräver ett schakt nära grannens dörr i KBrB 3:60.} 503 _{KBrB 3:60.}

8.5 Arbetsmiljöbrott och brott mot