Att utgå från fynden

Vad man än tycker om Binford måste man vid en analys av boplatsmaterial från stenål-dern förhålla sig till hans arbete. Som framgått ovan finner jag inte hans metodologi pro-blematisk på logiska grunder, men dess inneboende tendens till reduktionism är bekym-mersam. Egentligen är felet med middle range theory inte dess beståndsdelar utan den arkeologi som den, kanske oavsiktligt, skapat. Troligen är det så att styrkan i Binfords reso-nemang också är dess svaghet. Kraven på tydlighet och verifikation tenderar att förstärka de inneboende dogmatiska dragen så att mänsklig kultur till slut reduceras till enklare former av produktion, analysen blir istället för utforskning illustration av det man redan vet (Moberg 1969:163). Min räddning från detta lockande men farliga arkeologiska perspektiv har varit det arkeologiska material som jag arbetat med. I Småland hittar man nästan aldrig fynd som med lätthet kan inpassas i en analys baserad på middle range theory.

Man kan istället för att söka handlingar som genererar fyndmönster som vi känner igen, söka kulturella sammanhang som genererar fyndmönster som vi känner igen. Detta är också en analogi, men på en annan nivå. Hellre än att utgå från enskilda handlingar för att förstå helheten kan man utgå från resultatet av de samlade mänskliga handlingarna för att söka en plats funktion och dess betydelse. Med denna utgångspunkt undviker man att fördefiniera det arkeologiska materialet. Istället kan man använda flera metoder och olika infallsvinklar, inklusive middle range theory för att vidga förståelsen. Resultatet blir inte lika stringent som analysen av en slagplats eller en märgspaltningsplats, men det som förloras i stringens kan tas igen i realism.

Kanske lite förvånande hamnade jag i mitt letande efter analogier i sydvästra Afrika. I Kalahariöknen lever !Kung (ibland stavat !Xun) som är en folkgrupp som huvudsakligen lever på jakt och insamling av nötter. Numera lever mycket få på ett traditionellt sätt. De traditionella !Kung-grupperna har varit utgångspunkten för mängder av antropologiska undersökningar (Barnard 2007:129). Trots att deras kultur och levnadssätt ofta har ansetts som relativt enkel och socialt okomplicerad har tolkningarna av deras kultur varierat kraf-tigt. Varje ny antropologisk skolbildning har skapat en ny bild av !Kung. Ibland har de varit fredliga för att sedan beskrivas som i viss grad våldsamma. Ibland har de represen-terat en opåverkad och tidlös kultur för att sedan omtolkas till offer för imperialism och grannfolk (e.g. Kent1992; Moran 2009; Sylvain 2008). Det finns alltså inget enkelt primitivt och självklart arkaiskt med !Kung. Jag är emellertid i detta sammanhang inte intresserad av !Kung-kulturen ur ett förändringsperspektiv. Inte heller är jag intresserad av detaljerna i deras sociala organisation. I denna bok används de som en inspirationskälla och som grund för analytiska perspektiv. När jag fortsättningsvis diskuterar !Kung är det alltså ur ett perspektiv som betonar grunddragen i deras kultur i ett jämförande analytiskt perspektiv.

I John Yellens (1977) Archaeological approaches to the present finns en bilaga med data från 16 !Kung-boplatser. Platserna var behandlade som vanliga arkeologiska boplat-ser. Ytorna och fynden var beskrivna utifrån ett sedvanligt rutnät. Vilka rester från djur och växter som fanns på platserna är beskrivna i detalj. Från varje plats finns också en beskrivning om hur länge platsen använts och i vilket socialt sammanhang. Yellen gör inte anspråk på en generell tolkning av boplatserna. Han beskriver dock några gemensamma drag. Hyddorna som rymmer en kärnfamilj tenderar att bilda en cirkel kring en gemensam yta i mitten som nyttjats för att dela upp kött, för dans och andra sociala aktiviteter. I peri-ferin har man utfört mer utrymmeskrävande eller smutsiga aktiviteter som skinnberedning. Under perioder med intensiv hetta har man bytt plats och utfört alla tänkbara aktiviteter i skuggan av ett träd. En mycket förenklad framställning av denna modell återfinns i figur 31. I jämförelse med Binfords logiska och handlingsorienterade tolkningar är Yellens beskriv-ningar hopplöst inexakta. Yellens modell har dock enligt min mening en stor fördel. Hans tolkningar utgår från reella sociala sammanhang och resultaten är odiskutabelt korrekta om än svårtolkade. I alla fall i de enskilda sammanhangen. Man kan exempelvis konstatera att de materiella spåren av nötberedning inte endast kan förstås ur ett funktionellt perspek-tiv. Aktiviteterna är istället knutna till en social kontext, nämligen familjerna. Vilken social enhet som handlingar relaterar till varierar, men enligt Yellen bör utgångspunkten för en analys alltid vara social: “Individuals cannot be treated as discrete additive units, and any archaeological formulation that makes such an assumption is probably doomed to failure. Individuals interact with one another, and one cannot assume that a husband and wife will take up twice as much space as one of them alone." (Gould & Yellen 1991:286)

Spridningen av avfall på en plats skall alltså ur detta perspektiv inte endast förstås uti-från handlingarna i sig utan också utiuti-från dess sociala kontext. Begreppet social kontext används ofta som ett samhällsvetenskapligt slaskbegrepp som kan betyda allt eller inget. Jag kommer nedan att diskutera sambandet mellan handlingar, arbete och det sociala livet. Redan i detta sammanhang vill jag dock poängtera att social kontext i Yellens analyser har ett tydligt definierat innehåll. I den sociala kontexten ryms regler, funktionalitet och social grammatik. Han beskriver hur delningen av maten och det vardagliga sociala livet format de centrala delarna av boplatserna. I periferin har aktiviteter som kräver skugga och är utrymmeskrävande/avfallsgenerande utförts. I skuggan har det vardagliga sociala livet haft sin gång och tillfälliga arbetsuppgifter har utförts. Samtliga händelser rymmer samtidigt arbete och socialt liv som strukturerats av såväl funktionalitet som sociala regler. Det saknas alltså inte struktur, funktionalitet och regler. Det som saknas är, tråkigt nog för arkeologer, den självklara spatiala kopplingen:

”It is unfounded to assume that activities are spatially segregated or arranged by type within a single camp. Most tasks may be car-ried out in more than one place and in more than one social context, and conversely, in any single area, one can find the remains of many activities, all jumbled together. Thus behaviour analyses become difficult – if not impossible to undertake” (Holland & O´Brien 1995:164).

För att få en realistisk bild av samban-det mellan Yellens modell och under-sökningen av Raä 71 är det nödvändigt att återvända till frågan om formations-processer. Om det är svårt att tolka en boplats genom enskilda handlingar och en funktionell uppdelning omedelbart efter att den övergivits, är det rimligtvis ännu svårare efter 9 000 år. En utmärkt hjälp för att uppnå en förståelse kan hämtas från en artikel av Gregg et al. från 1994. De har använt boplatser som Yellen dokumenterat och simulerat olika formationsprocesser för att därigenom undersöka hur förutsättningen för tolkningarna av platserna förändras. Resultatet av deras undersökning är på många sätt relevant ur ett allmänt arkeologiskt perspektiv. Ur Markarydsperspektivet är det speciellt två aspekter som är viktiga att framhäva. Fyndspridningen på den analyserade platsen påminner mycket om den som förekom på Raä 71. Det vill säga den karaktäriseras av en brist på ett tydligt centrum och en periferi. Mönstret är oregelbundet med återkom-mande mindre ansamlingar av fynd. Deras analys inbegriper följande fyndkategorier: ben, mongongonötter, nötknäckarstenar, trädgrenar, träkol, härdar, stolphål, stenartefakter och växtlämningar. Denna mängd med data framstår i jämförelse med Raä 71 som ett mindre Pompeji och inte ens efter deras mest hårdhänta simulering av formationsprocesser lik-nade platsen ens avlägset Raä 71. I deras maximum decomposition simulering räknar de med att alla kategorier av fynd utom växtdelar fortfarande förekommer på platsen, men i mindre grad (Gregg et al. 1994:194). De ursprungliga sju hyddorna är efter denna simule-ring reducerade till tre och mongongoaktiviteterna i boplatsens periferi syns inte längre. Om man vill veta hur det skulle se ut om några !Kung lämnat Botswana för att hamna i på en ö i Markaryd för 9 000 år sedan måste vi ta simuleringen ytterligare ett steg. Det enda som då skulle återstå vore då stenföremålen, men eftersom !Kung satte stort värde på stenverktyg slutade de sällan som en del av det arkeologiska materialet (Yellen 1977:88). Figur 31. Schematisk framställning av John Yellens

Denna kontrafaktiska förflyttning av !Kung i tid och rum är en arkeologisk skräckhisto-ria. Eller rättare sagt, en skräckhistoria för arkeologer. Binford kritiserade också Yellen för att bara berätta cautionary tales och torgföra mekanistiska diskussioner om !Kung med föga relevans för arkeologin (Holland & O´Brien 1995:164). Av !Kung så får vi dock en del intressanta perspektiv som kommer att påverka den fortsatta analysen. Den mest intres-santa iakttagelsen är att vardagligt liv inte nödvändigtvis måste betyda att stora mängder arkeologiskt material ackumuleras. Kanske är det snarare så att det vardagliga livet i dess arkeologiska form ofta karaktäriseras av en tunn matta av fragmenterade fynd.

Yellens modell har ofta diskuterats i samband med Binfords boplatsanalyser och hans idéer har ofta kontrasterats gentemot Binfords (e.g. Thuestad 2005; Larsson 1983a). Skill-naden dem emellan skulle kunna beskrivas som att Binford är intresserad av universella förklaringar medan Yellen accepterar mer platsspecifika tolkningar. En annan beskrivning skulle kunna vara att Yellen är intresserad av vilka principer som styr organisationen av boplatser. Binford fokuserar på hur olika element eller mönster sammanhänger med funk-tionella enheter (Cribb 2003:226). Den viktigaste förklaringen till att debatten stundtals har varit het står nog att finna i Binfords betoning av slutledning. Som påpekats ovan har denna betoning starkt normativa drag. Enligt Binford präglas korrekt vetenskap av starka slutledningar. Yellens material antyder att systematiken i det arkeologiska materialet till stor del grundar sig på sociala konventioner. Var avfallet hamnar beror helt enkelt på våra kulturellt styrda preferenser. Om detta skulle vara sant skulle inga slutledningar och förklaringar i Binfords anda vara möjliga. Arkeologin skulle få nöja sig med att förklara material utifrån specifika sociala kontexter (Wylie 2002:121). Ur Binfords perspektiv är detta traditionell arkeologi vilket är mycket dåligt. Ur mitt perspektiv verkar det dock som en rimlig utgångspunkt. Att Binford och Yellen har olika utgångspunkter och mål betyder dock inte att delar av deras perspektiv inte kan sammanföras i en analys. De båda tillsam-mans med Schiffer ingår i en arkeologisk tradition som betonar den jämförande aspekten av arkeologin där det arkeologiska materialet tolkas genom nutida erfarenheter. Schiffer har benämnt denna arkeologi behavorial archaeology och påpekat att det rör sig om en utgångspunkt snarare än en teoribildning (Skibo & Schiffer 2008:5).

Analysen nedan utgår inte från ett specifikt samband mellan metod och material. Det är alltså inte frågan om att applicera en metod på ett material. Metoden är i stället en struk-turerad diskussion om ett fyndmaterial ur flera perspektiv. Systematiskt tänkande kommer sig enligt Peirce från en känsla av förvåning som kan ha många källor, men som strävar efter en generell förståelse (Peirce 1903a:287). Binford, Schiffer och Yellen är utgångspunk-ter för systematisk diskussion, inte mål eller slutpunkutgångspunk-ter. Analysen kommer att ta en annan väg när väl boplatsens strukturella egenheter uppenbarats.