Som framgått ovan är alltså arkeologin ett strukturerat samtal som inte kan beskrivas utifrån hur man tänker. Det finns inget typiskt arkeologiskt sätt att tänka även om det finns konventioner och ramar att tänka inom. Själv har jag inspirerats av den amerikanske filosofen Charles Sanders Peirce (1839-1914) (se fig. 9). Att i detalj beskriva hans tänkande ligger utanför ramen för denna text, men man kan konstatera att hans inflytande med tiden spritt sig från semiotiken och den matematiska logiken till allt fler vetenskapliga fält. Hans självständiga sinnelag avspeglade sig också i hans privata liv som inte saknade dramatiska inslag. Att Peirce aktivt motarbetades av den akademiska världen står i efterhand helt klart, det var dock tveklöst så att hans personlighet gjorde det enklare att marginalisera honom (Auspitz 1984:602ff).
Peirce var en filosof som var verksam inom många fält och han var inte alltid helt lätt att förstå. Bland de ca 100 000 sidor mestadels osorterad text som han efterlämnade ryms många infallsvinklar och man knappast kan vara en ”peirceian” i strikt mening. Peirces inverkan på den arkeologiska vetenskapen har med få intressanta undantag varit mycket begränsad (Strinnholm 1998a; 1998b). Liksom Anders Strinnholm är jag inte främst intresserad av Peirce som semiotiker. Det är hans insatser inom kunskapsteori som varit inspirerande. Han intresserade sig främst för processen som ger kunskap snarare än den exakta logiska metoden. Han fann att de ovan beskrivna sätten (induktion och deduktion) att beskriva slutledning som formalistiska och föga i överensstämmelse med verkligheten (Peirce 1958:227). Till de ovan nämnda formerna av slutledning ville han lägga den abduk-tiva formen, som han beskrev på följande sätt:
”The whole operation of reasoning begins with Abduction, which is now to be described. It´s occa-sion is a surprise. That is, some belief, active or passive, formulated or unformulated, has just been broken up. It may be in real experience or it may equally be in pure mathematics, which has its mar-vels, as nature has. The mind seeks to bring the facts, as modified by the new discovery, into order; that is, to form a general conception embracing them. In some cases, it does this by an act of generaliza-tion. In other cases, no new law is suggested, but only a peculiar state of facts that will ”explain” the surprising phenomenon; and a law already known is recognized as applicable to the suggested hypothe-sis, so that the phenomenon, under that assumption, would not be surprising, but quite likely, or even would be a necessary result. This synthesis sugges-ting a new conception or hypothesis, is the Abduc-tion. It is recognized that the phenomena are like, e.g. constitute an Icon of, a replica of a general con-ception, or Symbol. This is not accepted as shown to be true, nor even probable in the technical sense, - e.g., not probable in such a sense that underwriters could safely make it the basis of business, however multitudinous the cases might be; - but it is shown to be likely, in the sense of being some sort of approach to the truth, in an indefinite sense. The conclusion is drawn in the interrogative mood” (Peirce 1903b:87)
Abduktion är alltså en beskrivning av den process som ger oss ny kunskap. Citatet andas optimism om människans kreativitet och förmåga att komma till rimliga slutsatser. Peirce var angelägen om att beskriva kunskapen som icke-axiomatisk. Det kunskapsteoretiska begreppet fallibilism som betyder att kunskap är felbar och av provisorisk natur antas nog av de flesta anknyta till Popper men stammar egentligen från Peirce:
“Connected with Peirce’s anti-foundationalism is his insistence on the fallibility of particular achievements in science. Although the scientific method will eventually converge to something, nevertheless at any temporal point in inquiry we are only at a provisional stage of it and cannot ascertain how far off we may be from the limit to which we are somehow converging. /…./ Despite Peirce’s insistence on fallibilism, he is far from being an epistemological pessimist or sceptic: indeed, he is quite the opposite: he tends to hold that every genuine question (that is, every question whose possible answers have empirical content) can be answered in principle, or at least should not be assumed to be unanswerable. For this reason, one of his most important dicta, sometimes called his first principle of reason, is ´Do not block the path of inquiry!´” (Burch 2008)
Figur 9. Charles Sanders Peirce fotograferad under sin tjänstgörning vid kustbevakningen. Att han arbetade där istället för på Harvard berodde på en bigamiskandal. (Foto: the National Oceanic and Atmospheric Administration)
Som redan antytts ovan har utforskandet av det småländska inlandets mesolitikum sina egna speciella förutsättningar. Det finns ingen särskild inlandsarkeologi, det finns bara andra förutsättningar och ett annat perspektiv. Kontextualiseringen och förståelsen av området kräver ett aktivt användande av analogier. Peirce har intressanta saker att säga om analogin som metod:
”There are in science three fundamentally different kinds of reasoning, Deduction (called by Aristotle {synagögé} or {anagögé}), Induction (Aristotle’s and Plato’s {epagögé}) and Retroduction (Aristotle’s {apagögé}, but misunderstood because of corrupt text, and as misunderstood usually translated abduction). Besides these three, Analogy (Aristotle’s {paradeigma}) combines the charac-ters of Induction and Retroduction. /.../ Analogy is the inference that a not very large collection of objects which agree in various respects may very likely agree in another respect. For instance, the earth and Mars agree in so many respects that it seems not unlikely they may agree in being inhabi-ted.” (Peirce 1896:65,69)
Eftersom det nu över hundra år senare visat sig vara osäkert om Mars rymmer något liv kan det vara på sin plats att också citera Peirces åsikt om hur analogins validitet skall bedömas:
”The argument from analogy, which a popular writer upon logic calls reasoning from particulars to particulars, derives its validity from its combining the characters of induction and hypothesis, being analyzable either into a deduction or an induction, or a deduction and a hypothesis.” (Peirce 1868:277)
Om vi skulle göra om analogin med dagens kunskap skulle resultatet alltså bli annor-lunda. Den nya analogin skulle dock inte heller nödvändigtvis vara sann. Det finns kanske inga civilisationer på Mars men det kanske förekommer bakterier under dess is. Använ-dandet av analogier och modeller har diskuterats intensivt inom arkeologin ur många perspektiv (Fahlander 2004:191-195). Jag kommer att översiktligt diskutera aspekter av denna diskussion inom ramen för presentationen av boplatsens källkritiska förutsättningar och tolkningen av fyndmönstret. Min principiella åsikt är att när en analogi säkert är sann är den förmodligen inte särskilt informativ eller viktig. Analogier är tankehjälpmedel och utgångspunkter för diskussioner och slutledningar. Genom analogin uppenbarar sig i bästa fall samband och strukturer till ens egen förvåning.
Jag menar alltså att Peirce på ett bra sätt beskriver hur vi producerar kunskap. Eller mer korrekt, jag känner igen mig i hans beskrivningar av hur kunskap produceras. Det abduktiva tänkandet och den realistiska kunskapssynen har enligt min mening en grund-läggande kompabilitet med det arkeologiska sättet att resonera. Intressant nog är Clarkes negativa beskrivning av arkeologins eländiga tillstånd inte så långt från Peirces positiva icke-normativa idé om den önskvärda vetenskapen. Där Clark vill ha konsensus föredrar
Peirce ett strukturerat samtal där vi låter oss förvånas av resultaten. Inspirerad av Peirce behöver man alltså inte bli alltför bedrövad av arkeologins teoretiska tillstånd.
Peirce och Moberg är alltså mina teoretiska/metodologiska grindstolpar och deras påver-kan på denna bok är mycket konkret. Båda poängterar betydelsen av frågan och förvå-ningen men är måttligt intresserade av utforskandets formalia, vilket inte alls har något att göra med relativism. Snarare är det en realistisk hållning, speciellt för den som väljer att utforska okända lämningar i perifera områden. Då är det helt nödvändigt att kunna röra sig mellan enskilda iakttagelser, tänkbara strukturer och möjliga analogier (se fig 8). Den som orkar läsa resten av denna bok kommer att möta mycket Arkeografi , det vill säga generaliseringar av iakttagelser. Jag kommer också att försöka att tolka resultaten ur ett vidare teoretiskt perspektiv, det vill säga Arkeologi (Moberg 1969:42f).
Att föra ett inre samtal med Peirce och Moberg kan ibland bli lite slitsamt, då de har en tendens att tänka lite för stort och snabbt för oss vanliga människor. Det kan då vara på sin plats att ta hjälp av pedagogen Lev Vygotskij (1896-1934). I hans anda kan man fråga sig om den struktur man ser verkligen kan beskrivas som relationer mellan begrepp i en begreppshierarki. Kan strukturen transfereras till ett annat sammanhang tillsammans med det aktuella begreppet? Kan vi gå från det abstrakta till det konkreta och tvärtom? (Arevik & Hartzell 2007:196f). Om inte, så är det vi tror vara en text med djup kanske istället bara en rad av pseudobegrepp (Strandberg 2006:138f). Vygotskij är alltså enkel och konkret. Han förespråkar inte en metod utan snarare en medvetenhet om det egna tänkandets struktur. Bara genom metakognition blir vi medvetna om de språkliga begreppens relation till var-andra. För egen del menar jag att Moberg och Peirce klarar det metakognitiva testet bra.