Vårdslöst biträde

Reglering. Enligt 2 § 1 st. lagen (1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde (biträdesförbudslagen)593 _{kan den som lämnar}

juridiskt eller ekonomiskt biträde och därvid av grov oaktsamhet främjar en straffbelagd gärning dömas för vårdslöst biträde.594 _{Bestämmelsen tar}

sikte på vårdslös medverkan av kvalificerat slag; rådgivaren måste ha gjort sig skyldig till oaktsamhet i mer avsevärd mån.595 _{Straffet är böter eller}

fängelse i högst två år, men får inte sättas högre än vad som är föreskrivet för den gärning som främjats. Ringa fall är straffria. I första hand skall som ringa brott räknas ett främjande som framstår som bagatellartat.596

Bestämmelsen är subsidiär till brottsbalkens regler om medverkan och skall alltså inte tillämpas om det finns utrymme att döma enligt 23 kap. BrB. Den som döms enligt 2 § biträdesförbudslagen kan sägas ha ett utökat ansvar för sin medverkan jämfört med de allmänna medverkans- bestämmelserna i BrB och ansvaret för vårdslös medverkan till annans uppsåtliga brott kan liknas vid ett slags tjänstefelsansvar för rådgivare. Kriminalpolitisk bakgrund. Kommissionen mot ekonomisk brottslig- het föreslog i sitt betänkande att straffansvar skulle kunna drabba även rådgivare som handlat på gränsen till det straffbara.597 _{Departementsche-}

fen menade dock, i likhet med flera remissinstanser, att ett sådant ansvar

592 _{SOU 2013:38 s. 581.}

593 _{Sedan lagändringen 2001 kallas lagen biträdesförbudslagen. Tidigare användes be-}

nämningarna rådgivarlagen eller rådgivningslagen. Med den senare benämningen avses numera lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter vars 6 § stadgar ska- deståndsansvar för näringsidkare som genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsument ren förmögenhetsskada. I denna avhandling syftar ”råd- givningslagen” dock på den äldre lydelsen av biträdesförbudslagen. Angående terminolo- gin se Korling s. 140 f. (not 15).

594 _{Före 1 juli 2001 var brottet rubricerat som vårdslös rådgivning.} 595 _{Prop. 1984/85:90 s. 15.}

596 _{Prop. 1984/85:90 s. 36.}

skulle vara alltför långtgående. I stället föreslogs att det straffbelagda om- rådet begränsades till att endast omfatta fall av grov oaktsamhet.

Därmed får man också en klarare markering mellan straffbart och straffritt, något som är en viktig rättssäkerhetsaspekt inte minst när det gäller krimi- nalisering av ett vårdslöst förfarande.598

Remisskritiken mot betänkandet var stundtals hård. Riksåklagaren fram- förde den tungt vägande principiella invändningen om lämpligheten i att möta bristande resurser hos de brottsbekämpande myndigheterna med en sänkning av straffbarhetströskeln. Frånsett det i propositionen skärpta oaktsamhetskravet ändrades efter remissförfarandet det av kommissionen föreslagna brottet från ett farebrott till ett effektbrott. Straffansvar skulle träffa endast fall där brott inträffat och inte, som i kommissionens för- slag, redan om rådgivningen varit ägnad att leda till ett brott.

Doktrin och senare diskussion. Hans-Gunnar Axberger har kritiserat förslaget om ansvar redan vid grov oaktsamhet. Han menar att det vis- serligen förekommer oaktsamhetsansvar på många håll inom strafflag- stiftningen, men att det intressanta inte är huruvida sådana bestämmelser finns på andra områden utan om ”det finns ett tjänligt underlag för att göra oaktsamhetsbedömningar på området i fråga”.599 _{Det måste, menar}

Axberger, ur rättssäkerhetsperspektiv redan finnas en normkultur på om- rådet där regeln inplanteras eller, i vart fall, ges grund för en sådan kultur genom förarbetena. De i propositionen åberopade allmänna normer som gäller för advokater och revisorer uttrycker egentligen bara självklarheten att orätt inte får främjas. Axberger menar därför att dessa normer, som bakgrund för culpabedömningar enligt lagen, i princip är otjänliga.600

Utöver själva rådgivningshandlingen framgår av förarbetena ytter ligare en grund för oaktsamhetsbedömningen, nämligen rådgivarens kännedom om klientens vandel och allmänna hederlighet.601 _{Förarbetes uttalandet är}

minst sagt principiellt tvivelaktigt.602 _{Axberger sammanfattar sin kritik}

på följande sätt.

Genom att det införda oaktsamhetsrekvisitet inte förankrats på angivet sätt blir denna straffbestämmelse i och för sig rättsosäker. Det är svårt att säga

kunna medföra straff utan att det endast var de mer anmärkningsvärda oaktsamhetsfallen som skulle stävjas. Se SOU 1983:41 s. 105.

598 _{Prop. 1984/85:90 s. 15.} 599 _{Axberger s. 81.} 600 _{Axberger s. 82.} 601 _{Prop. 1984/85:90 s. 36.} 602 _{Jfr Axberger s. 83.}

under vilka omständigheter den kan komma att tillämpas. Det föreligger en risk att den kan komma att användas något godtyckligt.603

Som ett av flera skäl för att utsträcka medverkansansvaret till att även om- fatta vissa oaktsamma fall anfördes svårigheter att styrka uppsåt. Suzanne Wennberg har framhållit att lagen, på grund av sin oklara utformning, dock inte kommit att användas mer än undantagsvis. Den bristande ut- formningen, menar hon, låg inte i själva straffbestämmelsen i 2 § utan snarast i den föregående paragrafen där själva begreppet rådgivningsverk- samhet definierades.604 _{Formuleringen ”råd eller annat biträde” ledde till}

svårigheter vid tolkningen. Redan lagrådet hade opponerat sig mot be- greppet och ifrågasatte om inte ett mer precist uttryck vore lämpligare.605

Frågan kom att ställas på sin spets i det s.k. La Reine-målet.606 _{I den av}

HD prövade delen hade man att ta ställning till huruvida vissa förfaran- den, objektivt sett, var hänförliga till straffbar rådgivningsverksamhet. HD fann att rådgivningslagen, enligt sin ordalydelse, hade ett mera vid- sträckt tillämpningsområde än den ursprungligen tycks ha varit avsedd att ha. Företräde skulle därför ges åt den för den misstänkte förmånligaste tolkningen, vilket i detta fall innebar att med rådgivningsverksamhet för- stås endast sådant biträde som i praktiken innefattar rådgivning.

I förarbetena till lagändringen 2001 konstaterade regeringen att den s.k. rådgivningslagen tillämpats ytterst sällan. Delvis skulle detta kunna ha berott på osäkerhet hur ordalydelsen rådgivningsverksamhet skulle tol- kas. I utredningen ifrågasatte man om en sådan snäv tillämpning av lagen verkligen var lämplig och menade att även andra förfaranden, som inte i strikt mening var att anse som rådgivning, mycket väl skulle kunna be- höva omfattas av lagen. Därför föreslogs helt enkelt att allt slags juridiskt eller ekonomiskt biträde skulle vara reglerat i lagen. Vad gäller kravet på kvalificerad culpa ansåg regeringen, även vid behandlingen av den nya lagen, att detta skulle behållas och att ansvar endast bör komma i fråga då gärningsmannen varit oaktsam i mera avsevärd mån.607

Forskarna Teresa Simon-Almendal och Jan Kleineman har i en artikel behandlat frågor om straff- och civilrättsliga konsekvenser vid felaktig skatterådgivning. De har genom en analys av den lilla praxis som finns på området bl.a. dragit slutsatsen att även till synes oskyldiga förfaran- den, normala för konsulter i branschen, har bedömts vara grovt oaktsamt främjande. Det straffbelagda området har på så sätt blivit mycket vid-

603 _{Axberger s. 89.}

604 _{Wennberg (1995/96) s. 841. Även Wennberg (2003/04) s. 606.} 605 _{Prop. 1984/85:90 s. 46 f.}

606 _{NJA 1995 s. 505.} 607 _{Prop. 2000/01:105 s. 18.}

sträckt, menar författarna.608 _{Dessutom anser de att straffbestämmelsens}

utformning riskerar att blanda ihop brottets objektiva respektive subjek- tiva sida då grov oaktsamhet är ett subjektivt brottsrekvisit samtidig som grovt oaktsamt främjande är en objektiv brottsförutsättning.

När straffstadgandets subjektiva och objektiva sida går in i varandra på detta vis, uppstår lätt osäkerhet vid rättstillämpningen om vad regleringen avser. Inte minst från rättssäkerhetssynpunkt är detta olyckligt.609

Författarna konstaterar att biträdesförbudslagen fyller ett tomrum i lag- stiftningen genom att täcka upp i de fall oaktsam medverkan till upp- såtligt brott inte kriminaliserats. De pekar dock samtidigt på att straff- bestämmelsen i praktiken främst kommit att fungera som en bevislätt- nadsregel i fall då uppsåt varit svårt att styrka, vilket de ur rättssäkerhets- synpunkt anser är otillfredsställande. Som alternativ menar författarna att det i de fall där culpösa motsvarigheter till dolösa huvudbrott saknas, som t.ex. i fråga om trolöshet mot huvudman, kunde sådana tillskapas. Suzanne Wennberg har avfärdat en sådan möjlig oaktsamhetsvariant av trolöshet mot huvudman. Hon menar att om uppsåtet lyfts bort, försvin- ner mycket av brottets klandervärdhet:

Det verkar uppenbart att man endast är ute efter en modell som skall göra det lättare för åklagaren att få brottslingen gripen. Man utgår mer eller min- dre från att gärningsmannen har uppsåt – det går bara inte att styrka. /…/ Det här sättet att stifta lag måste vi se upp med.610