Vårdslöshet mot borgenärer

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar an- nan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet för- sämrar sin förmögenhetsställning i avsevärd mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Vad som nu sagts skall gälla även om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta att han var på obestånd eller att påtaglig fara förelåg för att han skulle komma på obestånd. 11 kap. 3 § BrB

608 _{Simon-Almendal & Kleineman s. 17.} 609 _{Simon-Almendal & Kleineman s. 18.} 610 _{Wennberg (2003/04) s. 606. Min kursivering.}

Vårdslöshet mot borgenärer får åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

11 kap. 8 § 1 st. BrB

Regleringen. Lagrummet har ett s.k. blandat subjektivt rekvisit. Förut- sättningarna för personligt ansvar är därför komplexa.611 _{I fråga om ef-}

fekten, dvs. att förmögenhetsställningen försämrats i avsevärd mån, krävs grov oaktsamhet. Av formuleringen i andra meningen, att ansvar gäller även för den som inte insett men haft skälig anledning anta att han eller hon var på obestånd eller att påtaglig fara för obestånd förelåg, är det tillräckligt med (enkel) oaktsamhet. I fråga om själva handlingen fordras uppsåt, medan det i fråga om effekten, dvs. att förmögenhetsställningen försämrats i avsevärd mån, är tillräckligt med grov oaktsamhet. I proposi- tionen uttalade departementschefen att detta inte innebar någon princi- piell nyhet då oaktsamhet var tillräckligt vid kravet på framkallande eller förvärrande av obestånd.612 _{Uttalandet har dock visat sig felaktigt då det}

fordrades grov oaktsamhet. I utskottsbetänkandet kommenterades detta på följande sätt:

I rekvisitet ”skälig anledning anta” får också anses ligga en anvisning om att bestämmelsen skall tillämpas med försiktighet. Den valda formuleringen får enligt utskottets mening anses innefatta krav på en hög grad av oakt- samhet.613

Det blandade subjektiva rekvisitet har upplevts som svårtillämpat.614

Inte minst tycks hos de brottsbekämpande myndigheterna ha funnits en osäkerhet angående kriminaliseringens utsträckning. En möjlig lösning vore att det sänka det subjektiva rekvisitet till grov oaktsamhet även i förhållande till den förmögenhetsförsämrande åtgärden. En sådan sänk- ning skulle innebära en utvidgning av det straffbara området som skulle kunna träffa även mindre straffvärda förfaranden. Regeringen menade att ”det anses särskilt viktigt att straffansvaret är tydligt utmejslat vid oakt- samhetsbrott” och fann att tillräckliga skäl för att genomföra en sänkning inte förelåg.615

Utvecklingen. I departementspromemorian föreslogs att samma förfa- randen, som när de begås med uppsåt straffas för oredlighet mot bor-

611 _{Jareborg & Friberg s. 293.} 612 _{Prop. 1985/86:30 s. 43.} 613 _{JuU 1985/86:12 s. 13.}

614 _{Här, och i det följande, prop. 2004/05:69 s. 45 f.} 615 _{Prop. 2004/05:69 s. 46.}

genärer, skulle kunna straffas vid oaktsamhet med brottsrubriceringen vårdslöshet mot borgenärer. För en sådan ändring talade bl.a. bevisskäl – det ansågs för svårt att bevisa uppsåt – men samtidigt betonades att endast verkligt straffvärda förfaranden skulle straffas. Detta delvis motsä- gelsefulla konstaterande kan vara en förklaring till att straffansvaret enligt förslaget begränsades till grovt oaktsamma förfaranden.616

Reformen 1986 avsåg begränsa det straffbara området sedan det i praxis funnits en tendens att utsträcka ansvaret till all förlustbringande rörelsedrift; även föga klandervärda förfaranden träffades av straffbestäm- melsen.617 _{I propositionen framhölls, som en viktig princip, att endast}

verkligt straffvärda förfaranden skulle omfattas av straffansvaret. När det gällde det uppsåtliga brottet, oredlighet mot borgenärer, spelade det eko- nomiska värdet på förmögenhetsförsämringen en avgörande roll. Depar- tementschefen menade att det rörande vårdslöshetsbrottet inte framstod som lika motiverat att låta något absolut ekonomiskt värde vara ledande för den straffrättsliga bedömningen.618 _{De vårdslösa förfarandena var,}

typiskt sett, inte lika illojala mot borgenärerna. Någon absolut värdegräns ville departementschefen inte ställa upp, men framhöll att straffansvaret borde begränsas till klart förmögenhetsförsämrande förfaranden. Endast den som i avsevärd mån försämrat sin förmögenhetsställning skulle dö- mas till ansvar för vårdslöshet mot borgenärer.

En åtalsprövningsbestämmelse hade redan 1976 tagits in i lagen (11 kap. 8 §). Bestämmelsen stipulerar helt enkelt att vårdslöshet mot borgenärer får åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt. I motiven ansågs att det i mycket stor utsträckning väcktes åtal för vårdslöshet mot borgenärer som bara resulterade i villkorlig dom.619

Detta, vid sidan av tids- och personalkrävande utredningsinsatser, kunde motivera en begränsning av kriminaliseringen. Regeringen menade att det inom kriminalpolitiken fanns en tendens till att begränsa använd- ningen av straffrätt i fråga om beteenden med lågt straffvärde. Krav på någon form av avkriminalisering hade framförts och regeringen ansåg att sådana krav skulle kunna tillgodoses i fall där obestånd orsakats av grov oaktsamhet, i synnerhet i fråga om vårdslöshet genom fortsättande av rörelse. Att helt utesluta ansvar för oaktsamhet ansåg man vara allt- för långtgående. Ett renodlat uppsåtskrav skulle bl.a. föranleda bevissvå- righeter. Inte heller möjligheten att ändra rekvisiten till att avse endast de allvarligaste fallen av oaktsamhet vann gillande. Däremot ansåg man

616 _{Ds Ju 1983:17 s. 35.}

617 _{Här, och i det följande, prop. 1985/86:30 s. 32 ff.} 618 _{Här, och i det följande, prop. 1985/86:30 s. 36 f.} 619 _{Här, och i det följande, prop. 1975/76:82 s. 81 f.}

alltså att en bestämmelse om särskild åtalsprövning, dvs. genom vad man skulle kunna kalla en straffprocessuell avkriminalisering, på bästa sätt skulle avgränsa ansvaret.

Utöver de praktiska fördelar en bestämmelse om åtalsprövning skulle medföra menade regeringen att en sådan regel bara borde införas om den också var kriminalpolitiskt motiverad.620 _{Konkurser kan ha starka sociala}

och ekonomiska konsekvenser för inte bara den enskilde utan också för dennes familj. I de fall där t.ex. ett fortsatt drivande av ett företag på obestånd skett av exempelvis hänsyn till de anställda eller liknande kan gärningsmannen knappast sägas ha uppvisat något hänsynslöst beteende. En lagföring skulle i sådana fall framstå som obillig och regeringen ansåg därför att en åtalsprövningsregel skulle skilja ut de allvarligare fallen och föra dessa till åtal. En sådan bestämmelse framstod därför som motiverad även ur ett kriminalpolitiskt perspektiv.

I promemorian som föregick propositionen föreslogs att åtalspröv- ningsregeln skulle slopas, men departementschefen valde att behålla den.621 _{Justitieutskottet underströk dock i sitt betänkande vikten av att}

åtalsprövningsregeln inte fick tillämpas så vidsträckt att också uppenbart straffvärda handlingar skulle förbli oprövade av domstol.622

Vägledande praxis på området är obefintlig och även generellt är anta- let lagföringar mycket få.623