På väg i kanoten

Ovan har jag kortfattat beskrivit de processer som förvandlat landskapet och också gett några exempel på hur man kan gå till väga för att skissera tänkbara mesolitiska miljöer. Jag ska nu försöka omsätta dessa spridda iakttagelser till en mer enhetlig bild av Marka-ryds och TraMarka-ryds socknar under tiden kring bosättningen på Raä 71. Resultatet av dessa ansträngningar presenteras i figur 66. Grunden för figuren är en modell av lutningsförhål-landena i landskapet som bygger på lantmäteriets höjddatabas. Framställningen följer i stort sett beskrivningen ovan av hur olika processer påverkat landskapet. Följaktligen är vissa resultat tämligen säkra, andra mer osäkra.

Den säkraste nivån på kartan är de svarta vattenytorna som är de nutida sjöarna. Sjöarna runt Markaryd är något höjda i enlighet med pappersindustrins behov. Det som ser ut som sjöar i Lagans dalgång är kraftverksdammar. Sänkt sjönivå är också ett kartlager som kan sägas vara tämligen säkert belagt. Uppgifterna kommer från en sammanställning som utför-des på uppdrag av Länsstyrelsen i Kronobergs län (Brock & Rickardsson 1981). Sänkta och

utdikade sjöar i Kronobergs län bygger huvudsakligen på arkivmaterial som rör

syneförrätt-ningar i samband med sjösänksyneförrätt-ningar senare än år 1824. Helt säkert har sjöar sänkts tidigare än så, sjöar har också sänkts utan statlig medverkan senare än år 1824. Kartlagret rymmer alltså inte alla sänkta eller helt utdikade sjöar. I somliga fall har det funnits uppgifter om hur stor sänkningen varit. Dessa sjöar har jag höjt igen genom att använda höjddatabasen för att återställa den forna höjden på vattenytan. På figuren känns de igen genom att de har Figur 65. Resultatet av GIS-analy-sen preGIS-analy-senterat på 1955 års gene-ralstabskarta. Ön/halvön med boplatsen är inom den gröna rek-tangeln. Den röda linjen i väster markerar den begränsning av den hypotetiska vattennivån som ska-pats i GIS-miljön. Den röda linjen i öst är en alternativ pasströskel. Strecken i nederkanten motsvarar en kilometer.

naturligt flikiga stränder. I andra fall har uppgifterna inskränkts till den landvunna arealen. Dessa sjöar känns igen på kartan genom att stränderna är onaturligt raka, arealen är dock korrekt.

Ytterligare en bit ned på sannolikhetsskalan hittar vi våtmarker i anslutning till öppet

vat-ten. Eftersom ambitionen med detta kartlager var att fånga sjöarnas naturliga

igenväxnings-process rymmer lagret våtmarker i anslutning till öppet vatten samt försvunna och sänkta sjöar. Också den rekonstruerade sjön i anslutning till Raä 71 räknas till de försvunna sjöarna. Figur 66. En rekonstruktion av vattenlandskapet i Markaryds och Traryds socknar för cirka 9 000 år sedan. Denna karta relaterar terrängens lutning till nutida sjöar och rekonstruerade vattenytor av olika typer. Samtliga fynd- och boplatser av möjlig mesolitisk karaktär är utmärkta. De gulmarkerade har diskuterats i texten, längst åt SV återfinns Raä 75. De andra förekommer med namn i figur 64. Raä 71 markeras av den större gula cirkeln med stjärna i kartans mitt. Kartan bygger på Lantmäteriets höjddatabas och den ekonomiska kartan.

torvmarkerna och forntida vattenytor komplicerad. Torvmarker växer över yta och täcker såväl höjder som tidigare sjöar. Det är samtidigt inte säkert att alla forntida vattenytor täckts av torv. Dessutom har mänskliga ingrepp drastiskt minskat torvmarkernas volym och yta. Torvmarker är alltså inte i sig själv någon markör för speciella forntida landskapsförhål-landen. Mitt försök att använda torvmarkerna i analysen utgår från erfarenheterna från Raä 75 som diskuterats ovan. Rekonstruktionen utgår alltså från torvmarkernas förhållande till topografin. Torvmarker som avgränsas av markens lutning eller befinner sig på mark som inte nämnvärt lutar har valts ut och markerats. Själva arbetsprocessen har utförts genom att lägga olika ytor över varandra. Lutning har jämförts med höjder, mossmarker med avrinning och så vidare. Det är svårt att beskriva processen och jag får tyvärr nöja mig med att kon-statera att den impressionistiska tolkningen rymde fler lager än vad som går att presentera på en karta. I detta fall var dock detta förhållningssätt rimligt eftersom målet var att ge ett intryck snarare än att skapa en karta.

Det finns alltså olika grader av säkerhet i det vi kan säga om sjöar och våtmarker. Jag tror dock att bilden av landskapet som den framstår i figur 66 fångar en aspekt av det försvunna mesolitiska landskapet. Själv föreställer jag mig ett landskap präglat av vatten och ganska mörka svårframkomliga skogar. Jag tror att Raä 71 var en väldränerad och solig plats där man kunde överblicka utloppet från en ganska stor sjö. När de som var på platsen såg ut mot sydväst bör de ha sett branta sluttningar bevuxna med stora lövträd och hasselbuskar som lutade sig ut över en blank forsnacke. Alla vi som är lite intresserade av fiske och har färdats i ett vattensystem med en kanot känner nog direkt att det här måste ha varit en bra plats att stanna på. Själv förlorar jag mig direkt i funderingar kring hur det vore att fiska i en boreal sjö som är näringsrikare och har ett högre PH än något som jag någonsin varit med om. Dessutom hade de arter som trivs i kallare vatten inte försvunnit så öringen var säkert allmän och harren kunde man ända till kraftverksbyggena på 1950-talet se vaka i Lagan. De som tycker om att jaga kan försjunka i fantasier om en skog nästan utan människor. Hur faunan såg ut är liksom mycket annat som rör paleoekologi svårt att föreställa sig. Huruvida det fanns fler djur än numera är svårt att säga. Dagens trakthyg-gesbruk och obefintliga rovdjursstam utgör en grund för mycket stora bestånd av klövvilt. I en skog i ekologisk balans var sammansättning av arter annorlunda. Sannolikt fanns det mindre klövvilt och mer rovdjur, vildsvin och bäver. Den som föredrar vegetabilisk föda kan föreställa sig den ofattbart stora mängden hasselbuskar. I de långgrunda områdena öster om boplatsen bör det ha vuxit mängder med kaveldun. Det är en växt som man kan äta under större delen av året och som dessutom kan användas för att tillverka rep och dreva kanoter. Platsen var alltså en plats som var bra både ur ett försörjningsmässigt och ett kommunikativt perspektiv.

Det är alltså på ett plan enkelt att utifrån det rekonstruerade landskapet förklara varför människor en gång sökte sig till platsen. Om man nöjde sig med att äta kaveldun och ål skulle det inte finnas någon anledning att lämna platsen överhuvudtaget.

Då som nu bestod dock livet av mer än mat och det är inte rimligt att likställa en boplats funktion med vad man kan äta i dess omgivning. Det är visserligen sant att det fanns rika resurser i omgivningen, men det fanns det runt alla tänkbara platser vid denna tid. För att på ett mer realistiskt sätt besvara frågor om varför just denna plats besöktes måste man vidga analysen med ambitionen att förstå landskapets socialasignifikans för dem som levde i det. Att komma åt forntida människors uppfattning av sin omgivning är svårare än att rekonstruera det fysiska landskapet. Det finns inte någon given metodik för att återskapa ett landskaps signifikans och betydelse. Själv finner jag den mer grundläggande ekologiskt inriktade rekonstruktionen oumbärlig som utgångspunkt för en mer socialt inriktad analys. Resultatet som vi kan se i figur 66 är visserligen en representation utan social signifikans men samtidigt en strukturell utgångspunkt som ur sitt eget perspektiv är sann. I relationen mellan de strukturer som vi kan ana i figur 66 skapades betydelser och historier som för länge sedan är glömda. Vi kan inte återberätta historierna men vi kan diskutera struktu-rerna ur flera olika perspektiv, vilket är vad jag kommer att göra nedan.