De små händelsernas historia

Inledningsvis konstaterades det att den småländska arkeologihistorien inte relaterade särskilt väl till den stora arkeologihistorien. I de små händelserna kan man dock ibland skönja de större strukturella skeendena. I Markaryd liksom på många andra orter resul-terade den framväxande nationalismen i en hembygdsförening. Samlingen av fornsaker i Markaryds hembygdsförenings stuga är ett exempel på de anonyma individernas intressen för ett områdets förhistoria. Samlingen låter oss ana ett antikvariskt arbete som efterlämnat rätt många artefakter. Antalet yxor är 23 och till detta kan man lägga några dolkfragment, pilspetsar och spån. Intressant nog finns hela stenåldern representerad i det tämligen magra materialet, från spån och trindyxor över tjocknackiga flintyxor till skafthålsyxor och

mässiga och oplanerade arkivbildning. Man skulle kunna förvänta sig att ett länsmuseum skulle vara platsen där man finner resultaten av dessa ansträngningar. Så är dock inte fallet. En orsak till detta står nog att finna i att Smålands museum, namnet till trots, i prak-tiken alltid varit Värends museum. Människor i gränsbygderna har inte känt någon större gemenskap med Kronobergs län i stort och absolut inte med Växjö. Följaktligen bestod Smålands museums samlade stenåldersmaterial från Markaryd av en liten låda med flinta som tillvaratagits på badplatsen Gullpärlan strax utanför Markaryds samhälle (Smålands museum Inv nr M 5897). I just detta fall finns det faktiskt en dokumentation som visar hur och när fyndet gjordes.

Sommaren 1934 badade disponenten Erik Ell i sjön och hittade då några flintor. Erik Ell var tydligen en arkeologiskt intresserad människa som verkade känna Kjellmark, varför han sållade sanden och omedelbart kontaktade Kjellmark. Detta var för övrigt inte det enda fyndet han skrev om. Samma sommar hade han hittat flintor norr om Halmstad och en ”meteorsten” i Hamneda. Den lilla lådan med flinta har verkligen ett visst arkeologiskt intresse. Bland flintorna finns ett antal mycket fina mikrospån och en ythuggen pilspets . Man skulle kunna säga att kombinationen av en energisk disponent och den allomstä-des närvarande Kjellmark gav Markaryds socken både ett senneolitikum och ett mellersta mesolitikum på en dags sållning (brev från Erik Ell till Kjellmark 1934).

De mer institutionsbaserade insatserna i Markarydsområdet har varit få. Förstagångsin-venteringen kan nog generellt sägas ha varit mest intresserad av monumentala lämningar i definierade bygder (Hyenstrand 1978). Att leta stenåldersboplatser i Markaryd under inventeringen som utfördes på 1940-talet var inte en prioriterad uppgift. Efter några års tystnad förekommer åter Markaryd i arkiven då Lagan skall regleras för att säkerställa vattentillgången till pappersindustrin. Utredningen resulterar i att två stenåldersboplatser påträffas vid Lokasjön (Lagan 1952 . Dnr 5345/53).

Efter att Lidén pensionerat sig och flyttat till Lund för att disputera på Jonstorpsmateria-let och Kjellmark avlidit hände mycket lite vad gäller den systematiska utforskningen av Finnvedens arkeologi. Sundelin och Lidén verkar i det närmaste helt ha fallit i glömska och deras arbeten kring Finnveden citerades sällan. Om hela perioden fram till 1970-talet finns egentligen mycket lite att skriva om. Nästa viktigare händelse inträffar när Carl Cullberg under tidigt sjuttiotal startar ett projekt som syftade till att öka kunskapen om det småländ-ska inlandets mesolitikum. Inom ramen för projektet klassificerades materialet som fanns på Smålands museum, småskaliga inventeringar utfördes och de arkeologiskt undersökta boplatserna identifierades (Taffinder 1982:11). Många av resultaten från projektet kom att användas i Jaqueline Taffinders C-uppsats The Stone Age in Southern Sweden, a

Presenta-tion of the Existing Assemblages with Special ConsideraPresenta-tion of their Mesolithic Components

(1982). Uppsatsen innehåller beskrivningar av samtliga då kända boplatser i Jönköpings och Kronobergs län. Taffinder intresserar sig också för vattenvägar och råmaterialets

pro-veniens (Taffinder 1982:108). Området runt Hönshyltefjorden i Almundsryds socken är synnerligen rikt på mesolitiska boplatslämningar. Till stor del beroende på Kjellmarks verksamhet i området. Fyndmaterialet är systematiserat i en C-uppsats från 1984 (Nilsson 1984). Under 1990-talet utfördes ytterligare inventeringar som har presenterats på ett syste-matiskt och källkritiskt sätt (Hanlon & Prahl 1998). Av en mer problematiserande natur är Åsa Jönssons uppsats från 1995 som diskuterar bilden av stenåldersboplatserna längs Ron-nebyån ur ett källkritiskt perspektiv. Hon konstaterade att det finns många faktorer som kan ha snedvridit bilden av inlandets bosättningsmönster under stenåldern. Flera rimliga skäl anförs till varför kopplingen mellan stenåldersboplatser och vatten inte är så uppenbar som det antagits (Jönsson 1995:46).

När de första utredningarna inför motorvägsbygget utfördes var inte andragångsinvente-ringen påbörjad i området. Förståelsen av området var alltså begränsad till det som beskri-vits ovan. Vad efterlämnar då den samlade arkeologihistorien för den som var intresserad av södra Smålands stenålder? En första iakttagelse är att Sundelin, Kjellmark och Lidén efterlämnat många intressanta frågeställningar och iakttagelser. Ur mitt eget perspektiv kändes följande punkter speciellt intressanta:

• Den materiella kulturen präglades av bristen på flinta. Fynden var relativt få och små , varför fyndmaterialet uppenbarligen inte var jämförbart med angränsande flintförande regioner. Fyndmaterialet hade alltså en tydlig regional särprägel.

• Vattenvägarna strukturerade den förhistoriska världen vilket visas av flödena av råmaterial och boplatsernas lokalisering.

• Såväl von Post, Sundelin som Kjellmark var väl medvetna om att Bolmen tippat och att den nuvarande Lagan bildats relativt sent i förhistorien. Landskapet kring Bolmens forna utlopp vid Reftele var mycket rikt på stenåldersboplatser och Lagans dalgång fattig på boplatser.

• Eftersom många fynd påträffats genom mänskliga ingrepp som sjösänkningar och mossodlingar var det uppenbart att stora landskapsförändringar ägt rum sedan för-historisk tid. Sjöarnas ytor hade uppenbarligen varierat och torvmarkerna hade brett ut sig.

• Spridningen av boplatser och lämningar som den framstod i FMIS relaterade främst till enskilda personers verksamhet. Deras arkeologiska verksamhet skedde under omständigheter som var specifika för sin tid och sitt sammanhang. Det går därför inte att på ett enkelt sätt komplettera deras verksamhet, exempelvis genom inventering.

Kvalitén på de arkeologiska pionjärernas arbeten var genomgående god, vad det gäller Sundelin skulle jag vilja påstå att han var långt före sin tid. Något som också framgår tydligt är att varje frågeställning kräver ett aktivt förhållningssätt till det arkeologihistoriska källma-terialet. Om man utgår från de vetenskapsmän som verkat i området så spelar Markaryd en mycket liten roll även om man finner spår av den alltid närvarande Kjellmark. Inte heller Smålands museum kan sägas ha stått för någon kunskapsuppbyggnad att tala om. Det mest vederhäftiga och representativa arkivmaterialet finner man faktiskt i hembygdfören-ingens stuga. Materialet är begränsat till sitt omfång men trots allt tolkningsbart. Vi får här en indikation på att det finns en fullständig förhistoria i området. Man kan också notera att eftersom den regionala arkeologihistorian rör få människor så har rent slumpmässiga händelser haft en stor effekt. Vad hade hänt om Lidén hamnat i Åseda och Kjellmark i Mar-karyd? Var man hamnade som skolinspektor var inte ett helt fritt val. En annan intressant tanke är vad som skulle ha hänt om inte Sundelin drabbats av tuberkulos. Kanske hade de tvärvetenskapliga ambitionerna under mellankrigstiden i första hand berört effekterna av landhöjningen för insjöars del. Sjötippningsprocesser hade kanske då ansetts lika viktiga som transgressioner ur ett arkeologiskt perspektiv.

En annan viktig slutsats man kan dra av framställningen ovan är att det är väldigt svårt att byråmässigt förstå ett förhistoriskt landskap med en så snedvriden och fragmentarisk förförståelse som det rör sig om i detta fall. Tolkningen av områdets potential beror på vilken utgångspunkt man har. Om man gör sig omaket att åka till Markaryd och titta på fornsakssamlingen i hembygdsstugan ter sig onekligen området mer intressant än om man utgår från den ensamma lådan på Smålands museum. Det finns alltså ingen anledning att a priori anta att det finns områden som verkligen saknar spår av mänskliga bosättningar. Sär-skilt med tanke på att motsatsen bevisats gång på gång. Senast vid undersökningarna för E4 i Uppland (Björk & Guinard 2003). Det är slutligen intressant att notera slumpens bety-delsefulla roll i denna regionala arkeologihistoria. Tjänstetillsättningar inom skolväsendet och badande disponenter har i detta fall format vår förförståelse av områdets förhistoria.