När hela världen kantrar – glacial isostatisk landhöjning i praktiken

En ytterligare process som omformat landskapet är den glacial-isostatiska landhöjningen och de eustatiska vattennivåförändringarna. Kombinationen har dränkt enorma landmas-sor och fått stora sjöar att kantra. Till förändringen av temperatur, flora och fauna som vi diskuterat tidigare kan vi därför också lägga en relativt snabb förändring av kusters och insjöars grundläggande geografi.

Grunden till dessa förändringar var de stora mängder vatten som i slutet av istiden var bundna i inlandsisarna. Enkelt uttryckt tryckte dessa isar ned den skandinaviska halvön. När isarna försvann fjädrade jorden upp igen. Ju närmare iskanten desto tydligare var den-na återfjädring eftersom processen var kraftigast omedelbart efter att isen nyligen lämden-nat ett område (Morén & Påsse 2001:8). Därför är landhöjningen fortfarande möjlig att uppleva under en livstid i norra Sverige. Eftersom stora mängder vatten bands i de stora inlands-isarna steg vattennivåerna i oceanerna när temperaturen hastigt ökade efter istidens slut. Samtidigt som havsytorna steg över hela världen fjädrade berggrunden upp i de områden som tidigare varit istäckta. Trots den globalt stigande vattenytan fanns det alltså områden där nytt land steg upp ur havet. Exempelvis var stora delar av det som nu är Nordsjöns och Kattegatts botten land under de första årtusendena efter istidens slut (se fig. 60 och 61).

Doggers bankar som förekommer i sjörapporten var då en del av en sammanhängande landmassa och beboddes av mesolitiska människor. Från denna plats som brukar kallas Doggerland har yrkesfisket med viss regelbundenhet återvänt med märkliga bifångster i form av stubbar och torv. Exempelvis återvände trålaren Colinda 1931 med en stor klump torv som visade sig innehålla en perfekt bevarad hullingspets av horn från senglacial tid. Där trålaren drog fram jagade man alltså en gång renar. Vid den tid som vi här utgår från började dock dessa rika jakt- och fångstplatser förändras. De första tecknen på förändring var att marken började bli allt sumpigare och att träden började dö av det stigande grund-vattnet. Ek och lind var de första att dö långt innan man kunde märka den stigande havs-nivån (Mithen 2006:150f). Eftersom landhöjningen avtagit men vattennivåerna i oceanerna fortfarande steg var Doggerland oåterkalleligen på väg att slukas av havet. Denna process måste ha varit tydlig eftersom kusten för varje generation flyttades flera kilometer (Verhart

Figur 61. En solig försommardag för cirka 9 500 år sedan, men dimmolnen hänger ännu kvar över västra Doggerland. Bilden är inte en exakt återgivning av hur världen såg ut för 9 300 år sedan men ändå mer rättvisande än dagens karta. Raä 71 utmärkt med röd prick. (Inspiration: Weninger et al. 2008:15 & Karsten 2004:73). (Foto: NASA Denmark Figur 60. Strandlinjeförskjutningen vid Falkenberg beräknad på två sätt. Oavsett metod kan vi se att runt tidpunkten för bosättningen vid Raä 71 (röd-markerad) övergick regressionen till en transgressi-on som kom att vara i ca 3 000 år och till slut ledde till att vattnet stod 10 meter över den nuvarande nivån i Falkenberg (Påsse 2001:23).

1995:291). En annan effekt av istidens slut var att väldiga mängder sediment samlades på kontinentalsockeln mellan Norge och Island (Evans et al. 2002:144). För cirka 8 100 år sedan kollapsade cirka 290 km av kontinentalsockeln och 3 500 km3 sediment gled ner mot oceanens botten, händelsen benämns the Storegga Slide. Följden av denna händelse var en enorm tsunami som drabbade hela Nordsjöområdet. Om Doggerland fortfarande existerade vid denna tid fick den smygande förändringen av landskapet ett katastrofalt slut (Weninger et al. 2008:2).

Även om dessa processer rör havet saknar de inte betydelse för tolkningen av Raä 71. Av den tekniskt inriktade flintanalysen framgick det att råmaterialet kom från kusten. Detta förhållande kommer nedan att diskuteras ur olika perspektiv. Tillsvidare får vi dock nöja oss med att konstatera att världen såg mycket annorlunda ut under perioden i fråga. Figur 61 är ett försök att sätta Raä 71 i relation till det omgivande landskapet i en större skala. Tyvärr är det inte möjligt att ge en säker och fullständigt korrekt bild av det omgivande landskapet för ca 9 000 år sedan. Oavsett sin bristfällighet är i alla fall skissen mer rättvi-sande än kartan som den ser ut idag.

Av mer närliggande intresse är en annan konsekvens av den glacial-isostatiska landhöj-ningen. Den återfjädrande jordskorpan flyttar inte bara strandlinjer vid havet, den stjälper också sjöar i inlandet. Orsaken till detta är att berggrunden höjer sig snabbare i norr än i söder (Påsse 1996:1). Denna höjning är i allmänhet inget som förändrar landskapet, men när det gäller långsmala sjöar med nord-sydlig utsträckning kan konsekvenserna bli bety-dande. Mycket förenklat kan processen jämföras med en ugnsform med lite vatten i. Om man bara obetydligt höjer den ena änden hamnar allt vatten i den andra ändan. Samma sak kan i princip hända med en insjö, man säger då att den tippat och processen brukar benämnas sjötippningsprocess (lake-tilting). Att sjöar kan tippa har varit känt sedan länge och är oomtvistat (e.g. De Geer 1893; Sandegren 1916; Sundelin 1920a och Norrman 1964). Alla sjöar tippar dock inte, en rund sjö eller en med öst-västlig utsträckning påverkas i liten grad. En långsträckt sjö med utlopp i söder kommer att påverkas såtillvida att strandlinjerna i den norra delen förskjuts söderut, den södra delen kommer dock inte att översvämmas eftersom pasströsklen är densamma. Störst effekt får processen om man har en tämligen lång och grund sjö med ett utlopp åt väster eller öster. Då kommer hela sjön att förändras genom att de norra delarna successivt torrläggs samtidigt som de södra delarna samtidigt översvämmas. Eftersom processen orsakades av landhöjningen var tippningen snabbast under tiden närmast efter att isen lämnat ett område. Följaktligen var tidigmesolitikum en tid där många sjötippningsprocesser pågick (se fig. 62).

Bolmen som är en sjö belägen cirka 30 kilometer norr om Raä 71 är just en sådan långsträckt sjö som en gång i tiden hade ett utlopp åt väster. Uno Sundelin, vars verk-samhet beskrivits ovan, publicerade 1920 en artikel som heter "Om stenåldersfolkets och

iakttagelser och kvartärgeologiska insatser lyckas han tydligt belägga att Bolmen tippat och att dess forntida utlopp var vid Reftele (se fig. 58) (Sundelin 1920a:152ff). Kvartärgeo-logen Erik Nilsson skrev i slutet av 1960-talet en avhandling som bland annat behandlade Fornbolmens historia. Där påvisade han att sjön under tidigmesolitisk tid sträckte sig från nuvarande Bolmen i söder till Vaggeryd i norr och från Reftele i väster till sjön Vidöstern i öster (se fig. 63) (Nilsson 1968).

Även om principerna är klarlagda återstår många oklarheter. En märklig omständighet är den talrika förekomsten av stenåldersboplatser söder och öster om Bolmen som ligger på 150 meters höjd över havet vilket är samma höjd som Fornbolmens pasströskel vid Reftele. Boplatserna är alla belägna i skogsmark långt från närmaste vatten vilket gör att misstan-ken väcks att de en gång relaterat till samma vattenyta. Denna tanke är dock inte helt förenlig med vår nuvarande uppfattning av Fornbolmens utveckling. För att förklara denna märkliga anhopning av boplatser borde det finnas en forntida pasströskel söder om Skeen vid Bolmens södra sida där sjön nu avvattnas (Jönsson & Persson 2003:25). Detta intres-santa problem ämnar jag återvända till i ett annat sammanhang. För tillfället får vi nöja oss med att konstatera att det finns oklarheter kring det mesolitiska landskapet några mil norr om Raä 71. Man kan dock konstatera att Lagan inte existerade i sin nuvarande form Figur 62. Ett exempel på hur sjö-tippningsprocessen verkar över tid hämtat från sjön Fegen belägen cirka 80 kilometer NNV om Raä 71. De vita fyrkanterna är 14C-daterade strandlinjer och de röda är gradi-enterna för strandlinjer formade av Göteborgs- och Berghems morä-nerna. Under tidigmesolitisk tid är landhöjningen kraftig för att sedan avta och under det senaste årtusen-det har sjön inte tippat. Den som söker efter en lika gammal boplats som Raä 71 i södra delen av Fegen bör leta på nära 4 meters djup. Det organiska material som sällan åter-finns på mesolitiska boplatser lig-ger kanske på botten av Fegen och väntar på sin upptäckare (Påsse 2001:9).

under den tid som diskuteras här. Sannolikt fanns det en proto-Lagan men inte någon å som liknar dagens Lagan som avvattnar stora delar av Småland. Dessa stora vattenmängder mötte istället havet via den då väsentligt större Nissan. När denna förändring skedde är inte klarlagt med moderna metoder. I väntan på detta klarläggande kan man dock vända sig till Sundelin som ansåg att utloppet vid Reftele slutade att fungera i en framskriden del av den postglaciala värmetiden, yngre än Littorinasänkningens maximum (Sundelin 1920a:152). Denna åsikt byggde han på det arkeologiska boplatsmaterialet i närheten samt på pollen-analyser av gyttja vid utloppet. I de lager som avsatts närmast före igenväxningen påträf-fades för trakten mycket höga halter ekpollen. I vissa borrkärnor utgjorde ekens andel av trädpollensumman ända upp till 20 %. På Sundelins tid var den absoluta kronologin oklar och radiometriska dateringar låg ännu många decennier i framtiden. Hans datering kan därför synas vara lite svävande. När Sundelin skrev sin artikel var både kunskaperna om paleoekologi och strandlinjeförskjutningar i sin linda. Enligt vår moderna uppfattning börjar Littorinahavets tidiga regression ca 6 000 Cal. BP, det vill säga i övergången mellan Figur 63. En tolkning av Fornbolmens utbred-ning under mesolitisk tid. Som framgått av diskussionen förklarar inte denna tolkning de många boplatserna söder om denna hypotetiska sjö som är belägna på samma höjd som pass-trösklen i Reftele. (Nilsson1968:60 & Gustafsson 2007:8).

mesolitisk och neolitisk tid (Björk et al. 2002:10). Min tolkning av Sundelins ursprungliga pollendatering är att utloppet upphörde tidigast i övergången mellan mesolitisk och neoli-tisk tid, sannolikt något tusental år senare under mellanneolineoli-tisk tid. Lagan skapades alltså minst tre tusen år efter att de fåtaliga flintorna lämnades på Raä 71.