Signifikans och varaktighet

Som antytts på flera ställen ovan finns det en utbredd arkeologisk förvirring kring vilka boplatser som egentligen är värdefulla och varför. Fyndfattiga boplatser prioriteras oftast bort och beskrivs på ett schablonartat sätt som tillfälliga uppehållsplatser som kan lämnas åt grävskoporna. Istället prioriteras platser med många fynd vilka på oförklarade grunder anses viktiga. Dessa prioriteringar grundas på en oftast undermedveten bedömning av varje enskilt fynds signifikans. Jag har här argumenterat för att varje enskilt fynd måste för-stås utifrån den sociala kontext som den emanerar från. Tillverkningsteknik, råmaterialens tillgänglighet och depositionspraxis kan användas som utgångspunkter för denna förstå-else. Det finns dock inte någon enkel metod att från dessa diskussioner komma fram till de efterlängtade svaren på frågorna om signifikans. Ett begrepp som är av stor betydelse för att förstå en plats signifikans är varaktighet. Egentligen finns det inget givet svar på hur man skall värdera varaktighet, allt beror på frågan och metoderna (Moberg 1969:138). Ur ett strikt middle range theory-perspektiv är kortvarighet något bra och de arkeologiska tolkningarna av flintslagningssekvenser är följaktligen legio. Å andra sidan brukar boplat-ser som skall lämnas över till grävskoporna beskrivas som platboplat-ser för kortvariga uppehåll

under stenåldern. Egentligen betyder det sistnämnda bara att arkeologerna inte hittat så många fynd och inte har en aning om varför det överhuvudtaget fanns några enstaka flintor på platsen. Eftersom Raä 71 var just en sådan plats som i 999 fall av 1 000 utan vidare eftertanke skulle förpassas till grävskoporna är det ett speciellt ansvar att diskutera varaktighet lite utförligare. Speciellt som vi misstänker att förståelsen av platsers funktion och fyndens signifikans ofta är direkt kopplade till varaktigheten i platsernas nyttjande. Varaktighet i bred betydelse är en av de faktorer som reglerar platsers sociala betydelse. Platser som vi ständigt återkommer till fylls alltid med mening och struktur. Det är alltså av vital betydelse att ta reda på om analysen av Raä 71 rör en tidpunkt eller en tidsrymd.

Av det som framkommit ovan finns det inget som tyder på att vistelserna på den lilla mossholmen varit tillfälliga till sin karaktär. Till de förhistoriska tillfälligheterna som skapat en plats med så god upplösning kan man räkna platsens perifera läge i förhållande till andra stenåldersboplatser. Ytterligare en faktor var att vattennivåerna varierat i närområdet under mesolitisk tid. Raä 71 var alltså en plats som befann sig i ett topografiskt bra läge under en begränsad tid. Om platsen hade fortsatt ligga i ett gott topografiskt läge skulle säkert några individer slaktat en älg på platsen några hundra år senare. Efter ytterligare något tusental år skulle kanske en grupp med jägare ha tillbringat en vecka på platsen. Bara dessa hypotetiska händelser skulle helt ha förändrat platsens karaktär och de fåtaliga flintor som vi diskuterar här skulle bara finnas som en bakgrund till de relativt stora flint-mängder som dessa hypotetiska aktiviteter skulle ha genererat.

Hur varaktiga var då besöken på den lilla ön? Besökarna verkar ha följt samma praxis och gjort likartade saker vid varje besök. Även om vi kan se, beskriva och uppskatta tiden för enskilda händelser undandrar sig handlingarnas totalitet vår förståelse. En ledtråd till denna totalitet kan vara aktiviteternas relativa kortvarighet. Istället för att försöka pressa in tolkningen av platsen till resultaten av de enskilda slitspårsanalyserna kan man låta resul-tatet från den samlade analysen utgöra basen för funderingar kring arbetets sociala dimen-sion. Fynden verkar ha emanerat från arbeten av likartad karaktär även om objekten för arbetet varierat. Det samlade intrycket är att den art av arbete som speglas av flintmaterialet skulle kunna beskrivas som tillfällighetsarbete. Det finns ett uttryck, som mycket gamla människor ibland använder, som på halländska lyder att man bör ”ha något för händer” vilket betyder att man alltid bör ha något att arbeta med. Man kan tänka sig att fynden från Raä 71 huvudsakligen kommer från mindre reparationsarbeten som man utfört samtidigt som man sitter och pratar om annat eller planerar nästa dags aktivitet. Flintmaterialet är ur detta perspektiv ett återsken av ett socialt arbete. Analysen ovan har gett några exempel på vad detta arbete gått ut på. Ibland har lite mer målinriktade handlingar utförts. Någon måste ha satt sig på en sten i den lite våtare sluttningen och slagit några mikrospån. Varför man tog några steg åt sidan är intressant, kanske var det bara så att man inte slog mikro-spån i sociala sammanhang, något mellan tabu och artighet. Kanske barnen helt enkelt

Av några analyserade områden kan man dra slutsatsen att arbetet utförts med viss ihärdighet. Med vissa undantag har man varit mycket noggrann med att plocka upp alla flintbitar och hyddan har definitivt inte varit en plats för vassa stenar. Att bedöma bosätt-ningarnas varaktighet med utgångspunkt från flintfrekvensen är dessutom meningslöst av den enkla anledningen att få aktiviteter i det vardagliga livet kräver att man deponerar flinta (e.g. Lee 1968:37). Med utgångspunkt från vår förståelse av den praxis som styr depositionen just på denna plats kan man ana att de fåtaliga flintorna indikerar en större varaktighet än vad man intuitivt skulle tro.

En intressant variabel är andelen bränd flinta. Som konstaterats ovan kan inte spridnings-bilden förklaras genom skogsbränder eller svedjebruk. Koncentrationerna kan vara härdar eller dumphögar, men är säkert skapade av människor. Som också redan konstaterats ser vi bara härdarna där de framträder genom den glesa fyndmattan. Oavsett detta är det ur ett varaktighetsperspektiv en intressant bild som framträder. Mönstret från tolkningen av fyndspridningen går igen, man kan ana en otydlig bild av många händelser som ändå är strukturerade. Det finns inte en härd eller en möjlig dumphög, det finns upprepade hän-delser som involverat eld och värme. Exakt vilken grad av varaktighet som resulterar i att just 45 % av alla flintor (exklusive splitter) någon gång hamnar i en härd tillräckligt länge för att bli tydligt skadad är omöjligt att bedöma.

Slutligen kan man fundera kring de exceptionella fosfatvärdena som uppmättes i de för-modade hyddväggarna. Återigen är det svårt att kvantifiera vilken varaktighet som värdena indikerar eftersom jämförelseobjekt saknas. Strukturens förhållande till fyndspridningen tyder på att hyddans relation till fynden måste ha varit konstant över den tid som fynden ackumulerats, vilket bör vara samma tid som fosfaterna anrikades i anslutning till väggen. Detta förhållande antyder en betydande tid och en ganska kraftig konstruktion. Samman-taget kan man alltså konstatera att varaktigheten varit så omfattande att de enskilda hän-delserna kan ses som ett strukturerat men samtidigt knappt skönjbart mönster. Vistelserna har inbegripit så många människor under så lång tid att det ansetts nödvändigt att följa gängse kulturell praxis. Samtidigt har varaktigheten varit så kortvarig att det mönster vi ser inte har suddats ut av förändrade föreställningar, eller av att platsen helt bytt funktion. En tolkning som stämmer med dessa iakttagelser är att människor många gånger återvänt till en plats som man har ett personligt förhållande till. Något år kanske vattennivån var högre än vanligt och man var tvungen att bygga en provisorisk hydda och eldstaden fick förskjutas några meter. Nästa år kunde man återgå till det normala. På den svaga grun-den att vi inte kan igrun-dentifiera entydiga aktiviteter skulle man kunna hävda möjligheten att gruppen som besökte platsen var sammansatt av människor med skilda sociala roller och produktionsmässiga funktioner. En tänkbar grupp skulle kunna vara en familj som återkommande besöker platsen under en generation. Varje vistelse kan ha varat någon vecka och de har förmodligen sysslat med sådant som mesolitiska familjer brukade göra. Uppfostrat barn och lyssnat på historier om hur det var förr, kanske besökte de platser

av religiös betydelse i närheten. På den plats som vi undersökt har de också utfört lite tillfällighetsarbete och lagat några redskap. På Raä 71 har således därför få av deras flintor hamnat. Den lilla fyndsamlingen Lassebacken I som låg lite ovanför den stora ytan och den analyserade ytan F avviker båda från den samlade bilden. Som alla berättelser måste även den om Raä 71 ha en början och ett slut. Kanske kunde dessa händelser utgöra början och slutet på nyttjandet av den lilla ön. Den lilla fyndkoncentration F är då det första spåret efter människor på platsen. Eftersom det ändå bara var ett tillfälligt besök och snart skulle vända åter till havet hamnade ganska många flintor på marken. När de återvände hem tog de med sig minnet av vacker plats som de skulle komma att återvända till många gånger under de närmaste decennierna. Följaktligen är då den lilla aktivitetsytan längst åt söder (Lassebacken I) spåren av det sista återbesöket på platsen. Vid denna tid hade vattnet stigit över den gamla ytan och den äldre kvinnan kunde bara försöka beskriva för sin son hur det såg ut en gång för 30 år sedan.