En annan slags skog med konstiga djur

Lite mer än 2 000 år innan denna boks huvudpersoner satt vid en eld på den lilla ön tog istiden plötsligt slut. Under en kort period, kanske bara något tiotal år slog klimatet om från ett arktiskt klimat till ett som vi skulle kunna acceptera. Som antytts ovan betydde inte denna snabba klimatförändring att landskapet förvandlades till något som vi skulle känna igen oss i. Marken var fortfarande bar och bland stenarna växte bara arktiskt anpassade växter. Eftersom det inte fanns någon utvecklad jordmån kunde inte träden omedelbart

Exempelvis fanns troligen de närmaste ekarna i Italien vilket förklarar att det tog dem 1 800 år att nå Småland. Den första tiden efter istiden var en tid av obalans mellan klimat, växtlighet och fauna (Björkman 2007:63-72).

Den period som vi diskuterar här brukar betecknas som den boreala tiden och dateras till cirka 10 000-9 000 före nutid. Periodens klimat karaktäriserades av varma somrar och milda vintrar. Som framgår av figur 55 var sannolikt den årliga medeltemperaturen under senare delen av boreal tid någon grad varmare än i dag. I början av den boreala tiden dominerades vegetationen av tall-hasselskogar med inslag av asp, björk och alm. De första ekarna dök också upp vid denna tid. I slutet av perioden börjar en ny slags skog att ersätta den tämligen öppna tallskogen. På de väldränerade jordarna började nu ek och alm alltmer ta över samtidigt som de mer ljuskrävande arterna som björk och asp började minska. Pol-lendiagrammen ger en bild av en skog som sakta blev tätare. Någon gång omkring 9 500 Cal. BP börjar alen snabbt att expandera samtidigt som frekvenserna av gräspollen mins-kar. Detta tyder på att alen snabbt tog över de sista öppna kärrmarkerna. Några hundra år senare kan vi se de första spåren av ett träd som hör till den efterkommande atlantiska periodens karaktärsträd, nämligen linden. (Björkman 2007:74-77).

När vi kommer till den tid då Raä 71 etableras verkar den långa resan mot ett stabilt skogligt ekosystem ha fullbordats. Det finns dock anledning att problematisera den bild man får av pollendiagrammen. Även om skogen tätnade var den fortfarande öppnare än vad den skulle bli något årtusende senare. Det skall också påpekas att tolkningen av pol-lendiagram inte är oproblematisk. Den traditionella bilden av en allt mörkare skog har ifrågasatts av bland annat Frans Vera som beskriver det mesolitiska landskapet som park-liknande, han anser det vara jämförbart med en skog präglad av skogsbete.

Figur 55. Rekonstruerad årlig med-eltemperatur som bygger på data från sjön Flarken i Västergötland. Rekonstruktionen bygger huvud-sakligen på en pollenanalys. Den nutida medeltemperaturen är grå-markerad och den aktuella tidspe-rioden rödmarkerad. De grå stap-larna indikerar 95 % sannolikhet. (Seppa et al. 2005:289)

En annan beskrivning har utgått från bävrarnas verksamhet i landskap med få männis-kor. Erfarenheter från Kanada visar att bävrarnas verksamhet helt kan omforma ett land-skap. När oräkneliga bävrar byggde dammar på upptill 40 hektar förvandlade de skogen till ett vattenlandskap präglat av dränkta och döende träd (Vera 2000:84ff). Området runt Markaryd som präglades av mängder av bäckar, små sjöar och dammar måste ha varit opti-malt landskap ur en bävers perspektiv. Samma pollenanalyser kan alltså ge tre helt olika bilder av landskapet. Med reservation för att faunafynden i den omedelbara närheten är få, tror jag ändå att successionen av arter tyder på att skogen till slut blev tämligen mörk. Detta motsäger dock inte teorin om ett starkt bäverpåverkat landskap. Det är möjligt att landskapet var mosaikliknande med både områden av tät skog och stora vattendränkta ytor. Kanske förklarar de många öppna vattenytorna att frekvenserna av hasselpollen är fortsatt höga i en skog som enligt pollendata blir allt tätare.

Min bild av den närmaste omgivningen runt Raä 71 är att skogen ur vårt perspektiv (som är präglat av vår livslånga erfarenhet av skogsodlingar) måste ha uppfattats som en ganska mörk och oordnad plats. Vi skulle nog förvånats av halvt nedfallna träd i olika stadier av förruttnelse. Landskapet bör också ha varit svårframkomligt. Ett landskap som karaktärise-ras av en blandning av mörk skog, nedfallna träd, tät buskvegetation, våtmarker, dammar och åar skulle nog snabbt tröttat ut en nutidsmänniska. Det betyder givetvis inte att en mesolitisk människa skulle uppfatta det så, de var experter på sin miljö. Jag tror dock ändå inte att detta var en miljö för alla. Det känns långsökt med milslånga förflyttningar i denna skog som involverat småbarn och åldringar.

Omvandlingen av landskapet mot ökad beskogning medförde förändringar i faunan. Till skillnad från Björkmans arbete om vegetationsutvecklingen finns det ingen samman-ställning om periodens fauna som bygger på ett regionalt källmaterial. Leif Björkman har gjort en genomgång med utgångspunkt från vegetationsutvecklingen och jämförelser med näraliggande områden som ger en sannolik bild. Redan omedelbart efter istidens slut bör ren, älg, uroxe, visent, björn och varg ha invandrat. När björkskogen tätnade och tall och hassel expanderade kom arter som vildsvin, bäver, räv, kronhjort och rådjur. Först att försvinna var renen följd av visenten (europeisk bison). Framväxten av alsumpskogar var en utveckling som sannolikt inte uppskattades av uroxarna. Den generella bilden är att miljön under senare delen av boreal tid alltmer gynnade djur som trivdes i en ädellövskog, exempelvis vildsvin, rådjur och kronhjort (Björkman 2007:89-93). Eftersom vi inte har någon detaljerad kunskap om det boreala landskapet är det svårt att i detalj beskriva hur vanliga djuren var under senboreal tid. Kanske kunde uroxe och visent överleva längre i det småländska inlandet än vad vi vanligen tror. Om man ska utnämna något karaktärsdjur för den senboreala ädellövskogen är det självklara valet kronhjorten.