Alla arkeologiska avhandlingar har ett särskilt teoriavsnitt. Själv har jag ofta problem att ta mig igenom dessa kapitel. Svårigheten bottnar inte i bristande läsförståelse eller i att teori per se är tråkigt. Jag har tvärtom alltid varit intresserad av teori ur ett brett perspektiv. Mitt problem utgår nog istället från att jag ofta upplever sambandet mellan teorikapitlet och det arkeologiska materialet som svagt. Det arkeologiska materialet är till sin natur fragmentariskt och fyllt av felkällor. Målet för arkeologin är förståelsen av människors immateriella kultur genom detta osäkra arkeologiska material. Det är följaktligen svårt att först tydligt konkretisera hur man tänker för att sedan utföra tänkandet. Istället är det ofta så att det som vi brukar kalla teori består av många olika beståndsdelar. Där finns epis-temologisk inspiration, arkeologiska metoder, tankeakter och metakognitiva funderingar. Det säger sig självt att det är svårt att få ihop detta till ett teoretiskt avsnitt som tydligt anknyter till materialet. Problemet är också att de teoretiska avsnitten ibland tjänar oklara syften. Ett syfte är att den skrivande arkeologen skall redovisa sin teoretiska kompetens. Nästan alla är numera överens om att en a-teoretisk arkeolog är en dålig arkeolog. Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att denna kompetens inte nödvändigtvis har att göra med hur olika teoretiska perspektiv hjälper till att belysa frågeställningar. Kompetensen kan bestå av att kunna skriva en text med teoretiska referenser. Vi måste ju på ett tydligt sätt skilja oss från den knappologiska vetenskapen (Strindberg 1907).
Förutom att visa bredd och kompetens tjänar också det teoretiska avsnittet som markör för vilket teoretiskt sammanhang författaren vill tillhöra. Föga förvånande vill de flesta till-höra en framåtsträvande och progressiv del av vetenskapen vilket ibland medför att teori-avsnitten blir starkt tidsbundna. Eftersom det mesta låter bättre på ett annat språk kan man säga att Zeitgeist ofta präglar arkeologiska teoretiska texter. Ibland blir den lovvärda ambi-tionen att redovisa influenser problematisk ur ett läsbarhetsperspektiv. Det finns så många kontinentala filosofer och engelska arkeologer att redovisa att texten ibland består av mer källhänvisningar än löpande text vilket kan pröva läsarens tålamod. Jag tror liksom Pierre Bourdieu att intresset för positionering ytterst är ett resultat av samhällsvetenskapernas oklara regler. I detta sammanhang blir det extremt viktigt att skapa tydliga identifikationer för att integrera och exkludera deltagarna i den vetenskapliga diskussionen. Vetenskapen är ur detta perspektiv en mycket social verksamhet där deltagarna försöker göra allt rätt för att få vara med (Bourdieu 2004:87). Detta grundläggande förhållande hindrar inte att vetenskapen ibland uppvisar kaotiska, kuriösa och komplexa drag vilket är förutsättningen
i sig utan en av de saker som skiljer oss från djuren. Undertecknad har också vissa sociala drag och inte heller denna text undandrar sig de sociala konventionerna. För den som vill förstå denna text och källkritiskt granska den är det alltså viktigt att försöka beskriva mina ambitioner och influenser .
Istället för att pröva läsaren med alltför många referenser presenteras här en arkeologi-teoretisk innovation; teografen. Teografen är en grafisk framställning av min upplevda teo-retiska påverkan av olika författare (se fig. 6). Påverkan skall i detta sammanhang ses ur ett bredare samhällsteoretiskt perspektiv och behöver inte vara direkt knutet till de frågeställ-ningar som diskuteras i denna bok. Det är inte heller så att jag nödvändigtvis håller med alla de teoretiker som finns med i teografen. Som tydligt kommer att framgå är det inte så att Raä 71 är undersökt och tolkad med Schiffers och Binfords metoder. De har istället varit utgångspunkter för en kritisk diskussion som lett till nya insikter. Det är alltså inte Michael Schiffers definition av formationsprocesser som påverkat mig, utan snarare den diskussion som hans arbete initierade. Detsamma kan sägas om Leslie White som för länge sedan fick mig att fundera kring kultur i en bred mening. Han är inte citerad men har påverkat mig i mycket hög grad. Man skulle kunna säga att de teoretiker som utövat mest påverkan har gjort det genom att ständigt vara irritationsmoment. De har utmanat ens tänkande och tvingat en att omdefiniera sina egna uppfattningar. Att beskriva sina egna influenser är förstås inte problemfritt. Det kan finnas tendenser att både förtiga och framhäva författare. Jag har därför valt att komplettera teografen med en mer konventionell MDS-analys av 54 arkeologiska avhandlingar från 2001 till 2003 (Asplund 2005:33f). Multidimensional Scaling är en samling tekniker för att skapa kartor som visar cociteringslänkar. Starkt samciterade författare (det vill säga författare med stora likheter) grupperas tillsammans och de förfat-tare med flest länkar till de övriga i analysen ingående förfatförfat-tare får en central position.
Figur 6. En grafisk framställning över i vilken grad några utvalda teoretiker påverkat författaren till denna bok. Man skulle kunna kalla figuren för en teograf. Någon kanske undrar hur ett intresse för Leslie White kan kombine-ras med en fascination av Lévi-Strauss. Det finns dock beröringspunkter vad gäller deras respektive ambitioner att tolka de dolda samband och struktu-rer som konstituerar det som vi kallar kultur. Teografen är alltså ingen fram-ställning av medvetet valda metoder och utgångspunkter. Det är en grafisk framställning av mina självupplevda influenser.
De mindre centrala hamnar i periferin (McCain 1990:438). Som framgår av figur 7 befin-ner sig författaren till denna bok tryggt förankrad i mittfåran av det teoretiska fältet.
Teori är dock inte bara en fråga om positionering. Det går inte att utföra arkeologi utan teori, inte ens om man av någon orsak skulle vilja det. Den som väljer att strunta i teori och istället endast lita på sina sinnesintryck är oavsett sin egen vilja en naiv empiricist och har därmed intagit en tydlig epistemologisk position. Den som inte känner sig bekväm med sin egen inställning till mer komplicerade kunskapsteoretiska frågor kan välja frå-geställningar med en tydlig anknytning till det arkeologiska materialet. Den processuella arkeologin rymmer många sådana frågeställningar. Bakom varje dechiffrerad handling och underliggande mönster döljer sig dock obesvarade frågor av teoretisk natur. Detta har många arkeologer, exempelvis Lewis Binford, varit väl medvetna om. Oavsett denna insikt är det ändå så att med en enkel frågeställning kan den teoretiska anknytningen bli tydlig och elegant. Ju längre bort från ett reduktionistiskt perspektiv frågeställningarna hamnar desto mindre elegant blir sambandet mellan teori, metod och material. Ett mindre elegant samband mellan teori och material är dock inte ett förhållande som nödvändigtvis föregår ett misslyckande. Man kan istället i Feyerabends anda se det som början på något riktigt intressant. Istället för att försöka beskriva ett strikt samband som är ointressant eller försöka Figur 7. MDS-karta över hur arkeologiska teoretiska författare cociterats utifrån arkeologiska avhandlingar 2001-2003. Analysen är alltså inte helt aktuell. Jag antar att Derrida och Deleuze skulle få centrala positioner idag. De författare som jag citerat är orangemarkerade och de som varit av stor betydelse för denna bok är rödmarkerade (omritad figur från Asplund 2005:51).
fånga tidsandan kan man försöka finna nya samband. Man skulle kunna säga kunna säga att man utövar metakognition, det vill säga man försöker sätta nya och gamla begrepp i relation till varandra för att därigenom förstå sina egna tankeprocesser.
Som antytts ovan är jag skeptisk inför att dela upp avhandlingar i olika block där teorin är en inledande och avgränsad del. Ingen människa tänker ibland teoretiskt för att sedan övergå till tolkningar. Dessutom delar jag Jacques Derridas tro på att texter aldrig har en fixerad betydelse, speciellt inte texter som behandlar samhällens kosmologi. Min analys strävar alltså mot ett ouppnåeligt mål, vilket är dess poäng. Derrida menade att vi genom att ständigt återkomma till gränserna för förståelsen ur olika perspektiv kan få intressanta resultat (Derrida 1997:31ff). Ur detta perspektiv är det naturligt att knyta de teoretiska diskussionerna till de konkreta frågeställningarna. Det är också nödvändigt att ibland åter-komma till iakttagelser och repetera frågeställningar ur något skiftande perspektiv.