Ovan har fragment av arkeologin presenterats och det arkeologiska fältet har beskrivits ur olika perspektiv. Somliga har varit explicita, andra underförstådda. Detta kapitel är ett försök att förklara min personliga syn på vad arkeologi bör vara. Som antytts i kapitlet ovan är jag skeptisk till en arkeologisk monolitisk grand theory. Arkeologin kan aldrig beskriva och förklara alla sociala uttryck och dessa uttrycks förhållande till det arkeologiska mate-rialet (Cornell & Fahlander 2002a:30). Arkeologin är i själva verket ett konglomerat av helt olika praktiker med olika målsättningar och metoder (Cornell & Fahlander 2002b:275). Min egen uppfattning av vad som utgör en eftersträvansvärd arkeologi utgår från viljan att föra ett strukturerat samtal om människor och materiell kultur, liksom Carl-Axel Moberg anser jag att all forskning ytterst är dialog (Moberg 1969:22). Detta kan tyckas vara en begränsad definition, men till den strukturerade delen måste en vilja till begreppslig klarhet och meto-dologisk öppenhet räknas. Ett samtal där deltagarna inte förstår varandras språk är knap-past ett samtal utan snarare en monolog. Själv menar jag viss äldre arkeologisk litteratur inbjuder till dialog. Att så är fallet beror på att äldre vetenskaplig litteratur ofta är språkligt tydlig, det är lätt att förstå metodiken och tankegångarna. En sådan arkeologi åldras med värdighet och kan alltid sättas i ett nytt perspektiv av senare generationer arkeologer. Som ett exempel kan nämnas Knut Kjellmarks avhandling En stenåldersboplats i Järavallen vid
Limhamn (1903) som jag nyligen köpt. Jag utförde mina första exploateringsarkeologiska
insatser på samma plats 1996 vilket gjorde att jag med extra stora förväntningar öppnade boken. Efter några timmar kan man konstatera att dialogen fungerar.
Kjellmarks energi och vilja att förklara ett fascinerande problem transcenderar med lätt-het de över hundra åren. Jag är inte ensam om denna upplevelse, Ingrid Bergenstråhle och Ole Stilborg tänkte sig att ögna igenom avhandlingen men fastnade. Deras översiktliga läsning blev ett mycket angenämt möte med en forskning och en forskare fullt i nivå med dagens krav. De konstaterade att forskningen till och med på sina ställen var av en bättre standard än vad som presteras nu för tiden (Bergenstråhle & Stilborg 2000). Om man vill beskriva den arkeologiska vetenskapen som en form av dialog finns det också enligt detta kriterium dålig arkeologi. De verkliga skräckexemplen kan hämtas från 1970-talet när arkeologin manifesterade sin önskan att vara vetenskaplig genom att vägra utföra några tolkningar alls. I arkeologiska rapporter från denna tid saknas ibland begripliga namn på de mest uppenbara saker och slutsatser lyser helt med sin frånvaro. Dialogen avstannar då innan den ens börjat.
Det arkeologiska samtalet är alltså en diskussion som inte är bunden av en tid och en form. Som Foucault påpekade så karaktäriseras inte en given diskurs nödvändigtvis av tydliga regler. Hellre än syntaxen är det praktiken som styr vad vi kan säga. Definitioner och förståelse behöver alltså inte utgå från medvetandets dolda strukturer eller gömda relationer. Istället kan ambitionen att göra samband synliga utgå från de samband som
just genom sin synliga ytstruktur är dolda (Foucault 1989:46-52). Inom arkeologin finns en obruten tradition av praktik och begreppsbildning vilka inte bara har varit instrument för att beskriva händelser, de har också skapat händelser, beteenden och perception (Feyera-bend 1977:189). Även om arkeologin förändrats kan förändringarna knappast beskrivas som paradigmatiska, istället skulle jag vilja påstå att arkeologin blivit mer ambitiös men samtidigt otydligare (Kuhn 2000:30: Fahlander & Oestigaard 2004:5).
Mitt inre samtal om vad arkeologin bör vara har till stor del utgått från Carl-Axel Moberg. Trots att Moberg var internationellt mycket känd är han rätt sparsamt citerad nu för tiden. Kanske är det sådant som händer när inflytelserika vetenskapsmän dör. Min gissning är att han kommer att vara flitigt citerad om något decennium. Hans sannolika kommande inflytande kommer dock inte ta sig uttryck i en mobergiansk arkeologi. Moberg var alltid intresserad av nya idéer som han sedan kritiserade när andra till slut accepterat dem. Ur ett bredare teoretiskt perspektiv var de konstanta inslagen hans kritiska hållning och hans inriktning på dialog (Persson 1995a:51ff). Arkeologins mål var enligt Moberg att bidra till kunskapen om variationsbredden och alternativrikedomen i det mänskliga beteendet. Den ideala arkeologin var för Moberg emancipatorisk och i bred mening nyttig. Den kunde vara samhällsfrämjande, samhällsfrämmande eller samhällshämmande. (Moberg 1969:209; Moberg 1986:36). I likhet med Clarke hade Moberg en tydlig vision om vad arkeologin borde ha för mål men var osäker på om arkeologins grundläggande frågeställ-ningar kunde lösas genom bättre och mer exakta metoder (Moberg 1981b:1115ff). Han var också tveksam till om arkeologin verkligen gagnades av mer strikta logiska angreppssätt och mer distinkta terminologier (Moberg 1975:363).
Moberg var dock inte bara en inspirerande och elegant teoretiker. Han var mycket intresserad av hur man tänker arkeologiskt. Det vill säga på vilka plan det arkeologiska tänkandet liknar och avviker från det vanliga vetenskapliga tänkandet. I denna ambition var han mycket konkret och hans Introduktion till Arkeologi (1969) måste vara världens mest skenbart enkla arkeologiska bok. När jag läste den på B-kursen i arkeologi tyckte jag att den var rätt tråkig. Några år senare var jag imponerad av tidlösheten och den teo-retiska elegansen. Efter ganska många år som fältarkeolog tycker jag att boken är extremt komplicerad. Den arkeolog som förmår att ta till sig alla de perspektiv som ryms i boken är nära upplysningen.
Moberg var skeptisk till kokboksaktiga beskrivningar av hur man borde tänka och bedriva vetenskap. Han betonade vikten av nyfikenheten och frågans betydelse i motsats till de strikta metoderna. Moberg var framtidsinriktad och var sällan imponerad av äldre arkeologi. Han var en tydligt modern arkeolog som inspirerades av samtida anglosaxisk och fransk arkeologi. Moberg talade alla världens viktiga språk och några utdöda. Han undervisade i Chicago 1963 tillsammans med Braidwood och Binford och på
seminari-(Moberg 1981a:A5). Säkert lärde sig Moberg ett och annat om språk och arkeologi under den tid på sextiotalet som han tillbringade med Jean-Claude Gardin i Marseille (Moberg 1969:11). Det som för oss är semiotik, strukturalism och new archaeology var för Moberg också personliga erfarenheter och människor av kött och blod. Kanske var det därför han kunde förhålla sig till idéerna på ett sådant fritt sätt.
Trots att Moberg lämpar sig sällsynt illa för att presentera i punktform kommer jag likväl att göra det nedan. Det är inte en sammanfattning av Moberg som teoretiker. Det är bara några tankar som påverkat mig på ett personligt plan och därmed denna bok.
1. Det finns många arkeologier. Bara det faktum att arkeologin behandlar oräkne-liga frågeställningar och enorma tidsdjup gör att det knappast kan finnas en sorts arkeologi. Som framgår av figur 8 finns det egentligen inte någon sammanhållen arkeologisk teori. Det finns bara olika tankeakter och metoder som relaterar till varandra. Man kan också notera att det arkeologiska materialet bara existerar i ett tankemässigt samband med frågor och iakttagelser. Det finns alltså inga viktiga eller oviktiga fynd, det finns bara olika relationer som ytterst definieras av den ställda frågan. Frågorna är för övrigt inte givna utan kan födas av den känsla av förvåning som ofta uppträder vid mötet med det arkeologiska materialet.
2. Arkeologin är en likhetsvetenskap. All arkeologi utgår från grundantagandet att likhet mellan spår gör det möjligt att rekonstruera handlingar (Moberg 1969:209). I sin mest direkta form ser man detta lagbundna samband i studiet av slitspår på flintor. Mer indirekta är sambanden mellan komplexa sekvenser av handlingar. Ytter-ligare mer abstrakta är antaganden om likheter mellan samhällsformer från olika platser och tider. Dessa antaganden, som kommer att diskuteras utförligt nedan, är inte okomplicerade. Ett och samma antagande kan vara ett tankehjälpmedel, en Figur 8. Arkeologins kärna enligt Carl-Axel Moberg. Man kan notera det icke-hierarkiska förhållandet mellan mate-rialstudier och förståelsen på en systemnivå. Även om vi av gammal vana uppfattar en sekvens från arkeoskopi till hypotestestning är det inte så figuren skall tolkas. Varje tankeakt och gärning kan återkopplas och omtolkas i ett nytt sammanhang. (Efter Moberg 1969:42f)
bekräftelse av en hypotes och illustration av en världsbild. Det första antagandet är bra, det som därpå följer ofta intressant medan det sista mestadels är tråkigt.
3. Arkeologi är en språkvetenskap. Jag tror liksom Moberg att vår kunskap om människor kan generaliseras till kunskap om Människan (Moberg 1969:164). Helt uppenbarligen är spår av människor inte omedelbart tolkningsbara fast vi på många sätt är lika. Viljan att förstå våra ekologiska och fysiska begränsningar och likheter är en central del av den mesolitiska forskningstraditionen. De djupliggande mentala strukturer som förenar människor har inte tilldragit sig lika stort intresse. Själv tror jag att dessa mentala strukturer är centrala för förståelsen av den mesolitiska världen. När vi försöker förstå dessa strukturer gör vi det genom det som vi kallar kogni-tion, semiotik eller språk. En konsekvens av att uppmärksamma de kommunikativa aspekterna av mänskligt liv blir att vi hela tiden måste fråga oss vilka olika betydel-ser varje objekt har ur olika kommunikativa perspektiv (Moberg 1977:98).