Arbetsmiljöbrott och brott mot arbetsmiljölagen

Om brott, som i 7–9 §§ sägs, har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall, döms för arbetsmiljöbrott till straff som i nämnda lagrum sägs.

Brottsbalken 3 kap. 10 §

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreläggande eller förbud som har meddelats med stöd av 7 kap. 7 eller 8 §. Detta gäller dock inte om föreläggandet eller för- budet har förenats med vite.

Arbetsmiljölagen 8 kap. 1 §

Kriminalpolitisk bakgrund och reglering. Den nuvarande regleringen gällande arbetsmiljöbrott i 3 kap. 10 § BrB infördes 1991. Tidigare häm- tades ansvarsbestämmelser för arbetsmiljöbrott ur lagrum som normalt förknippas med annan brottslighet, vilket ansågs mindre lämpligt. Istället ansågs det ha ett betydande pedagogiskt värde om brottstypen framgick direkt av straffbestämmelsen. Lagrummet om arbetsmiljöbrott lades in i BrB direkt efter de bestämmelser som den var kopplad till, dvs. 3 kap. 7–9 §§ och fick därigenom en mer framskjuten placering.

Under remissförfarandet var dock majoriteten av remissinstanserna, särskilt de juridiska, negativa till det nya stadgandet främst av lagtekniska skäl.504 _{Även lagrådet riktade kritik mot förslaget bl.a. utifrån följande}

grunder.505 _{Att lagrummet utformades som ett s.k. blankettstraffbud an-}

sågs visserligen acceptabelt men till skillnad från t.ex. utformningen i 11 kap. 5 § BrB, där en tydlig hänvisning till en specifik lag komplet- terad med konkreta rekvisit till stöd för tolkning och tillämpning finns, menade lagrådet att den föreslagna lydelsen med en allmän hänvisning till arbetsmiljölagen och därtill hörande föreskrifter inte uppfyllde kra- vet på preciserade brottsrekvisit. Lagrådet menade också att det främsta skälet till införandet av en ny bestämmelse syntes vara av pedagogisk art, vilket inte kunde anses som ett tillräckligt starkt skäl. Sammantaget an- såg lagrådet att den föreslagna bestämmelsen var ägnad att skapa osäker- het om sammanhangen och kunde leda till tolkningsproblem, som inte kunde uppvägas av de fördelar lagen kunde medföra, varför de avstyrkte ett införande. Peter Andersson ifrågasätter i sin avhandling, utifrån ett

504 _{Prop. 1990/91:140 s. 108 f.}

preventivt perspektiv, om inte brottsrubriceringen vållande till annans död framstår som mer allvarlig än arbetsmiljöbrott och därmed också mer avskräckande. Han menar att det därför skulle varit mer preventivt motiverat att inte ha infört den nya brottsteckningen.506

Departementschefen tog delvis åt sig av kritiken och flera av de ur- sprungliga förslagen modifierades. Vad gäller straffbestämmelsens place- ring anförde han att brottsbalken är det centrala lagverket på straffrättens område och att det därför finns starka skäl att samla så mycket av de cen- trala straffbestämmelserna där, särskilt brott med ett högt straffvärde. Be- nämningen ”brottsbalksbrott” har ett visst symbolvärde och en placering av arbetsmiljöbrottet i brottsbalken kunde ses som en särskild markering av straffvärdet för brottstypen.507

Enligt förslagets ursprungliga lydelse skulle inte för arbetsmiljöbrott genom framkallande av fara för annan fordras grov oaktsamhet utan det subjektiva rekvisitet skulle vara lika för alla tre brottstyper som kunde innefattas i benämningen arbetsmiljöbrott. En sådan ordning skulle innebära en straffskärpning i förhållandet till brottet framkallande av fara för annan vilket kritiserades av åtskilliga remissinstanser. Det skulle kunna framstå som stötande om olika subjektiva rekvisit gällde för den som utsätts för fara beroende på om han eller hon varit arbetstagare eller inte.508

För det fall att rekvisitet att arbetsgivaren åsidosatt sina skyldigheter inte kan anses uppfyllt kan åtal likväl väckas mot denne för något av brotten i 7–9 §§, såvida förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Det bör observeras att åtalsprövningsbestämmelsen i 3 kap. 12 § 1 st. inte är till- lämplig vad gäller arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada eller sjukdom. Andersson menar för övrigt att det aldrig hänt att någon dömts för arbetsmiljöbrott genom vållande till sjukdom.509

Praxis. Ur praxis kan följande fall andragas. I RH 2004:88 prövades om en uppsåtlig eller oaktsam underlåtenhet av förpliktelser i enlighet med arbetsmiljölagen hade skett. En arbetstagare hade i arbete med en spill- blandare kommit i kontakt med maskinens rörliga delar och erhållit svåra klämskador. Åtalet, som riktade sig mot företagets VD, ogillades då det inte framkommit om denne av uppsåt eller oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat honom.

506 _{Andersson s. 354.} 507 _{Prop. 1990/91:140 s. 110.} 508 _{A. prop. s. 110 f.}

I NJA 2007 s. 369 dömdes en VD för att av oaktsamhet underlåtit att vidta erforderliga åtgärder till förebyggande av olycka där en arbetstagare omkom. TT dömdes därför för arbetsmiljöbrott. Domen rymmer inga egentliga resonemang om hur domstolen kommer fram till att TT varit oaktsam, utan uppehåller sig mest kring kausaliteten mellan oaktsamhe- ten och dödsfallet.

I tre HD-avgöranden från 2004 var fråga om ansvar för arbetsmiljö- brott och även om ansvarsbefriande delegation av arbetsmiljöansvar. I det första fallet, NJA 2004 s. 34 (militär hinderbana) hade en värnpliktig un- der en militärövning drunknat i ett vattenhinder. Fråga var om övnings- ledaren haft ett arbetsmiljöansvar och om han underlåtit att vidta säker- hetsåtgärder gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott alternativt vållande till annans död. HD konstaterade att TT hade ett sådant arbetsmiljöansvar och att hans underlåtenhet att iaktta korrekta säkerhetsåtgärder varit en orsak till den värnpliktiges död. Trots det bedömdes att TT:s ”på felbe- dömning grundade underlåtenhet att vidta erforderliga åtgärder för att förhindra dödsolyckan inte som en oaktsamhet av det klandervärda slag som förutsätts för att han skall anses ha gjort sig skyldig till något av de brott som avses i 3 kap. 7–9 §§ BrB”. Därmed kunde inte heller ansvar för arbetsmiljöbrott komma ifråga. I fallet konstaterade HD också att arbetsmiljöansvaret normalt vilar på den högsta chefen, men att delega- tion kan ske. Det är dock av stor vikt att den är tydlig. Konsekvensen av en otydlig delegering är att ansvaret kvarstår på den närmast högre nivån. Även utan delegation kan underordnade arbetstagare ha ett visst arbets- miljöansvar som följer med deras ställning.

Det andra fallet, NJA 2004 s. 80, rörde en skolelev som i samband med en lärarledd lektion skadat sin ena hand i en bockningsmaskin. Fråga var dels om skolans rektor haft arbetsmiljöansvar, dels om hon genom under- låtenhet att genomföra en riskinventering och riskbedömning gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott. HD konstaterade att TT bara några måna- der före olyckan förordnats som rektor efter några kortare vikariat. Hon noterade vid sitt tillträde att det fanns en arbetsmiljöplan. Maskinen hade använts utan rapporterade olyckshändelser under lång tid och TT hade inte anledning att tro annat än att bockningsmaskinen skulle användas under en erfaren yrkeslärares ledning. Det ansågs därför inte styrkt att TT gjort sig skyldig till sådan oaktsamhet som kan föreleda ansvar enligt 3 kap. BrB. Åtalet ogillades således.

I det tredje fallet, NJA 2004 s. 126, var bl.a. fråga om delegation. HDs majoritet (tre justitieråd) dömde en platschef vid en fabrik, där en an- ställd skadat sin ena hand i en limspridningsmaskin, för arbetsmiljöbrott. Även om delegationen varit något oklar ansåg HD att TT, som högste chefstjänsteman vid fabriken, genom sin befattning haft arbetsmiljö-

ansvaret trots att även den underordnade tekniske chefen också haft ett visst ansvar.

De lege ferenda. I SOU 2013:38 presenterade Straffrättsanvändnings­

utredningen bl.a. sina förslag på avkriminaliseringar. Utredningen me-

nade att ”dubbla kriminaliseringar” bör undvikas, t.ex. då en handlings- dirigerande regel redan finns, vilket man ansåg vara fallet när det gäl- ler arbetsmiljöbrott. Sådana särskilda skäl som i vissa fall kan motivera dubbel kriminalisering föreligger inte vad gäller arbetsmiljöbrott och utredningen föreslog därför att ett upphävande av straffbestämmelsen borde övervägas.510 _{Utredningens förslag utvecklas inte närmare men får}

sägas i stor utsträckning ansluta sig till den ovan anförda kritiken mot arbetsmiljöbrottet. Lagrummet anses helt enkelt överflödigt då reglering redan finns på annat håll. Peter Andersson framhåller i sin avhandling att kriminaliseringen på arbetsmiljöområdet är behäftad med en rad pro- blem vilket beror på en kollision mellan straffrättens ansvarssystem och den arbetsrättsliga verkligheten. Ett åsidosättande av arbetsmiljöregler kan, anser Andersson, endast med svårighet passas in i det straffrättsliga mönstret för ansvarsutkrävning.511

Utredningen om effektivare sanktioner på arbetsmiljö- och arbetstids- området hade inte i uppdrag att se över bestämmelsen om arbetsmiljö- brott i BrB. Däremot behandlades bl.a. effektiviteten av sanktionssys- temet vad gäller brott mot 8 kap. 1 § AML. Utredningen konstaterade att straffsanktioner inte alltid är den mest effektiva regleringen för att åstadkomma regelefterlevnad och föreslog istället att ett system med sanktionsavgifter skulle användas i högre utsträckning. En mer återhåll- sam användning av straffrätt i kombination med ökade möjligheter till alternativa sanktioner, såsom vitesförelägganden och administrativa sank- tionsavgifter, kan förväntas leda till ett effektivare sanktionssystem på ar- betsmiljöområdet. Straff ska förbehållas fall där alternativa åtgärder inte kan förväntas vara effektiva eller där straff framstår som en naturlig åtgärd av andra tungt vägande skäl.512 _{Utredningen hänvisade till det ställnings-}

tagande regeringen tagit i prop. 1994/95:23, Ett effektivare brottmåls- förfarande, där bl.a. betonas att kriminalisering som metod bör användas med försiktighet och att rättsväsendet inte bör belastas med sådant som har ringa eller inget straffvärde.

De nya bestämmelserna, som trädde ikraft 1 juli 2014, innebär bl.a. att flertalet straffsanktioner i AML ersätts med administrativa sanktions-

510 _{SOU 2013:38 s. 518.} 511 _{Andersson s. 355.} 512 _{SOU 2011:57 s. 127.}

avgifter. Dessa kan uppgå till 1 000 000 kr och kan tas ut oberoende om uppsåt eller skuld förelegat. Regeringen menade nämligen i propositio- nen att onödig tid inte får läggas på att utreda om förutsättningar för sanktionsavgift är uppfyllda om en konstaterad överträdelse på ett ef- fektivt sätt skall kunna mötas med en reaktion. Regeringen menade alltså att det är viktigt att en konstaterad överträdelse relativt snabbt och enkelt leder till en reaktion. Alltför stora inslag av skönsmässiga bedömningar beträffande om förutsättningarna för sanktionsavgift är uppfyllda skulle motverka effektiviteten.513

I propositionen menade regeringen vidare att sanktionsavgifter inte bara skulle vara ett mer effektivt sätt att reglera överträdelser på, utan ofta också fungera som en mer kännbar påföljd. Det framhölls vidare att ”[s]anktionsavgiften bör utformas på ett sådant sätt att den får en med företagsboten i det individuella fallet jämförbar effekt”.514