Vållande till kroppsskada eller sjukdom

Den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada eller sjuk- dom som inte är ringa, döms för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst sex månader.

Brottsbalken 3 kap. 8 § 1 st.

Vållande till kroppsskada eller sjukdom får, om brottet inte är grovt, endast åtalas av åklagare om målsäganden anger brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Brottsbalken 3 kap. 12 § 1 st.

Kriminalpolitisk bakgrund och reglering. Det straffbara området har avgränsats på så sätt att brott som inte är att betrakta som grovt endast kan åtalas dels om målsäganden anger brottet till åtal, dels om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. År 2003 infördes en undantagsbestämmelse som innebär att kravet på målsägandeangivelse inte gäller om brottet rik- tar sig mot någon under arton år. Kravet på att åtal skall vara påkallat ur allmän synpunkt gäller dock även denna personkrets. Det bör dock tilläggas att även bestämmelsen i BrB 3 kap. 12 § anses omfattas av be- stämmelsen om allmänt åtal i RB 20:8 varför målsägandens åtalsrätt är subsidiär och först kan aktualiserats sedan åklagare prövat åtalsfrågan och beslutat att åtal inte skall väckas.494

Ringa oaktsamhet är inte explicit undantaget från straffansvar, men torde sällan tillämpas. För att ett agerande skall anses som straffbart oakt- samt krävs nämligen, vilket belysts ovan, ett inte obetydligt avsteg från

492 _{Boucht (2013) s. 1010 ff.} 493 _{Boucht (2013) s. 1015 f.} 494 _{KBrB 3:73 (stud. utg. 6).}

det helt aktsamma. Av särskilt intresse är också den redan ovan berörda problematiken kring oaktsamhetsbrott inom hälso- och sjukvården.495

I likhet med bestämmelsen om vållande till annans död döms för vål- lande till kroppsskada eller sjukdom i konkurrens med 1 § TBL. Flera fall rör även ansvar för arbetsmiljöbrott varom mer nedan. Det kan också noteras att det endast är kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa som kan föranleda ansvar.496 _{Lagrummet har ändrats vid flera tillfällen,}

bl.a. 1993 och 2010 då ändringen inneburit en skärpt syn på om brottet begåtts i samband med trafiknykterhetsbrott.

Praxis. Antalet prejudikat från HD är förhållandevis få. Ett antal refere- rade hovrättsavgöranden finns dock. Flera av rättsfallen berör relaterad brottslighet såsom trafikbrott och arbetsmiljöbrott (se under dessa brott).

I NJA 1994 s. 527 dömdes en person (TT) för vållande till kropps- skada sedan han i samband med att han skulle föra ut en annan person från en restaurang av oaktsamhet tillfogat denne allvarliga skador på bl.a. halsen från ett glas som den utkörde haft i handen. HD ansåg att TT med normal aktsamhet borde ha lagt märke till glaset. TT saknade också rätt att föra ut personen från restaurangen och hans oaktsamhet bedömdes därför så klandervärd att den skulle föranleda straffansvar.

I RH 2005:68 åtalades en skidåkare för vållande till kroppsskada sedan han åkt störtlopp över ett krön och kört på en annan person. Till ledning för oaktsamhetsbedömningen togs Svenska liftanläggningars organisa- tions (SLAO) regler som bl.a. förbjuder störtloppsåkande samt att åka för fort över krön. Genom att inte anpassa hastigheten efter de rådande förhållandena i backen hade TT varit oaktsam och fälldes till ansvar.

I RH 2009:46 stod två fosterföräldrar åtalade för att genom oaktsam underlåtenhet ha orsakat kroppsskada på sin minderåriga fosterdotter sedan hon tillåtits använda en hydraulisk vedklyvare utan uppsyn. Hov- rättens majoritet ansåg att fosterföräldrarna brustit i sin ledning vid ved- klyvningsarbetet i sådan mån att det skulle leda till ansvar för vållande till kroppsskada. Minoriteten i hovrätten ville, i likhet med tingsrätten, ogilla åtalet och hänvisade bl.a. till HD:s uttalande i NJA 1991 s. 163 att principiella skäl talar för en viss försiktighet vid tillämpningen av oakt- samhetsrekvisitet. De två skiljaktiga ansåg därför att fosterföräldrarna inte varit oaktsamma i den mening lagen kräver för straffansvar.

495 _{Läkares ansvar för vållande till kroppsskada eller sjukdom har behandlats särskilt i}

Holmqvist (1985) och i viss mån även i Holmqvist (1994).

496 _{Exempelvis fann hovrätten i RH 1995:94 att ett 1,5 cm långt, ytligt hudsår på över-}

I RH 2013:17 uppkom flera intressanta frågor. Vid ett omhänder- tagande av en person bad en ordningsvakt om hjälp av en person (TT) som enligt åtalet vid ingripandet vred upp den omhändertagnes arm på dennes rygg varpå fraktur på armen uppstått. TT åtalades för misshan- del, i TR justerat till vållande till kroppsskada, för vilket senare brott han dömdes. I HovR bedömdes först om det alls förelåg förutsättningar för att pröva åtalet för vållande till kroppsskada. Enligt åtalsprövnings- bestämmelsen i 3 kap. 12 § måste vållande till kroppsskada som inte är att betrakta som grovt brott dels anges till åtal och dels får åtal inte väckas om det inte är påkallat ur allmän synpunkt. Av TR:s anteckningar framkom inte att målsägandet angett brottet. Angivelse från målsägan- den måste föreligga vid åtalets väckande och det hjälper således inte att målsäganden senare anger brottet till åtal. Det kunde dock, ansåg HovR, redan genom polisanmälan anses föreligga en önskan om att beivra brot- tet från målsägandens sida varför rätten fann att förutsättningar fanns för att pröva åtalet. HovR konstaterade därefter att TT haft rätt att träda i ordningsvaktens ställe enligt ansvarsfrihetsreglerna i 24 kap. BrB. TT fri- kändes då det inte gick att visa att han vridit upp armen på ett sådant sätt som angivits i åtalet utan att det kunde ha gått till som han själv uppgivit, nämligen att skadan uppkommit då han försökt fånga den omhändertag- nes arm och denne ryckte till för att undkomma.