Fosfater, härdar, fynd och några tänkbara hyddor

Förutom variationer i form, konstruktion och storlek finns det också stora variationer vad det gäller mesolitiska hyddors relation till fyndspridningen. Egentligen borde detta förhållande inte förvåna de som tagit del av den sedelärande historien om !Kung. De dif-fusa spåren av deras boplatser är ju på många sätt den totala motsatsen till de klassiska maglemosehyddorna (e.g. Sjöström 2004:46; Nilsson et al. 2002:24).

Ett tankeväckande exempel på ett annat förhållande står att finna i de preboreala hyddor som undersökts vid Store Myrvatnet och Store Fløyrlivatnet cirka 50 km öster om Stavanger i södra Norge. Eftersom platserna är belägna i högfjällsmiljö kan kanske den omedel-bara kopplingen med Markaryd verka avlägsen. Förutom den ungefärliga sam-tidigheten delar dock platserna vissa för-utsättningar. De är belägna på ett likartat avstånd från kusten och liksom i Mar-karyd förekommer inte flinta naturligt i närområdet. En ytterligare likhet med Raä 71 är att de varit belägna i omedel-bar närhet av den forntida strandlinjen till en insjö. Hyddorna är också bra utgångspunkter för jämförelser eftersom de är välbevarade och framträder tydligt gentemot den närmast stenfria marken. De är dessutom undersökta med moder-na och ambitiösa metoder (Bang-Ander-sen 2003:193-196). Som framgår av figur 33 ligger inte härdarna alltid centrerade i hyddan. Som författaren påpekar är en möjlig förklaring till detta att det som uppfattas som externa härdar är dump-högar från hyddorna. Inte heller fyndspridningen följer något enkelt mönster. I hälften av hyddorna förekommer merparten av fynden inne i hyddan, i den andra hälften återfinns de flesta utanför hyddan. I de två hyddorna med en central härd fanns de flesta fynden inne i hyddorna (Bang-Andersen 2003199). Formmässigt lika hyddor uppvisar alltså olika fyndspridning och olika placering av härdarna. Dessa till synes olika mönster behöver dock inte emanera från olika funktioner, kanske är det fråga om olika sociala samman-hang och därmed olika attityder till avfall. Det är också möjligt att själva konstruktionen av härden påverkar vår förståelse. Det är skillnad på några glödande träbitar på en sandbädd och en uppbyggd stensatt härd. En hydda med stora mängder kol men utan synliga härdar (Nordqvist 2005:67) kan således förklaras både ur ett konstruktionsperspektiv och ur ett socialt perspektiv.

Figur 33. Exempel på relationen mellan härdar och hydd-lämningar från Store Myrvatnet och Store Fløyrlivatnet i Norge. Härdarna markerade med stjärnor. Det finns hyddor av liknande typ både med och utan en arkeologiskt påvis-bar centralt placerad härd. (Bang-Andersen 2003:201)

Hyddor som avviker från den klassiska modellen återfinns inte bara i preborela högfjällskontexter. I Leksand undersök-tes 1984 två hyddor från atlantisk tid som uppvisade samma mönster, inga härdar och mycket få fynd i hyddorna (Lars-son 1994:237-240). Också de mycket omfattande utgrävningarna vid Motala ström resulterade i hyddor som karak-täriserades av relativ fyndtomhet (Carls-son 2007:124). Förhållandet illustreras av figur 34 där man tydligt kan se hur fynden följer utsidan av hyddan. Enligt utgrävaren emanerar mönstret sanno-likt från upprepad städning av hyddan (Carlsson 2008:158f). Också undersök-ningarna av tidigmesolitiska hyddläm-ningar vid Årup i nordöstra Skåne har påvisad en stor variation vad det gäller konstruktioner och fyndspridning (Kar-sten & Nilsson 2006)

När man ska bestämma sig för hur en eventuell hydda ska se ut finns det alltså många tänkbara utgångspunkter. Som framgår av diskussionen ovan kring formationsprocesser och rotvältor gäl-ler det att inte låta lura sig av naturliga processer. Diskussionen kring Yellen och Binford kan tyckas långsökt men har egentligen ett mycket konkret innehåll

som kan knytas till tolkningen av mesolitiska hyddor. Exemplen ovan på hyddor och dess karaktäristik är inte bara ett försök att beskriva olika tänkbara hyddor. Jag har samtidigt försökt att beskriva två perspektiv som inspirerats av Binford respektive Yellen. Den klas-siska hyddan som karaktäriseras av central härd och en av väggar avgränsad fyndspridning är en hydda med hög middle range theory credibility. Sannolikt emanerar lämningen från en relativt kortvarig bosättning som präglats av aktiviteter som skapat mycket stenmaterial (Olausson 1985:14). Den andra kategorin är resultatet av ett mer vardagligt liv där fynd-materialet emanerar från många handlingar och kulturella föreställningar. Det arkeologiska resultatet blir då mer varierat, lite suddigt och inbjuder inte till enkla slutledningar

(Sören-Figur 34. Relationen mellan fyndspridning och hyddläm-ningen vid Motala ström. Hyddlämhyddläm-ningen är gråskraffe-rad och relativt fyndfattig. Antingen har man inte arbetat med stensmide i hyddan eller så har man städat den nog-grant. (Carlsson 2008:109)

Diskussionen om eventuella hyddor måste alltså höja sig över de omedelbara synin-tryckens nivå. En givande utgångspunkt för diskussionen är förhållandet mellan de even-tuella hyddorna och fyndens depositionsmönster. Det förekommer alltså att hyddor lämnar ett avtryck bestående av fynd, men även motsatsen. Mer komplicerade spridningsmönster förekommer också. Ett välkänt mönster är den så kallade väggeffekten, det vill säga att fynd samlats i anslutning till väggen (e.g. Nilsson 2006; Björk et al. 2007). Fynden kan antingen emanera från att material har kastats mot väggen från utsidan eller att de ansam-lats från insidan genom städning av hyddan (Larsson & Lindberg 2007:520). Med dessa förutsättningar i åtanke kan vi återvända till de eventuella hyddorna på Raä 71. Eftersom marken består av sten kan vi inte förvänta oss någon nedgrävd hydda. Inte heller kan vi förvänta oss några stolphål, det fanns inte rum till några synliga nedgrävningar mellan stenarna. Det återstår då en hyddbotten som består av stenar.

Det är förstås inte lätt att argumentera för förekomsten av en hyddrest bestående av sten på en plats som är helt täckt av sten. Som påpekades ovan var detta förhållande en av orsakerna till att väldigt många stenar mättes in. Detta förfarande gav möjligheten att bokstavligt talat argumentera från flera perspektiv. Redan under fältarbetet uppfattade vi utifrån inmätningarna en cirkulär struktur i den norra delen av undersökningsområdet. Det är de grönmarkerade stenarna längst åt norr på figur 35. De gröna stenarna söder därom ”upptäcktes” flera år senare. De rödmarkerade stenarna är hyddor som jag vid något tidi-gare tillfälle trott på. De utgör bra exempel på hur de inmätta stenarna fungerar som en fixeringsbild. För att komma ifrån problemet att alla stenar fungerar som fixeringsbilder har jag försökt hitta andra metoder att analysera de möjliga hyddorna. I detta fall fanns det uppenbarligen inte någon hydda fylld med flinta. Eftersom så var fallet prövades motsat-sen, nämligen att hyddan systematiskt hållits ren. Om så var fallet borde resultatet bli ett tydligt mönster av tomhet gentemot de omgivande fyndförande ytorna. Som framgår av figur 36 stödjer fyndspridningen delvis detta antagande. Den norra stencirkeln verkar helt sakna fynd. Den södra cirkeln är mer svårtolkad.

Flintan är dock bara en ledtråd till förhållningssätt och processer. Som framgått av dis-kussionen ovan om formationsprocessernas påverkan på !Kung-boplatser utgör sannolikt flintan på Raä 71 bara en mycket liten del av allt avfall som deponerats på platsen. Det nu synliga fyndmönstret av flinta var en gång en del av en ganska synlig samling med skräp. Kanske låg det mängder av brända ben, skinn, kasserade träföremål, överblivna ben och mycket annat längs hyddans utsida (Larsson 2007). Det är till och med möjligt att det som vi uppfattar som avfall var en del av hyddans konstruktion och fyllde en isolerande funk-tion (Holback 2007:177).

Allt detta material är sedan länge försvunnet, men om antagandet stämmer borde det organiska materialet avsatt spår i form av förhöjda fosfatvärden längs vägglinjen (Karlsson 2006:114; Vogel 2010:194f). Som framgått ovan uppmärksammades den norra stencirkeln

Figur 35. Här kan var och en skraffera sin egen hydda med hänsyn tagen till rotvältorna (skrafferade polygoner). Den norra gröna stencirklen bedömdes i fält vara en hydda och som framgår i texten finns det stöd för den åsikten. Den södra gröna cirkeln är en ren efterhandskonstruktion som inte är helt osannolik. De röda stenarna representerar andra möjliga hyddor som jag vid någon tidpunkt trott på. De förtjänar sin plats på planen som exempel på hur lätt vi uppfattar mönster. Att vi uppfattar ett mönster betyder dock inte att det verkligen är signifikant. Detta förhållande är en av orsakerna till att analysen av boplatsytan konsekvent bygger på flera olika typer av data, somliga synliga för det

redan under fältarbetet. Eftersom det uppenbarligen fanns en tydlig gräns mellan olika förhållningssätt till flintan fanns det anledning att försöka se detta förhållande ur så många perspektiv som möjligt. Ett sätt att få ett nytt perspektiv var att lämna den rena fyndkon-texten och undersöka den förmodade vägglinjen genom fosfatprover. Som påpekats ovan visade sig fosfatkarteringen i sin helhet vara svårtolkad. På figuren 37 redovisas dock bara de prover som har samma förutsättningar. Det vill säga de är tagna på den flata fyndfö-rande ytan. Över större delen av ytan är skillnaderna försumbara och det genomsnittliga fosfatvärdet är 12 P°. Som framgår av figuren är värdena betydligt högre i anslutning till det som tolkades som vägglinjer. Närmare bestämt är värdena i den västra fosfatstegen (fr V) 16-96-75-98-153-39 och i den södra (fr S) 5-3-2-122-87-48. Visserligen togs inte några fosfatstegar genom den södra stencirkeln men ett antal av fosfatproven ligger i direkt anslutning till den möjliga vägglinjen och några förhöjda fosfatvärden kan inte ses. Med utgångspunkt från fyndspridningen, stencirkeln och fosfatvärdena går det alltså att argu-mentera för att åtminstone den norra stencirkeln faktiskt varit en hydda.

En central del av det traditionella sättet att presentera mesolitiska hyddor i vetenskaplig text utgör påvisandet av att det finns fler likadana hyddor. I texten ovan förekommer rikligt med mer odistinkta analogier som rör kulturella föreställningar. De principiella grunderna för analysen hämtas från varierande tider och omständigheter. Från högfjällsmiljö till Mot-ala ström och från preboreal tid till medeltid. Utflykterna i tid och rum avslutas med figur 38 som visar en mesolitisk hydda från Paris-området som dessutom också är minst 2 000 år yngre. Syftet med illustrationen är egentligen begränsat till det principiella. Fyndsprid-ningen är verkligen helt jämförbar trots avstånden i tid och rum.