Människor och djur

Som diskuterats ovan var det sannolikt så att faunan skiljde sig mellan kusten och inlan-det. De djur som inte längre fanns vid kusten fanns kanske fortfarande i begränsad omfatt-ning i inlandet. Denna skillnad mellan kust och inland hade säkerligen fler dimensioner än den ekologiska och måste ha varit tydlig för alla. Redan i slutet av 1700-talet uppmärksam-mades att medlemmarna i vissa indianstammar hade ett personligt förhållande till olika arter av vilda djur. Förhållandet mellan individen och djuret präglades av klara regler och tabuföreställningar. Denna grundläggande iakttagelse har sedan upprepats många gånger och tolkats och åter omtolkats av antropologer och psykologer. John Lubbock menade

religionernas evolution. James Frazer ansåg att totemismen var en primitiv religion med två dimensioner. Den sociala dimensionen utgör stammens uppdelning i mindre enheter och den religiösa uttrycker viljan att kontrollera omgivningen. Han trodde dock inte att totemismen var ett universellt fenomen. Sedan dess har såväl Malinowski som Freud disku-terat vad som egentligen utgör totemismens kärna. Är det ett socialt system, en religion, ett giftermålssystem eller kanske allt på en gång? Med tiden blev det mer och mer uppenbart att totemismen inte var ett samordnat regelverk. Djuren och växterna kunde användas på många sätt och Alexander Goldenweiser menade att de inte var något annat än socialise-ringar av objekt och symboler (Lindberg:162f). Denna tolkning ligger nära Maurice Blochs idé om transcendental social där socialiseringen av icke-mänskliga objekt närmast är en kognitiv nödvändighet för människor (Bloch 2008:2057). Utifrån vårt analytiska perspektiv spelar det egentligen ingen roll om totemismen i sig är en generell tolkningsram för alla mänskliga kulturer. De samlade iakttagelserna har fortfattande en stor betydelse om vi vill förstå den strukturella skillnaden mellan kust och inland. Även om vi inte kan inordna våra iakttagelser i ett schema kan vi utgå från att djur fyllde en helt annan funktion för männis-kor under mesolitisk tid än vad de gör idag. Givetvis är uttrycket "fyllde en annan funktion" problematiskt ur ett mesolitiskt perspektiv eftersom funktion för de flesta oss för tankarna till en varas värde. Ett annat förhållningssätt till djur och dess funktion kan illustreras av följande vittnesmål från en nordamerikansk indian:

Figur 67. Strukturella likheter och skillnader mellan Västerhavet, inlandet och Ancylussjön, med utgångspunkt från västkusten. Observera att detta inte är en beskrivning av en mesolitisk kosmologi, snarare ett tankehjälpmedel. Huvud-sakligen utgår de strukturella förhållandena från en nutida förståelsehorisont. Begreppsparet nutid-urtid utgår dock från uppfattningen att tid och rum kan förstås som samma sak ur ett kosmologiskt perspektiv.

”Vi vet vad djuren gör, vad bävern, björnen, laxen och de andra djuren behöver, ty för länge sedan gifte sig människor med dem och då fick de detta vetande från sina djur-gemåler /…/ De vita har levt kort tid i detta land och de vet inte mycket om djuren; men vi bor här sedan tusentals år, och djuren lärde oss dessa saker för länge sedan. De vita skriver upp allt i böcker för att inte glömma bort det; men våra förfäder gifte sig med djuren, de lärde sig alla dessa vanor och de har vidarebefordrat dessa kunskaper från generation till generation.” (Jennes 1930:540)

Trots sin konkretion misstänker jag att citatet är lätt att feltolka. Nordamerikanska indi-aner är ofta utsatta för politisk sentimentalitet och ekologiskt korrekta tolkningar. Yttran-den som det ovan får ofta exemplifiera esoteriska kunskaper som överskrider eller föregår vår mekanistiska världsbild. Urbefolkningar får finna sig i att agera bärare av visdom och att vara ett exotiskt dåligt samvete. I likhet med Lévi-Strauss tror jag att det finns anled-ning att ta människors konkreta utsagor på allvar. Citatet ovan är inte metaforiskt, snarare konkret och beskrivande. Detsamma kan sägas om de bororoindianer från Brasilien som uttryckligen hävdade att de var röda papegojor. Eller mer exakt, de var en mellanform mellan en fisk och en papegoja, före födseln var människor fiskar och efter döden pape-gojor. Somliga kunde dock vara papegojor även under den mänskliga övergångsformen och då äta frukter i träden (Smith 1978:268f). Det är viktigt att poängtera att de inte trodde sig härstamma från, eller befinna sig i en relation till de röda papegojorna, de var röda papegojor. Man kan tycka att denna beskrivning av det mänskliga subjektet är märklig. Men jag antar att när bororoindianer hörde talas om transsubstantiationsläran var de nog lika förvånade som antropologerna var när de fick höra om fiskarna och papegojorna. Men med utgångspunkt från en värld där alla relationer är sociala finns det inget märkligt med en stark identifikation med omgivningen. I denna omgivning finns bland annat djur, land-skap och paranormala företeelser. Jag antar att man skulle kunna kalla detta sammanhang för det sociala systemets helhet. Om vi skulle vistas i en sådan miljö en längre tid skulle nog deras världsbild verka begriplig och förnuftig för oss. De var ju trots allt experter på att leva i sin miljö och i sin tid.

Vi är alltså olika, men samtidigt lika, vilket var en av Lévi-Strauss stora poänger. Själv utgick han från stora mängder antropologiska data. Exempelvis utgår hans analys av släkt-skap från 800 etnografiska exempel (Lindberg 2009:130). Trots det, eller kanske just därför, är hans analyser ofta svåra att följa. I en analys som utgår från Raä 71 är källmateria-let väsentligt annorlunda både ur ett kvalitativt och kvantitativt perspektiv. Här jämförs några hundra små flintbitar i inlandet med en kust som vi inte vet mycket om. Förhopp-ningsvis är tankekedjan och analogierna i alla fall tydliga. De exakta tolkningarna förblir tyvärr dunkla. De binära motsatsparen som presenterats ovan är som tidigare nämnts bara utgångspunkter för en diskussion. Den sanna strukturen finns i den forntida taxonomin av omvärlden, i vilken säkert varianter av det som kallats totemism ingick. Den förhistoriska taxonomin var inte lik vår även om den var strukturerad efter samma principer.

Som exempel kan nämnas Navahoindianerna som indelade djur i springande, flygande och klättrande. Dessa grupper delades sen in i de som förflyttar sig på marken, de som förflyttar sig på vattnet, de som förflyttar sig på dagen och de som förflyttar sig på natten. Eftersom Navahoindianerna ansåg sig vara stora klassifikatörer var detta dock bara början på taxonomin. Den vidare uppdelningen grundade sig bland annat på relativ storlek, plats i färgskalan och på djurens magiska egenskaper. Resultatet blev en mycket detaljerad och funktionell uppdelning av faunan. Ur ett modernt perspektiv är dock uppdelningen märk-lig eftersom samma arter kunde anses vara helt olika sorters djur beroende på dess kön eller ålder (Lévi-Strauss 1987:49). Insikterna om människors komplicerade förhållande till sin omgivning ger oss en aning om styrkan av de känslor och estetiska upplevelser som måste ha funnits i dessa relationer (Knutsson 1995a:24). Utifrån detta perspektiv var inte de sista uroxarna bara en vandrande köttreserv, kanske var också gäddornas lek mer än bara ett plaskande i vassen. Förflyttningen från kusten till inlandet var inte bara en upplevelse av något annorlunda, det var kanske också en mycket känslomässig upplevelse.