Uno Sundelin i vetenskapens frontlinje

År 1920 publicerade den 34-årige geologen/växtekologen Uno Sundelin (se fig. 11) den på många sätt intressanta uppsatsen "Om stenåldersfolket och sjönötens invandring till småländska höglandet". Den som väljer att läsa artikeln blir sannolikt förvånad och över-raskad, det är nämligen en text fylld av vitalitet och fantasi (Sundelin 1920a). På ett lite tidstypiskt sätt skriver Sundelin att han är intresserad av invandringsvägarna till det små-ländska inlandet och spridandet av sjönöten genom människans försorg. Innan han i slutet av uppsatsen kommer fram till sjönöten hinner han dock med att behandla många andra frågeställningar. Ett underliggande tema är vad vi idag skulle kalla landskapsutnyttjande, såväl ur ett socialt som ekologiskt perspektiv. Landskapsanalysen är i sin tur kopplad till

Figur 11. Uno Sundelin fotograferad på disputationen 1917. Han var sannolikt den metodologiskt mest framsynte arkeolog som någonsin verkat i Småland. Hans tankar om landskapsförändring och sociala kontakter under stenål-dern är fortfarande i högsta grad aktuella. (Foto: Avdelningen för växtekologi, Evolutionsbiologiskt centrum, Uppsala

en källkritisk diskussion kring fyndens representativitet och flintans proveniens. Han nöjer sig inte med att fynd inte påträffas, han diskuterar ingående orsaker till varför de inte påträffats.

Brist på fynd är emellertid inte något större problem eftersom Sundelin verkar vara en outtröttlig inventerare. På sina resor kors och tvärs genom Småland letar han inte bara boplatser och sjönötter. Han utför också mindre utgrävningar tillsammans med Kjellmark och mäter in fornsjöarnas strandvallar och spekulerar kring hur landhöjningen påverkat dess gradienter. Att insjöar som Bolmen i många fall hade tippat var välkänt för Sundelin som räknade ut att Fornbolmens utlopp måste ha legat vid Reftele vilket han bevisade genom att borra femton tvärprofiler genom mossarna nordväst om samhället. Givetvis hit-tade han också några boplatser på de gamla strandvallarna (se fig. 58) (Sundelin 1920a:146-149). När man sammanfattar uppsatsen låter det som en tämligen spretig historia. För en modern läsare verkar frågeställningarna ofta lite väl många och metoderna ibland lite oprecisa. Sundelin var dock inte någon representant för den tidiga arkeologins glada amatörism. Han var i stället en, på sin tid, mycket modern vetenskapsman som verkade i skärningen mellan växtekologi, geologi och arkeologi.

Sundelins avhandling från 1917 utgick från den då helt nyligen utvecklade pollenana-lysen (Sundelin 1917; Sjödin 1980). Faktiskt var Sundelin så till den grad i forskningens frontlinje att avhandlingen publicerades innan den moderna pollenanalysens fader Len-nart von Post publicerat sitt berömda föredrag från Oslo 1916 (Faegri 1973:5). Av artikeln framgår också att Sundelin var väl förtrogen med hur den glaciostatiska landhöjningens olikformighet påverkat en långsträckt sjö som Bolmen. I sitt tidigare arbete i Östergötland hade Sundelin också använt havsnivåförändringarna i ett arkeologiskt perspektiv (Sundelin 1919;1920b). Förståelsen av landhöjningens inverkan på landskapet, främst kustområdena, är numera en så integrerad del av arkeologin att det är svårt att föreställa sig en värld där detta inte är en självklar kunskap. Detsamma kan sägas om pollenanalysen. En mesolitisk tid utan kronozoner som boreal och Atlantisk ter sig förvirrande för en nutida arkeolog.

Genom tidigare botaniska och geologiska studier var han väl förtrogen med Småland (Sundelin 1917b;1918;1919). Hans förhållande till arkeologin är genom de publicerade artiklarna svårare att entydigt förstå. Han uttalar sin stora tacksamhet till sin vän dr. Kjell-mark för att han ställt sin sakkunskap till förfogande. Men det finns inget i texten som tyder på att Sundelin verkar som en ”hjälpvetenskapare” till Kjellmark. Nästan hundra år senare måste man säga att han som arkeolog ger ett kompetent och modernt intryck. Om man ska karaktärisera småländsk stenåldersarkeologi efter publiceringen av Sundelins uppsats så måste det bli ur ett positivt perspektiv. Redan kartan över de kända stenåldersboplatserna i Sydsverige visar på regionens betydelse (se fig. 12). Framstegen inom geologi och ekologi skapade möjligheter för en helt ny förståelse av forntidens landskap.

Vissa drag av områdets materiella kultur var kända och redan Sundelin insåg att flintfyn-den påvisade kontaktvägar och social interaktion.

Sommaren 1920 gav sig Sundelin ut på en ny expedition. Denna gång var det Ätrans vattenområde som skulle genomsökas efter stenåldersboplatser och sjönötter. Expeditio-nen måste dock avbrytas efter 14 dagar på grund av ihållande regn och översvämningar. Resultaten av ansträngningarna publiceras kortfattat i Ymer 1924 där Sundelin konstaterade att expeditionen sedan dess inte kunnat återupptas på grund av sjukdomsanledning (Sun-delin 1924:346). Två år senare avlider han vid fyrtio års ålder på ett sanatorium i Hässelby, Jönköpings län (Bohman 1954:325). I vilken grad den enskilda personen påverkar histo-riens gång är en klassisk fråga inom historievetenskapen. I vanliga fall är jag benägen att betona strukturer. I detta fall kan inte personens inflytande överskattas av det uppenbara skälet att det endast var tre personer som under längre tid arbetade med det småländska inlandets stenålder. Om den ytterst begåvade Sundelin fått fortsätta sitt utforskande av det småländska inlandets mesolitikum hade säkert min utgångspunkt varit helt annorlunda.

Figur 12. De kända stenålders-boplatserna i Sydsverige enligt Sun-delin 1920. Man kan notera spåren av Kjellmarks verksamhet i Blekinge och i Värend. Att Sundelin följt Nissan till området runt Bolmen framgår också genom boplatsernas spridning. (Sundelin 1920a:136).